# ID: svediakorp-gov483924
# author: Bontempi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,288
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag tror att det kommer att uppfattas positivt att vi har valt att ägna en hel förmiddag åt hela åtgärdspaketet mot den organiserade brottsligheten.
Detta innebär en betydande nyhet.
Vi har länge talat om kampens absoluta otillräcklighet på internationell och europeisk nivå vid yttringar av organiserad brottslighet.
I dag tror jag att vi äntligen med en viss tillfredsställelse kan konstatera att det har tagits fram verkligt nya element.
Handlingsplanen är en anmärkningsvärd nyhet.
För första gången har vi fått tänka igenom och kunnat framföra vår mening, även om det tyvärr fick ske efter planens utarbetande, om en övergripande plan och ett samordnat och samstämmigt angreppssätt beträffande kampen mot den organiserade brottsligheten.
Jag anser att de intressantaste nyheterna finns på det operativa planet, dvs. att rådet från juli 1997 arbetar med att definiera även de lagstiftningsmässiga åtgärderna, de konkreta åtgärderna.
I dag avser vår granskning dels planen dels fem gemensamma åtgärder.
Till sist en särskilt betydelsefull nyhet, som kommer att behandlas av det luxemburgska ordförandeskapet. och som består i att Europaparlamentet äntligen har konsulterats i förväg om dessa åtgärder.
Jag skulle vilja påminna ordförandeskapet om att man i framtiden bör reglera denna relation, eftersom vi är tvingade att finna oss i mycket, mer än ett parlament normalt gör, för att avge ett motiverat yttrande.
Men vi har gjort det för att visa att vi absolut vill delta och ge vårt bidrag.
Beträffande handlingsplanen begränsar jag mig, efter detta positiva omdöme, till att även konstatera några brister som jag skulle vilja uppmärksamma rådet på, eftersom därpå följande åtgärder tar hänsyn till dem.
Jag tycker till exempel att det verkar som om problemet med den urbana kriminaliteten har ägnats lite uppmärksamhet.
Vi vet att det är ett separat fenomen, men det är även knutet till den organiserade kriminaliteten.
Jag tänker på några områden i mitt hemland, särskilt städer som Neapel eller andra städer i söder, men även i norr, där det finns en allmän kriminalitet, en kriminalitet i liten skala som är mycket spridd och knuten till knarkhandeln och den organiserade brottsligheten.
Detta problem förtjänar speciell behandling som visar hur man skall ingripa både socialt förebyggande och med kraftfulla ingripanden.
Kanske kommer vi att behandla det i samband med den urbana företagsamheten, men jag vill ange det som ett nyckelbegrepp, en kritisk punkt, som inte behandlas tillräckligt.
Förutom de förebyggande sociala åtgärderna vill jag även påminna om en mycket känslig fråga som berör den ekonomiska brottslighetens organisation: skatteparadisen.
Det är verkligen svårt att göra något åt skatteparadisen.
Vi har svårt att se konkreta åtgärder för att reducera eller göra något åt denna ekonomiska fristad som skatteparadisen utgör för den organiserade brottsligheten.
Vi vet att skatteparadisen inte bara existerar i utomeuropeiska länder utan även i olika former i våra länder: i form av anonyma konton, som i Österrike, och i form av en överdrivet skyddad banksekretess.
I en plan som jag anser vara en stor politisk, operativ och institutionell nyhet, anser jag att dessa punkter behandlas.
Vid detta tillfälle anser jag att ett viktigt stadium passeras.
I ändringsförslagen och i diskussionen, som ibland är ett oundvikligt men även överdrivet eko av de nationella debatterna, har vi ett system som det skulle vara bra att ta itu med: motsatsförhållandet mellan effektiviteten i statens förmåga att vidta åtgärder vid bekämpningen av brottsligheten och dess komplikationer och nuvarande sofistikerade yttringar, framför allt internationellt, och den sakrosankta principen om skyddet av medborgarnas rättigheter.
Jag tror att detta statiska och övervunna motsatsförhållande inte längre fungerar, det tillfredsställer oss inte längre.
I stället bör vi utgå från en annan synpunkt, nämligen insikten om eller erkännandet av legalitetsprincipen som en av de centrala aspekterna av de mänskliga rättigheterna, som i dag, i ett komplicerat samhälle statt i förändring, i stort sett bevaras i sin rikedom.
I en rättsstat innebär rätten till legalitet en garanti för medborgaren inför lagen, staten och domaren men även, och framför allt, rätten att inte få landet invaderat av kriminalitet, en ekonomi som förvrängs av kriminaliteten, risken för medborgarna att faktiskt behöva frånsäga sig demokratin, utövandet av demokratin på grund av den organiserade brottslighetens spridning och närvaro överallt.
Från denna synpunkt söker man verkligen en ny jämvikt, och nya instrument introduceras.
Jag ser med tillfredsställelse att vårt land, som har tvingats genomleva smärtsamma upplevelser, har kunnat experimentera fram dessa nya instrument.
Jag säger experimentera, men tänker även, i det ögonblick som vi introducerar dessa nya instrument, på den organiserade brottsligheten, på brott som, om de blir gemensamma brott, kommer att bli ytterst viktiga för att främja det rättsliga samarbetet.
Jag tänker på struktureringen av det rättsliga nätverket som inte är något annat än en samling domstolar som tillsammans med dem som infördes redan för ett eller två år sedan kommer att utgöra grunden för att främja ett snabbt rättsligt samarbete.
Allt detta uppstår ur det faktum att vi måste vara klara över behovet av att ta oss an den medborgares problem, som försvarar sin rätt gentemot staten.
Detta är en punkt som vi alltid måste betona och analysera när den nämnda rättigheten kränks.
Vi bör emellertid även veta att det behövs nya instrument och av denna anledning tycks det mig vara farligt och fel att avstå från dessa instruments kraftfullhet, medan det är rätt att utvärdera dess funktion, användning, hantering och effektivitet.
Från denna synpunkt tror jag, att om Europa - som man förbereder sig för att göra - tecknar ett scenario för kampen mot den organiserade brottsligheten, i ett försök att så långt som möjligt skapa de garantivillkor som gäller i en rättsstat, och att överföra dem till den första pelaren, och att lansera alla åtgärder som ger parlamentet ett sätt att enligt högre lagstiftning, dvs.
EG-domstolen att ingripa - det är villkor som tyvärr inte ännu har förverkligats - då bör vi medan vi rustar oss med dessa instrument med stark kritisk oro understryka behovet av ett system som övervakar denna nya princip om legalitet så som betänkandet gör.
Denna legalitetsprincip, jag repeterar, skall grundas på behovet av att det demokratiska systemet svarar på den förstörelse av liv och demokrati som begås av brottsligheten, men också att medborgaren åtnjuter alla sina rättigheter och sitt beskydd.
Vi bör alltså närma oss medborgarens synpunkt.
Jag tror att några data visar oss hur oron för kriminaliteten, både den stora och organiserade och den som är spridd i alla sina yttringar, är en dominerande oro i många länder i Europeiska unionen.
Det är därför unionens uppgift att bidra till att ge ett svar.
Jag tror att just i detta ögonblick, då vi som parlament är djupt inbegripna i vår livliga debatt om möjligheten att avge ett yttrande, kommer vi att luta åt en bekräftelse av rätten till legalitet i dess helhet som ny grundläggande mänsklig rättighet.
För att försöka nå detta mål tror jag att vår mycket viktiga funktion är att diskutera, men även att modigt stödja de innovationer som kommer att tillåta oss att bjuda motstånd, inte bara med ord utan på ett synligt sätt, konkret och garanterat demokratiskt, mot den organiserade brottsligheten och dess fundamentala angrepp på det demokratiska systemet.
