# ID: svediakorp-gov483716
# author: Manzella (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 340
# sentences: 9
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr kommissionär!
Allt eftersom den institutionella debatten om eurons Europa fördjupas, inser man att Amsterdam inte kunde bli annat än vad det blev.
Först när de institutionella konsekvenserna av det monetära enandet preciseras kommer det att bli möjligt att faktiskt teckna hela den institutionella bilden av Europeiska unionen och det sker inte till följd av inneboende automatik i det monetära enandet, som skapar politiska institutioner, utan av nödvändigheten av att med alla data till förfogande slutligen ta hänsyn till det som var den sanna och oroande revolutionen i Maastricht, nämligen skapandet av en union som fortfarande är en union, men inte längre en union av jämlikar, utan en union av ojämlika.
Hanteringen av skillnaderna är följaktligen den stora utmaning som unionen står inför för att den ska kunna förbli en union.
Den utomordentliga ansträngningen att uppnå konvergens som redan har uppnåtts på området för statsfinanser visar hur denna vision av en union med differentierad status är realistisk och även oroande på grund av dess inre nyhet för medlemsstaterna.
Detta bör därför vara fokus för den politiska och institutionella uppmärksamheten för detta parlament under den kommande tiden, för även frågan om utvidgningen kommer inte längre bara att gälla garantierna för vår enhet utan framför allt om förmågan att hantera våra skillnader.
I denna spänning mellan enhet och olikhet, som redan finns i vårt system, en avgörande faktor för sammanhållning, bör man överväga den övergripande institution som utgörs av det europeiska folket och av dess rättigheter och skyldigheter, dvs. den institution som vi kallar medborgarskap.
Fördjupningen av den substantiella dimensionen medborgarskap är i grund och botten det viktigaste institutionella bidrag som den kunde ge och har givit detta fördrag, som i andra avseenden påtvingas ett uppehåll.
Det är i detta övergångsklimat som jag i min avslutning av denna långa debatt tror att det är välbetänkt att följa det betänkande som har utformats av Tsatsos och Méndez de Vigo.
