# ID: svediakorp-gov483705
# author: Duhamel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 451
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kära kolleger!
Vi sade redan i juni att resultaten från Amsterdam inte är tillräckliga.
Det konstateras här, naturligtvis, men även på andra håll.
Har vi gett fördraget en tillräcklig chans?
Kanske inte?
Men även om det värsta inte alltid är säkert är den kritiska klarsynen fortfarande en bra rådgivare.
Våra ambitioner för den Europeiska unionen begränsas inte till en rad nationella intressen, en mindre gemensam nämnare som det skulle vara lämpligt att acceptera.
Det är ändå bäst att fördraget ratificeras.
Vi föredrar ett litet " inte mycket " framför ett " inget alls ".
Jag känner till en rad kolleger och vänner som i dag kommer att rösta emot, men som skulle rösta för om de var nationella parlamentsledamöter.
Rent intellektuellt förstår läraren i mig, vilket jag fortfarande är, denna subtilitet.
Politiskt förkastas den av den europaparlamentariker jag nu blivit.
Efter lång och djupgående möda har Tsatsos och Méndez de Vigo sett kraven öka från alla håll.
Konsensus har uppnåtts på fyra grundläggande punkter.
Oavsett utvärderingen av Amsterdam återstår den institutionella reformen att genomföra.
Den krävs före varje utvidgning, den måste inledas redan nu och den måste göras på ett annat sätt.
Låt oss då övergå till framtiden.
Låt oss be också de övriga att tänka på framtiden.
Vårt parlament har sagt det och betonar det i dag ännu starkare.
Kommissionen har hört det, skall övergå till handling och säger sig vara redo för det denna förmiddag.
Regeringar har svarat.
Nu är det rådet som måste lyssna och föra meddelandet vidare, göra tecken till oss och till medborgarna vid toppmötet i Luxemburg för att säga att de har förstått och att de skall sätta igång med uppgiften.
Vi skulle ha kunnat anta en mer radikal ståndpunkt med tanke på hur stora våra förväntningar var och hur besvikna vi blev, nästan sårade, av att se hur den europeiska idén i Amsterdam föreföll ha lagts åt sidan.
Vi förväntar oss av toppmötet i Luxemburg att stats- och regeringscheferna tar sig samman för att ge Europa en riktning, för att säga åt medborgarna att de vet vart de går, och framförallt att de har lust att gå dit tillsammans.
Låt oss lyssna till René Char, som om han vände sig till parlamentet, i dag och i morgon, som om han sade oss det han har skrivit: " ta hand om din lycka, gå mot din risk, de kommer att vänja sig när de ser på dig ".
