# ID: svediakorp-gov483695
# author: Fayot (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 351
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
I motsats till en rad kolleger har jag inte för avsikt att kritisera Amsterdamfördraget.
Jag har en realistisk ståndpunkt.
Det handlar här antagligen om den optimala kompromiss som medlemsstaterna i sitt nuvarande stadium av integrationsvilja kunnat uppnå.
Vissa i kammaren har visat prov på en extrem frustration när det gäller unionens institutioner, så att det blivit stötestenen för ratificeringen av fördraget.
Så ser inte jag det.
Det är sant att i de förhandlingar som ledde till Amsterdamfördraget gjorde vi alla det taktiska misstaget att vilja spara de institutionella frågorna till slutet, för att så att säga sätta dem inom parentes.
Varför?
För att dessa frågor ställer frågan om maktförhållanden mellan medlemsstaterna och eftersom de berör staternas själva existens.
För de små förresten mycket mer än för de stora.
Man får därför inte i vissa stora stater göra sig några illusioner om möjligheten med t.ex. en kommission begränsad till tio, där alla de stora staterna skulle vara representerade men bara ett fåtal av de små.
Jag kan alltså instämma i våra två kollegers krav i betänkandet på det institutionella planet.
Jag måste emellertid tillägga att dessa krav oroar mig något, då de samtidigt är både precisa och vaga.
Man säger t.ex. att en ny röstviktning krävs i rådet och att vi måste anpassa antalet kommissionsledamöter, men att jämlikheten mellan staterna skall bibehållas.
Man känner tydligt här att varje ord är värt sin vikt i guld.
Vi måste " anpassa antalet kommissionsledamöter ".
Man säger inte att antalet skall minskas och man nämner ingen siffra.
Jämlikheten mellan staterna skall bibehållas men bara den grundläggande jämlikheten.
Skulle det då finnas en mindre grundläggande jämlikhet?
Avslutningsvis, herr ordförande, även om vi är överens om jämlikhet mellan alla medlemsstater utgår jag från att varje form av ledningsgrupp med de stora staterna avslås och att unionen fortsätter att vara en demokratisk enhet där varje medlemsstat har möjlighet att göra sin röst hörd och vara delaktig i gemenskapens befogenheter.
