# ID: svediakorp-gov483634
# author: Wijsenbeek (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 534
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Min politiska grupp har allvarliga invändningar mot det nu följda förfarandet.
Det må vara så att råd och parlament som institutioner nått fram till en hög grad av överensstämmelse.
Alla inblandade känner dock till att överensstämmelsen inte kommit till stånd utan strid.
Allra först har kommissionen lagt fram ett förslag som innehöll bra mycket mer avreglering än den text som nu ligger klar för omröstning.
Kommissionen har efter tio långa år av motstånd från statsmonpolens sida i flera medlemsstater gett efter och således svikit sin uppgift som exekutör av fördragen och försvarare av en fri inre marknad.
Medlemsstaternas motstånd har sitt ursprung i följande två överväganden: - Så länge det finns ett monopol behöver man inte göra upp med ineffektiviteten och kan postverk således användas för allehanda oegentliga ändamål som till exempel utdelning av myndighetsjobb och politiska belöningar.
I några medlemsstater, som brottas med avfolkning av landsbygden, ses upprätthållandet av postkontor som en social service, som på ett billigt sätt förser en åldrande och minskande befolkning i diverse byar med vissa grundläggande tjänster som annars skulle behöva skötas av en administrativ-social myndighetsavdelning.
Samma medlemsstater förbiser dock att till exempel i Sverige och i Finland går både upprätthållandet av grundläggande tjänster och självständighetsgörandet av posten mycket bra ihop.
Detta inte på bekostnad av tariffer som kan ses som stöd från tättbefolkade områden till glesbefolkade områden.
Både råd och parlament förbiser samtidigt det faktum att, vad de än upprätthåller med avseende på reserverade sektorer, konkurrenterna ändå sticker ut hakan.
Inte bara kommer i allt högre grad kurirföretag som kan jobba billigare än de mycket tunga postverken att kunna kringgå monopolen och kommer företagskunderna i allt högre grad att använda dessa utan samtidigt står det absolut klart att de avreglerade telekommunikationstjänsterna som fax och Internet kommer att ersätta den traditionella posten, även för privata användare.
Företag som av nödvändighet måste använda fysiska utdelningstjänster, såsom direktpost och postorderföretag, kommer snart att ha nått den punkt där de helt enkelt kommer att sköta dessa tjänster själva eller genom andra.
Det som är mest svårsmält för den liberala gruppen är förbudet mot gränsöverskridande post annat än genom de officiella postverken, och det till priser som kan betäcknas som ockerpriser.
Här syndas det alltså i så hög grad mot principen med en fri inre marknad att redan det i sig skulle kunna vara ett skäl för oss att rösta emot.
Att inte en enda av medlemsstaterna sett detta som skäl att använda sitt veto får ses som ett tecken på att integreringsidealet i Europa håller på att urarta.
Alla grupper och institutioner visste att den liberala gruppen har dessa invändningar.
Jag har själv meddelat detta inför hela delegationen till förlikningskommittén under ordförandeskap av fru Fontaine.
Man hade åtminstone kunnat ge oss tillfälle att framföra detta vid ett offentligt sammanträde.
Nu återstår inget annat för oss än att göra detta i en röstförklaring och visa att rådet och parlamentet inte är så eniga som de stora politiska grupperna och de stora medlemsstaterna vill göra gällande.
Betänkande: Fontaine (A4-0337 / 97)
