# ID: svediakorp-gov483618
# author: Muscardini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 451
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Det nya fördraget har inte kunnat lösa knuten med befogenheter och institutionernas funktion.
De små stegen i förbättringen av den europeiska demokratins strukturella förutsättningar kommer aldrig att lyckas fylla det underskott som vi har påpekat i åratal och mot vilket vi slåss sedan Maastrichtfördragets tid.
Den aktuella institutionella strukturen förmår inte längre att styra enandeprocessen på ett lämpligt sätt.
Det uteblivna förverkligandet av institutionella reformer, vilket främst beror på en fördröjning av besluten om utvidgningen av unionen.
Jag delar Frankrikes, Italiens och Belgiens inställning som understryker fördragets otillräcklighet inför utvidgningen och de påverkar de nya anslutningarna till den institutionella utvecklingen.
Alleanza Nazionale ser den åsikten bekräftad som man har uttryckt i åratal, enligt vilken varje ny anslutning förvärrar Europeiska unionens tillstånd av operativ och beslutsmässig otillräcklighet i brist på en reformerad institutionell ram och i avsaknad av en politisk union.
Normhierarkin är ett problem som fördraget lämnar olöst och som inte har ett byråkratiskt utseende utan berör nära gemenskapsakternas natur.
Vems sak är det att besluta i varje enskilt fall?
Vilka befogenheter kan överföras till de exekutiva organen?
Vem övervakar den delegerade lagstiftande verksamheten?
Hur kan de lagstiftande organen utöva denna väsentliga kontrollfunktion?
I protokollets normerande bestämmelser har införts unionens sociala stadga som ger unionens socialpolitik en större enhetlighet.
Införandet av stadgan är inte ännu en politik.
Gemenskapens historia är full av stadgor, papper och deklarationer om de sociala rättigheterna!
En verklig utveckling av socialpolitiken ägde rum endast under den ekonomiska utvecklingsperioden och tillväxten av produktiviteten i våra länder under 60- och 70-talen, och detta innebär att utan ekonomisk tillväxt och utan en ökning av bruttonationalprodukten förblir socialpolitiken bara en stadga med goda avsikter.
Beträffande utrikespolitiken, rättsskipningen och inrikespolitiken är vi långt från början av en verklig politisk union, utan vilken unionen kommer att förbli i obalans i riktning mot den gemensamma valutan som - även om den är nödvändig - inte löser problem med obalans och disharmoni i enandeprocessen.
Slutligen har Amsterdamfördraget valt en väg, det har även tagit korta steg i rätt riktning, men vägen är lång, alltför lång!
Det svarar inte mot våra förväntningar och skickar inget budskap om hopp till medborgarna och för detta är vi bedrövade.
Vid sammanträdeperioden i oktober i samband med tillståndet i unionen bekräftade vi att Amsterdam blev en stor besvikelse.
Vi anser att detta parlament äntligen bör inse att det bör röra sig i medborgarnas riktning med större kraft, för annars kommer fördragen att förbli döda bokstäver och en politisk union kommer att stanna kvar i drömmarnas bok.
