# ID: svediakorp-gov483612
# author: Azzolini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 529
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade kolleger!
Jag ansluter mig framför allt till dem som har uttryckt uppskattning för det arbete som har lagts ned av kollegorna Mendez de Vigo och Tsatsos.
Jag inser genast att deras arbete inte har varit lätt, för de har varit tvungna att leva med två motsatta känslor: att ge eller inte ge en röst till förmån för förslaget till fördrag.
Faktum är att inför ett fördrag som fastställer nya politiska mål, som utformar unionens strategi för det 2000-talet, som visserligen tar upp problemen men inte löser dem, är frestelsen faktiskt mycket stark.
Det kunde även vara en frestelse att föreslå salen att rösta nej.
Vidare framhåller samma föredragande, enligt min mening med rätta, detta parlaments frånvaro från de stora politiska besluten i Europeiska unionen, och lämnar än en gång olöst problemet med det demokratiska underskottet som inte ännu har nått botten, sanna mina ord.
I unionens allmänna intresse som alltid bör handla med medborgarnas samtycke, kan inte de stora valens legitimitet bortse från Europaparlamentets mer direkta ansvar som ju har fått medborgarnas mandat, ett parlament som hur som helst bör svara direkt inför medborgarna.
Men även våra föredragande torde liksom vi ha utvärderat effekten av en eventuell nej-röst från detta parlament, inte bara på medborgarna utan även med avseende på viktiga mål som vi har ställt upp för oss i och med det nya fördraget.
Visst, vår röst är inte bindande juridiskt sett, men det är i alla fall en politisk röst och i medvetande om den roll som fördraget tilldelar det, har plikten att hålla sig inom sitt eget område, som vi emellertid betraktar som otillräckligt med tanke på de mål som väntar på oss.
Denna samstämmighet i uppläggning som vi finner i dokumentet från utskottet för institutionella frågor kommer enligt vår åsikt mindre till uttryck i artikel 12, sista stycket, som avser Europaparlamentets säte.
Även om jag ansluter mig till den politiska legitimiteten i en sådan begäran, känner jag mig föranlåten att säga att valet av säte för Europaparlamentet har verkställts av regeringarna, för vilka för övrigt många av våra partier är ett uttryck.
Vidare förvånar det mig att en liknande artikel är ett uttryck för juridisk överensstämmelse i detta dokument, som tvärtom bör vara utmärkande för en parlamentarisk församling.
Jag skulle vilja avsluta detta inlägg med att påminna om åtminstone en passus i Mendes de Vigos och Tsatsos betänkande som i artikel 19 kräver att man ska ge politiken en skarpare och viktigare roll i de kommande reformerna av fördragen med en mer direkt inblandning av Europaparlamentet liksom de nationella parlamenten.
Det Europa som vi är i färd med att mödosamt bygga upp ska vara kännbart för våra medborgare, som behöver kunna resonera om det för att ta till sig utvecklingsprocesserna.
Utan dessa, utan deras samtycke och deras övertygade anslutning skulle en dag oåterkalleliga besvärliga processer kunna utlösas.
Det är därför som detta parlaments legitimerande funktion bör erkännas av medlemsstaterna med det snaraste.
