# ID: svediakorp-gov483610
# author: Schäfer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,252
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, kära kolleger!
Med betänkandet av Méndez de Vigo / Tsatsos ger Europaparlamentet i dag ett viktigt politiskt budskap rörande ratificeringen av Amsterdamfördraget i medlemsstaterna.
Vi gör detta som ledamöter med stärkt självmedvetande.
Europaparlamentet var nämligen vägledande för de följande förhandlingarna när man förberedde fördragsreformen som en motor för en vidare integrering.
Jag tänker här på kollegerna Bourlanges, Martin, Dury och Maij-Weggen.
Europaparlamentet har kunnat spela en viktig roll i överläggningarna om fördragsreformen både med hänsyn till diskussionerna och till förstärkningen när det gäller offentligheten.
Särskilt meriterade är därvid vår tidigare ordförande Klaus Hänsch, nuvarande ordföranden Gil-Robles och representanterna Elisbeth Guigou och Elmar Brok.
Europaparlamentet framstår som vinnare när det gäller resultaten av fördragsreformen.
För 75 % av lagstiftningen kommer vi att ha jämlikt medbestämmande, och vi kommer också i framtiden att välja kommissionens ordförande.
I själva verket var Amsterdam efter Enhetsakten och Maastricht en regeringskonferens, där man åter mödosamt måste finna en kompromiss mellan de olika intressena från de nationella staterna.
Därvid är följande fullkomligt oomtvistligt: Först med övergången från konservativa till socialdemokratiska regeringar i Storbritannien och Frankrike har en socialpolitik utan opt out och ett sysselsättningskapitel möjliggjorts.
Om vi nu betraktar omfånget av det vi uppnått, så kan vi nog fastställa, att det är helt avsevärt.
För det första: När det gäller sysselsättning har vi kommit framåt med hjälp av ett eget kapitel, för att koordinera medlemsstaternas politik, möjliggöra befrämjande åtgärder också med vissa anslag, och upprätta ett sysselsättningskommitté.
För det andra: I socialpolitiken har överenskommelsen integrerats i fördraget, och förbättrats.
Vi har aktiva möjligheter för att även faktiskt genomföra jämställdhet mellan män och kvinnor.
För det tredje: Vad gäller miljön togs den hållbara utvecklingen upp som mål i fördraget, och den miljöpolitiska målsättningen för all gemenskapspolitik förverkligades i fördraget.
Detta gäller även för en utvidgning av hälsovården.
För det fjärde: Inrikes och rättsfrågor.
Vi har ett uttryckligt säkrande av de frihetlig-demokratiska och rättsstatliga grundvalarna på unionsnivå och en garanti för de grundläggande rättigheterna med rättsskyddsgaranti genom EG-domstolen.
Vi har en övergång till användandet av gemenskapsförfaranden på områdena för asyl, invandring, kontroll av de yttre gränserna, status för medborgare i tredje land och tullsamarbete.
Vi har vidare en tillnärmning av förfarandet för regeringssamarbetet till gemenskapsförfarandet och därvid en precisering av uppgifter och befogenheter, framför allt på brottsbekämpningens område.
Jag tänker härvid på stärkandet av Europol.
För det femte: Utrikespolitiken genom att skapa ett ansikte utåt i rådets generalsekreterare, stärkandet av strukturerna genom att inrätta en planerings- och förvarningsenhet liksom en ny troikaformel som inbegriper EU-kommissionären.
Finansieringen måste ske enligt allmänna budgetregler i samklang med vårt interinstitutionella avtal.
Det finns ansatser till majoritetsbeslut inom ramen för de gemensamt beslutade strategierna, och framför allt en integrering av Petersbergöverenskommelsen i EU: s uppgifter.
Det är den ena sidan.
Den andra sidan är - låt oss säga det lika öppet -: Mycket var alltför obeslutsamt.
På många områden, i synnerhet vad anbelangar rättsliga och inrikesfrågor, men också utrikes- och säkerhetspolitiken, gjordes endast få framsteg, och de tre pelarna kunde inte övervinnas.
Europaparlamentet har uttalat sig för ett träd som symbol för en växande gemenskap, och inte tre styva pelare.
Det gäller även för bristerna i koordineringen av den ekonomiska politiken, och för det faktum, att majoritetsbeslut med likaberättigat deltagande av Europaparlamentet inte generellt togs upp i lagstiftningsförfarandet.
Men framför allt saknas viktiga institutionella reformer med hänsyn till råd och kommission.
Vi fastslår: På detta vis kan Europeiska unionen i dag fortfarande inte klara av någon utvidgning!
Europaparlamentet bedömer kritiskt det som uppnåtts totalt - med all rätt!
Ty en rad av våra krav genomfördes inte.
Men vi får inte vänja oss vid att, just när det gäller frågor om den europeiska integationen, vare sig internt eller offentligt, enbart stillatigande registrera framgångarna, men alltid ordrikt beklaga de öppna frågorna.
Det leder oss inte framåt i Europa!
Och jag säger vid min bedömning också som fackföreningsmedlem, att det positiva överväger.
Därför kan vi rösta ja i parlamentet.
Jag säger det också efter diskussionerna med de nationella parlamenten, som vi här har lyssnat till.
Jag säger det också efter diskussionerna med representanter för de icke-statliga organisationerna.
Det fanns bara tecken för godkännande för oss.
Det fanns inga tecken till parlamentet att totalt avslå detta fördrag.
Det betyder för mig, som talare för den socialdemokratiska gruppen, att vi i dag här också kommer att ge vårt politiska godkännande.
Jag går medvetet in på inpassen från kollegerna i De grönas grupp.
Jag beklagar verkligen, att ni vill rösta mot ratificeringen.
Jag påminner om att en del av er väckte åtal redan mot Maastrichtfördraget hos den tyska författningsdomstolen, och att andra kämpade mot ert lands inträde i EU.
Det är inte trovärdigt, om man eftertryckligt välkomnar den europeiska idén, och sedan, när det gäller en central fråga, undandrar sig ansvaret och försagt säger nej.
Europeiska unionen står i dag inför ett av de viktigaste besluten i sin nästan femtioåriga integrationshistoria - fördragsreformen 1997, inträdesförhandlingarna 1998, eurovalutan 1999 och den nya finansramen från och med år 2000.
Till detta behöver vi också politiska visioner för ytterligare institutionella reformer, så att Europeiska unionen fungerar bättre, så att Europeiska unionen efter utvidgningen över huvud taget fungerar.
Därför måste reformerna äga rum före utvidgningen, men reformerna får inte försena utvidgningen.
Inte i något fall!
Det är inte någon olöslig uppgift, men den går inte att lösa med hittillsvarande metoder.
Därför är det viktigt att Europaparlamentet nu utvecklar politiska koncept för de fortsatta integrationsstegen.
Vid toppmötet i Amsterdam, i Centralbanken, i utkanten av förhandlingarna kunde jag tala en hel del med journalister, ämbetsmän och många andra, eftersom min värderade kollega van Putten gjorde det möjligt för mig.
Jag tänkte flera gånger, att om medborgarna såg detta slags förhandlingar, då skulle de i framtiden inte längre förstå Europa.
Vi måste återigen göra Europa till föremål för en öppen process, en kontroversiell diskussion, och bidra till ett ökat deltagande av dem som valts för detta i sina länder, dvs. de nationella parlamenten och Europaparlamentet, så att de nödvändiga besluten inte återigen under en lång natt belastas med inrikespolitiska problem, eller så att de institutionella reformerna inte strandar på förevändningarna från dem som vill ta de nya demokratierna i Centraloch Östeuropa som gisslan för sina nationella intressen.
Europa, det är medborgarna.
Deras godkännande av gemenskapen beror på om gemenskapspolitiken lyckas.
Amsterdamfördraget har där en rad fördelar.
EG-domstolens dom vad gäller kvinnornas likaberättigande är mot denna bakgrund en viktig uppmuntran.
Det europeiska toppmötet om sysselsättningen måste ge praktiska resultat.
Det får inte misslyckas på grund av den tyska förbundsregeringens blockad.
Vi alla vet, att olösta europeiska problem resulterar i nationalism.
Nationella problem kan bara lösas gemensamt, dvs. europeiskt.
Vi behöver därför ett stärkande av Europeiska unionen, och med Amsterdam blir Europeiska unionen starkare!
