# ID: svediakorp-gov483609
# author: Oreja Aguirre (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,944
# sentences: 69
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, herr rådsordförande, ärade ledamöter!
Jag vill först och främst uttrycka hur mycket det glädjer mig att kunna delta i denna debatt om utvärdering och ratificering av Amsterdamfördraget på grundval av det ingivna betänkandet för utskottet för institutionella frågor, av ledamöterna Méndez de Vigo och Tsatsos vilka jag med mycket värme gratulerar för deras excellenta arbete.
På grund av resolutionsförslagets systematik såväl som för den allmänna analysen, dess beaktanden av den rättsliga grunden och framför allt den strategi texten föreslår, identifierar det enligt min åsikt, perfekt vad som blivit det verkliga resultatet av Europeiska rådet i Amsterdam.
Jag vill också gratulera alla talare, representanter för de olika utskotten och alla övriga talare i dag och de som kommer att följa, vilka visar på betydelsen av en debatt som denna.
Ni vet mycket väl, ärade ledamöter, att jag under hela regeringskonferensen har delat tankar och även besvikelser och förhoppningar med utskottet för institutionella frågor och parlamentet.
Och det har aldrig gått mer än två månader utan att jag har varit närvarande hos utskottet för institutionella frågor för att lyssna på de olika gruppernas och ledamöternas åsikter och ståndpunkter och även redogöra för kommissionens ståndpunkter i de olika frågorna.
Ni vet också mycket väl att samma dag som Europeiska rådets möte i Amsterdam avslutades, vilket skedde klockan tjugo i fyra på morgonen, reste jag omedelbart från Amsterdam till Bryssel och klockan tio på morgonen deltog jag i ett möte med er, med en viss naturlig trötthet efter 18 timmars möte och kanske med en oundviklig brådska i ett sådant ögonblick, för att meddela er mina reaktioner på fördraget.
Jag uttalade då min egen otillfredsställelse, och rådets ordförande kritiserade i viss mån för en stund sedan och troligen på goda grunder, det som kan vara förhastat i denna omedelbara reaktion.
Men jag talade också, litet senare vid det tillfället, och jag upprepar det nu och jag kommer alltid att upprepa det, om mitt åtagande, om kommissionens åtagande för att fortsätta det som när allt kommer omkring är ett slag, eftersom Europa, som alla vet, inte slutar med Amsterdam och den närmaste framtiden är full av händelser som kommer att kräva vår uppmärksamhet.
Fördraget, ärade ledamöter, måste enligt kommissionens åsikt bedömas efter vad det verkligen innebär.
Enligt vår åsikt betyder det en märkbar framgång i några aspekter som har tagits upp här, och jag skulle framför allt vilja inskränka mig till vad det betyder för medborgarskapet, förstått i ett vitt perspektiv.
Det är utan tvivel oroande ur andra aspekter, speciellt som det är ett ännu ofullbortat projekt och med många lösa trådar och särskilt, vilket också har tagits upp, vad gäller institutionerna och utrikespolitiken.
Inför denna situation har vi uppenbarligen flera möjligheter.
En skulle vara att helt enkelt bara visa vårt missnöje med fördraget.
En annan skulle vara att förkasta det.
Det har givits några reaktioner från vissa som redan har sagt att de tänker förkasta fördraget och några andra mycket skilda uttryck: Roth som pratade om ett plastmonster, Spaak, som kallade det för ett mediokert fördrag; andra, som Puerta, som sade att det är ett fiasko, en besvikelse och som dessutom lade till att när det inte visas några resultat blommar metaforerna.
Det är sant att detta är en syn och ett perspektiv som uppenbarligen existerar kring fördraget.
Tillsammans med dem som kort och gott accepterar det utan vidare och dem som förkastar det, finns en tredje möjlighet.
Det är den som presenteras i betänkandet av Méndez de Vigo och Tsatsos, det vill säga, att åta sig att från och med nu söka lösningar på de olösta problemen och för att göra det krävs ett antal saker.
Å ena sidan måste vi skapa de institutionella förutsättningarna för utvidgningen.
Detta har praktiskt taget alla sagt.
Vi har inte förutsättningarna för en utvidgning i dag om inte de institutionella förändringarna genomförs.
Dessa förändringar var faktiskt redan påtänkta i Maastricht, det var ett av de grundläggande skälen till Amsterdamfördraget men därefter har sakerna tagit andra vägar, kommit in på andra stigar, och frågan har blivit hängande i luften.
Det är alltså nödvändigt att skapa de institutionella förutsättningarna för utvidgningen.
Det är å andra sidan också nödvändigt att anpassa de politiska institutionerna till en union med en valuta vars stabilitet kommer att garanteras konstitutionellt av en europeisk centralbank.
Vi måste också ha medel för att genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som ligger i nivå med våra ambitioner och vårt ansvar, alla har varit överens om detta och Spencer sade det nyss.
Som ni säkert förstår kommer inte kommissionen i detta ögonblick att ge uttryck för sin åsikt varken om de olika ändringsförslagen, de omdömen som har fällts eller om kritiken, som jag till många delar kan instämma i, inte heller om protesterna som har riktats mot texten.
Enligt min åsikt, ärade ledamöter, är det viktigaste, och här är jag inne på samma linje som föredragandena, att försöka få ut så mycket som möjligt av fördraget och att också utnyttja det institutionella protokollet för att förbereda de nödvändiga reformerna.
Förslaget som har lagts om att starta en diskussion anser jag vara en av de intressanta, speciellt subtila, delarna i betänkandet, och delas politiskt av kommissionen, som lovar att utarbeta den rapport som förespeglas i resolutionen.
Jag vill också påminna er i detta avseende att kommissionen redan i sin Agenda 2000 har föreslagit att omedelbart, och det står i texten, fatta ett politiskt beslut om omviktning av rösterna i rådet vilken bör genomföras samtidigt som minskningen av antalet ledamöter i kommissionen, före den första utvidgningen.
Kommissionen föreslår också att en ny regeringskonferens sammankallas så snart som möjligt efter år 2000 i syfte att få till stånd en grundlig reform av fördragets bestämmelser angående institutionernas sammansättning och funktion.
Vad vi inte bör göra är vad vi har gjort denna gång.
Vi kan inte hänga upp oss på en händelse och i slutändan inte få tid till att lösa de institutionella problemen.
Vi måste lägga händelsen åt sidan och lösa de institutionella problemen i lugn och ro, med effektivitet och beslutsamhet och när vi väl har gjort detta är vi beredda att sätta igång utvidgningen.
Jag skulle också vilja erinra om att kommissionen har lovat att i juni presentera ett förslag till ändring av beslutet om kommittéförfarande.
Det kommer att ske i nära samarbete med detta parlament och med rådet.
Vårt syfte bör vara att utarbeta ett förslag som gör det möjligt att lösa ett problem som har tagits upp för många år sedan och som inte löstes genom införandet av medbeslutandeförfarande.
Det råder inga tvivel om att medbeslutandeförfarandet har varit ett positivt steg framåt men det har förvisso varit otillräckligt vad gäller kommittéförfaranden.
Detta är ett problem vi har dragits med under lång tid.
Vi måste ta itu med det på ett beslutsamt sätt.
Modus vivendi -avtalet från 1994 kan inte förevigas.
Vi måste effektivisera förfarandet och vi måste innefatta de nationella administrationerna helt och hållet i den fullständiga respekten för alla institutioners rätt.
Jag vill också meddela att jag personligen är övertygad om att det är nödvändigt att inleda en diskussion om reformmetoden för fördraget.
Många av talarna i dag har också tagit upp detta.
Det är uppenbart, och rådets ordförande sade det för en stund sedan, att vi har en restriktion i artikel N: det krävs enhällighet för varje förändring, inte bara för artikel N utan för varje artikel.
Men jag anser att det är mycket viktigt att å ena sidan parlamentet och å andra, kommissionen, kan utforska vilka möjligheter vi har att förändra metoden för förändring av fördraget.
Jag anser att vi till viss del har kommit till en punkt där systemet vi har tillämpat under lång tid har försvagats.
Jag tror att vi måste undersöka vilka andra vägar som kan finnas.
Här har vi följaktligen ett mycket viktigt arbete som kommissionen, parlamentet och givetvis rådet kan genomföra för att förbättra nuvarande förfaranden.
Jag ser det som nödvändigt att demokratisera förfarandet mer eftersom det har en viss konstitutionell karaktär om än inte formell.
Och samtidigt måste effektiviteten öka med tanke på utvidgningen.
I den diskussionen spelar givetvis parlamentet, kommissionen, rådet och regeringarna huvudrollen och även de nationella parlamenten och det civila samhället.
Den roll det civila samhället, och relationerna till de nationella parlamenten spelat, har nämnts här vid flera tillfällen, föredragandena har gjort det.
Detta är mycket viktigt.
Det är ett nytt språk.
Jag minns mycket väl när vi var samlade, jag var parlamentariker 1990, jag tror det var den 30 november, till de berömda assiserna i Rom och ändå vet ni mycket väl att det minsta vi kan säga är att det inte var någon stor framgång.
Jag anser att vi måste undersöka vad det där gav, och på så sätt uppfylla Europaparlamentets roll helt och hållet vilket är mycket lättare med den makt som nu har tilldelats parlamentet i Amsterdamfördraget, men samtidigt ta i beaktande en dialog med de nationella parlamenten såsom den Europaparlamentet upprätthåller.
Och även en dialog med det civila samhället, därför att det civila samhället, och ni har sett detta mycket bra och organiserat möten vid två tillfällen -något som bör understrykas-, det civila samhället kan inte ignoreras, vi kan inte leva utanför och låta dessa saker ske enbart i ministerierna, men inte heller lämna det enbart till Europaparlamentet eller kommissionen.
Det civila samhället måste delta.
Det lönar sig följaktligen att fästa uppmärksamheten på kvaliteten på de förslag som har kommit till oss från det civila samhället.
Vi har faktiskt, ärade ledamöter, mycket arbete framför oss.
Ett är att förbättra det som har gjorts i detta fördrag.
Ett annat är att vara medveten om de teman som kommer att bli lika viktiga som sysselsättningen vilket är ett levande problem, det viktigaste och allvarligaste problemet som Europa har i detta ögonblick.
Det är nu kort tid kvar till Europeiska rådet i Luxemburg om frågor om enhetsvalutan och utvidgningen.
Jag bekänner min övertygelse om de brådskande behoven av att gå framåt.
Jag skulle vilja begära, och upprepar Méndez de Vigos uppmaning om ni tillåter, att vi inte alltför mycket hänger oss fast vid fördragets detaljer som med sina för- och nackdelar troligen är ett instrument som vi kan använda oss av för att skrida framåt.
Jag vill slutligen uppmana de som anser att våra medborgare och våra stater bara har en möjlig framtid i ett fredligt Europa, ett solidariskt Europa, att vi måste agera tillsammans, med fasthet och beslutsamhet och i viss mån även passionerat, tappert och tålmodigt eftersom det är ett svårt slag.
Méndez de Vigo undrade, och citerade Cervantes, om det var boställe eller väg.
Tillåt även mig att ta upp vår odödlige författare och svara att " trollkarlarna kanske kan besegra oss i slaget, men aldrig i anda och tapperhet. "
