# ID: svediakorp-gov483608
# author: Poos (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,575
# sentences: 60
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, mina damer och herrar!
Först och främst vill jag lyckönska er till kvaliteten i det betänkande om Amsterdamfördraget som på utskottet för institutionella frågors vägnar utarbetats av Méndez de Vigo och Tsatsos.
Det är en central text som sätter Amsterdamfördraget i sitt historiska sammanhang och som därvidlag betonar de avsevärda framsteg som uppnåtts inom de tre pelarna.
Jag vill även tacka utskottens ordförande och de bemyndigade talare från de politiska grupperna som med majoritet har rekommenderat att fördraget skall antas.
Jag skulle vilja nämna den i allmänhet så positiva tonen i förslaget, vilken knyter an till andan i den resolution som röstades igenom av Europaparlamentet efter Europeiska rådets möte 16-17 juni i Amsterdam.
Utskottet för institutionella frågor erkänner de stora framsteg som utmärker det fördrag som undertecknades den 2 oktober i Amsterdam även om utskottet lägger till att mycket återstår att göra, särskilt med avseende på den förestående utvidgningen.
Detta motsägs för övrigt inte av dem som undertecknat fördraget.
Ordförandeskapet har redan uttalat sig om regeringskonferensens utgång och jag har inte för avsikt att ta upp detta i detalj igen.
Jag vill dock gärna upprepa att den mycket skarpa kritik som hörts efter mötet i Amsterdam, och vilket även er debatt vittnar om, inte skulle klara en noggrannare läsning.
Jag tror dock att kommande veckor kommer att visa att det konstaterandet har giltighet, och det är jag glad över.
Resolutionsförslaget som åtföljer betänkandet inleds med en rekommendation till medlemsstaterna att ratificera Amsterdamfördraget.
Låt mig betona den politiska betydelsen av denna rekommendation som avgetts av Europaparlamentet, en institution som företräder folken i de stater som samlas inom gemenskapen, och varav två medlemmar medverkat i regeringskonferensens arbete.
Detta visar tydligt att Europaparlamentet i Amsterdamfördraget ser en uppföljning av den process som inletts med de föregående fördragen och som parlamentet med rätta beskriver som oavslutad, och att det nu är fråga om en process som består i att bygga en europeisk politisk union.
I likhet med vad Europaparlamentet också betonar kommer självfallet denna nya etapp i den europeiska integrationsprocessen inte att frambringa några konkreta resultat om inte en tydlig politisk vilja kommer till uttryck för en gemensam hållning inom unionen.
Nödvändigheten av en sådan gemensam hållning är i dag mer än någonsin tidigare uppenbar.
Till de hedervärda ledamöter som tagit upp metoden för översyn av fördraget, vill jag svara att förfarandet i artikel N endast kan frångås enhälligt.
Någon annan lösning finns inte.
Och varje alternativ metod - för sådana finns - gör inte att vi slipper undan det reella problem som de nationella parlamentens ratificering innebär.
Amsterdamfördraget skall hjälpa oss att anta de många utmaningar som Europeiska unionen står inför.
Den framtida utvidgningen av unionen är bara en av dessa utmaningar.
Det är i praktiken fråga om att framförallt verka för att minska arbetslösheten i Europa, att förstärka instrumenten för att bekämpa grov brottslighet och den farsot som narkotika utgör, att verka förebyggande mot de hot som vilar över folkhälsoområdet.
På ett generellt plan handlar det om att föra unionen närmare dess medborgare och att på ett beslutsamt sätt prioritera de insatser som rör medborgarnas vardag.
Jag delar till fullo de beaktanden som framkommit om resolutionsförslaget, vilka går ut på att landvinningar vad gäller integrationen av Europa skall mätas i ljuset av unionens framsteg, inte bara som en gemensam marknad utan också som ett värdesystem och i ljuset av de förbättringar av livskvaliteten som landvinningarna möjliggör.
Det är för mig ett stort nöje att kunna konstatera att utskottet för institutionella frågor erkänner de framsteg som uppnåtts på detta område genom förslaget till fördrag i syfte att utveckla unionens politiska strategier i medborgarnas intresse.
Mer än något annat berör arbetslöshetsfrågan direkt miljontals medborgare i Europa.
I dag saknar 18 miljoner människor inom unionen arbete och därför bör det nya fördraget bland unionens målsättningar ge prioritet åt åtgärder som främjar fler arbetstillfällen och definierar en europeisk strategi för sysselsättning, alltmedan medlemsstaterna själva skall få definiera sin nationella sysselsättningspolitik.
Gemensamma åtgärder inom unionen kommer i första hand att avse utarbetande av en strategi för samordning av sysselsättningspolitiken, vilken skall innefatta godkännande av riktlinjer för sysselsättningen i likhet med de mekanismer som redan trätt i kraft vad gäller ekonomiska strategier inom gemenskapen och medlemsstaterna.
Strategin skall även innefatta en årlig utvärdering av de åtgärder som antagits nationellt.
Jag behöver inte här betona hur viktigt rådets ordförandeskap anser det vara att effektiva instrument så fort som möjligt tas i bruk för att bekämpa arbetslösheten och för att främja sysselsättningen i Europa.
Detta uttrycks i det särskilda toppmöte som stats- och regeringscheferna skall ägna för att debattera dessa frågor i morgon och övermorgon i Luxemburg.
Vid detta särskilda Europeiska råd skall preciserade förslag i form av riktlinjer för sysselsättningen tas upp, och rådet kommer att formulera kvantitativa och utvärderingsbara mål.
För övrigt kommer införlivandet av avtalet om socialpolitiken i det fördrag som instiftar Europeiska gemenskapen göra det möjligt att skapa ett enda socialt samarbetsområde och att utveckla en sammanhållningspolitik inom gemenskapen och, det vill jag betona, gentemot kandidatländerna.
Fördraget har inspirerats av samma ansats att i större utsträckning tillvarata medborgarnas bekymmer och förstärker därför de bestämmelser som rör hälsoskydd som bör uppfylla höga kvalitetsnormer, skydd för medborgaren som konsument och såsom invånare i en miljö som skall hållas ren.
Eftersom målet med fri rörlighet för människor redan finns inskrivet i det fördrag som instiftar Europeiska gemenskapen är det följdriktigt att åtgärder inom områden som asyl, visum, invandring och kontroll vid yttre gränser hädanefter skall falla under gemenskapsregler och gemenskapsförfaranden.
Det är därför signifikativt att det regelverk som under ett antal år utvecklats av de medlemsstater som tillhör Schengensystemet och för vilka fri rörlighet för människor redan är en verklighet, skall införlivas inom unionens ram.
Rätten att röra sig inom ett område utan gränser får likväl inte minska den personliga säkerheten för de människor som bor i unionen.
Kriminell verksamhet, såsom terrorism, förgripanden mot barn, narkotikalangning och bedrägeri gör inte halt vid nationella gränser.
Därför föreskriver Amsterdamfördraget att samarbete mellan polisstyrkor, tullmyndigheter och medlemsstaternas övriga kriminalmyndigheter skall utvecklas för att förebygga och kartlägga straffrättsliga lagbrott.
Europols operativa resurser skall också utökas i betydande omfattning.
De konkreta förbättringar som genom Amsterdamfördraget uppnås inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som utskottet för institutionella frågor har erkänt, bör självfallet bedömas i erfarenhetens ljus.
Enhällighetsregeln för GUSP kvarstår, men de fall då rådet kan besluta om gemensamma ståndpunkter eller inleda gemensamma åtgärder med kvalificerad majoritet har utsträckts i artikel J 13.
Rådet sammanfattade, förra veckan, förberedelserna för att inrätta en planerings- och förvarningsenhet, liksom integrering av Schengenavtalet i fördraget.
Institutionerna var inget huvudtema vid regeringskonferensen trots att många menade att konferensens resultat nästan enbart sammanhängde med de ändringar som avtalats i institutionskapitlet.
Ändringarna innefattar framsteg av mycket stor betydelse och vissa av ändringarna kommenterades av utskottet för institutionella frågor.
Många kommer likväl att uppfatta ändringarna som ett nederlag vilket endast beror på att ingen överenskommelse kunde nås om röstviktning i rådet och kommissionens sammansättning.
Inom parentes vill jag bara nämna att Europaparlamentet aldrig har lämnat några exakta förslag om vare sig kommissionens sammansättning eller röstviktning i rådet.
Europaparlamentets ökade makt genom medbeslutande och utvidgandet av EG-domstolens och revisionsrättens befogenheter har inte i tillräcklig grad framhållits.
Samma sak gäller det nya förfarandet för förstärkt samarbete, eller flexibilitet, som föreskrivits i fördraget.
Jag tror att det är dags att sätta detta i sitt rätta tidsperspektiv.
Utgången av Amsterdammötet visade på ett tydligt sätt att andra institutionella reformer måste genomföras före den förestående utvidgningen.
Det är själva innehållet i det protokoll om institutionerna som bifogats fördraget.
Men det vore ett misstag att mäta utgången av Amsterdamfördraget i förhållande till detta, på samma sätt som det vore felaktigt att isolera reformerna från övriga åtgärder som bör vidtas för att vi skall vara väl förberedda inför utvidgningen.
Jag tänker då framför allt på reformerade politiska strategier och våra institutioners funktion, utan avseende på institutionernas sammansättning.
Självfallet kommer rådet och Europeiska rådet med stort intresse att studera varje bidrag kommissionen och Europaparlamentet vill lämna till debatten så att sådana reformer kan genomföras under bästa tänkbara förhållanden och att den process som syftar till unionens utvidgning inte försenas.
Fru ordförande, mina damer och herrar!
Jag skulle vilja sluta mitt anförande med att lyckönska Europaparlamentet och uppmana det att intensifiera sina kontakter med nationella parlament.
Ni uttalar er för att debatten skall ha en politisk uppföljning i medlemsstaterna för att fördraget snabbt skall ratificeras.
Jag menar att detta är särskilt viktigt i ett skede då det är som mest nödvändigt att för den allmänna opinionen förklara de åtgärder som vidtas inom unionen.
Låt oss, precis som ert betänkande också anger, på ett så optimalt sätt som möjligt utnyttja utgången i Amsterdam, i de europeiska medborgarnas intresse, eller för att parafrasera Green, om vi vill att fördraget skall ratificeras av de nationella parlamenten skall vi också betona dess positiva följdverkningar.
(Applåder)
