# ID: svediakorp-gov483605
# author: Saint-Pierre (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 619
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, kära kolleger!
Det är inte bara för att uppfylla gängse formaliteter som jag nu först vill uttrycka min uppskattning till de två föredragandena Méndez de Vigo och Tsatsos för deras stundtals mödosamma arbete, och för att de på ett utmärkt sätt lyckats försvara sitt synsätt.
Jag måste erkänna att våra till en början mycket skilda ståndpunkter allt eftersom kom något närmare varandra, men tyvärr inte tillräckligt nära för att vi skall kunna rösta för deras betänkande.
Jag skall först säga något om innehållet.
Jag kan inte tillräckligt ofta upprepa att Europaparlamentet tyvärr inte har befogenhet att ratificera fördragen.
Det uppdrag som åligger oss är följaktligen rent politiskt, vilket borde ge oss en mycket bredare marginal för bedömning.
Tyvärr måste jag konstatera att föredragandenas betänkande från början betingats av det slutliga budskap som de till varje pris ville förmedla, och då skall inte här understrykas de ofantliga bristerna som fördraget är behäftat med.
För min del är jag ändå övertygad om att ett mer kritiskt hållet arbete inte hade varit oförenligt med den vädjan om de nationella ledamöternas ratificering som vi stödjer.
Vad beträffar kopplingen mellan den institutionella reformen och utvidgningen, erkänner vi att betänkandet avsevärt förbättrats.
Efter det institutionella fiaskot i Amsterdam måste Europaparlamentet använda sin hela tyngd till förmån för en sådan reform före utvidgningen.
Annars löper vi både risken att utvidgningen försenas och att Europeiska unionens funktion och överlevnad äventyras.
I betänkandet kan vi dock inte återfinna parlamentets vilja att utnyttja hela sitt inflytande.
Garantierna i det protokoll om institutionerna som bifogats Amsterdamfördraget är även de otillräckliga.
Det är anledningen till att de frågor som vi ställde för några månader sedan i samma ämne fortfarande är lika aktuella.
Har det nu inte blivit dags att öppet säga att utvidgningen inte kan genomföras på ett tillfredsställande sätt utan att en bred institutionsreform av unionen genomförs, att den monetära unionen måste kompletteras med avsevärda framsteg vad gäller den politiska unionen och rentav den ekonomiska, sociala och skattemässiga unionen?
Vad gäller den form som återknyter till sakinnehållet, är den allmänna tonen i betänkandet nedtonad jämfört med de ståndpunkter som under 18 månader har uttryckts av parlamentet, och det förhållandet beklagar vi.
Jag vädjar till de två föredragandenas politiska känsla i syfte att bättra på resultatet något, vilket skulle vara möjligt om de godtar vissa ändringar.
Men det är främst en fråga om strategi.
Europaparlamentet måste någon gång upphöra att verka i kölvattnet och klippa av den navelsträng som binder alltför många av oss till våra respektive regeringars ensidigt nationella ståndpunkter.
(Applåder) Varför skall vi inför Europeiska rådet i Luxemburg ge klartecken till regeringarna genom att från och med nu ta fasta på Amsterdamfördraget, trots att vi vet att det finns en ofrånkomlig koppling mellan fördraget och inledandet av officiella förhandlingar om utvidgningen?
Varför skall vi uttala oss i dag när de nationella parlamentsledamöterna låter tiden gå för att genomföra sin strategi?
I likhet med Spaak och Aglietta är jag övertygad om att det hade varit önskvärt att skjuta upp vårt yttrande om fördraget till början av 1998.
På så sätt hade vi kunnat påverka toppmötet i Luxemburg och utifrån omständigheterna därefter kunnat uttala oss.
Föredragandena har inte följt vår linje på den punkten.
Jag vädjar till dem att åtminstone acceptera ett av de ändringsförslag som syftar till att förstärka resolutionens punkt 4, och i den riktningen riktar vi en vädjan.
Därmed har jag meddelat de politiska överväganden som jag å ARE-gruppens vägnar ville uttrycka inför vår kammare.
