# ID: svediakorp-gov483601
# author: Pasty (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 579
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, kära kolleger!
Den debatt som vi i dag inleder om Amsterdamfördraget förbehålls det politiska området, inte det institutionella, eftersom Europaparlamentet paradoxalt nog på grund av fördragen helt och hållet är uteslutet, även såsom samrådsorgan, från ratificeringsförfarandet, trots att parlamentet enligt den allmänna meningen medverkat på ett icke försumbart sätt i regeringskonferensens arbete.
Föredragandena från utskottet för institutionella frågor, Méndez de Vigo och Tsatsos, som jag å min grupps vägnar vill lyckönska till den höga kvaliteten i deras arbete, gör en i stort sett positiv bedömning av Amsterdamfördraget och rekommenderar medlemsstaterna att ratificera fördraget.
Majoriteten av vår grupp antar rekommendationen.
Helt tydligt är att resultaten av regeringskonferensen är mycket blygsamma i förhållande till de ambitiösa målsättningar som konferensen själv satt upp.
De institutionella frågorna, med avseende på kommissionens sammansättning och röstviktning inom rådet, kringgicks och de fåtal framsteg som kunde noteras inom GUSP är påtagligt otillräckliga för att ge unionens utrikespolitik någon riktig trovärdighet, samma förhållande gäller frånvaron av utsikter till ett gemensamt försvar.
Däremot har Europaparlamentet anledning att se positivt på det utvidgade tillämpningsområdet och förenklingen av samrådsförfarandet, liksom på det faktum att ett kapitel om sysselsättningspolitiken skall föras in i fördraget och att Schengenavtalet ska göras till gemenskapsfråga, något som är en tidigarelagd tillämpning av det förstärkta samarbetsförfarandet, som i sig nu erkänts av fördraget.
Det var vår önskan att det förstärkta samarbetsförfarandet i framtiden inte kommer att användas överdrivet restriktivt till följd av att den vetorätt som tillerkänts medlemsstaterna utövas olämpligt.
Dessa framsteg motiverar ett positivt yttrande om ratificeringen av Amsterdamfördraget, men vi måste i övrigt fortsatt verka för att institutionsreformen så fort som möjligt på nytt kan omarbetas så att den kan bli verklighet före den första utvidgningen.
Detta krav är grundläggande om vi nu vill att det Europa som skall utvidgas till att omfatta elva nya stater verkligen skall ge upphov till en politisk enhet som har den bestämda avsikten att göra sig gällande på den internationella scenen och svara upp till dess medborgares högt ställda förväntningar i fråga om sysselsättning och tillväxt.
Och om vi nu med andra ord vill se ett politiskt Europa som inte bara är en stor marknad och ett monetärt område som styrs av förvaltare till vilka politikerna delegerat sina befogenheter.
För att kunna uppnå detta krävs politisk vilja.
Om politisk vilja låter sig inga beslut fattas.
Den formas genom att folken och deras regeringar blir medvetna om de utmaningar Europa står inför nu när vi går in i det 21: a århundradet.
Hittills har det Europa som bestod av sex stater och efter hand utvidgades till femton stater klarat att nå försoning mellan de folk som förde krig mot varandra under andra världskriget, och att hålla tillbaka det dåtida Sovjetunionens expansionism, vilket var upphov till en ny artificiell uppdelning av vår kontinent.
De nya utmaningarna är lika svåra att hantera - internationaliseringen utgör ett hot mot de sociala modeller vi vill värna om.
Europas återförening är vidare en utmaning som vi måste lyckas med och den är endast möjlig genom att nya former av solidaritet inom ekonomi och sammanhållningspolitik växer fram, men även vad gäller frågan om ett gemensamt försvar.
Vi kan hoppas att vi när EMU väl genomförts tydligt kommer att kunna se det återförenade Europa växa fram.
