# ID: svediakorp-gov483583
# author: Tsatsos (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 792
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag skall begränsa mig till resolutionens struktur och logik.
Resolutionsförslaget som vi nu går igenom refererar till det förflutna, nuet och framtiden.
För det första, försöker Méndez de Vigo och jag att politiskt värdera politiska fakta från det förflutna.
Här betonar vi den verkliga och avgörande påverkan som Europaparlamentet utövat på det nya fördragets innehåll.
En påverkan, som utan att kunna grunda sig på dess - tyvärr frånvarande - ratificering, vanns med parlamentets envisa politiska aktivering, framförallt genom dess tidigare omröstningar.
För det andra värdesätter resolutionsförslaget det historiska nuet politiskt.
Europas folk bör informeras om anledningarna till att Europaparlamentet anser det vara en plikt att kritisk, men ändå, acceptera fördraget.
På denna punkt visar betänkandet på de viktiga steg som bidrog till frågan om Europa, utan att tysta ner utelämnanden och felaktigheter.
För det tredje värderar vi resolutionsfördraget politiskt för den historiska framtiden.
Vår kritik av fördraget har inte bara en protestkaraktär utan framförallt en uppbygglig sådan.
Med blicken riktad på framtiden gör vi anspråk på att de steg som inte togs tas, och vi föreslår en ny metod för framtiden, som den ärade kollegan och vännen Méndez de Vigo sade.
Jag kommer nu till resolutionens grundläggande filosofi.
Vi tror att Europa inte bara är en union av folk men också en union av stater.
De enande procedurerna bör naturligtvis leda till fördjupning, som dock också bör ta hänsyn till nationella författningskulturer.
Bara så länge som Europas folk, i sin nationella tillvaro är aktivt förlikade med idén om en Europeisk union, bara så länge Europas folk inte anser fullbordandeproceduren vara en fara för deras nationella eller kulturella identitet, bara då kommer Europa att skrida framåt med framgång.
Alla de som föreställer sig det europeiska fullbordandet utanför och bortom folkens vilja har på ett grundläggande sätt missförstått frågan om Europa.
Därför välkomnar vi både det faktum att fördraget flyttar en del kapitel från den tredje till den första pelaren (det sociala paketet, stor del av Schengen, samordningen av sysselsättningspolitiken), samt det att fördraget rör sig med försiktighet i områden där frågan om nationell identitet presenterar en speciell känslighet.
För Europaparlamentet spelar också i Amsterdamfördraget frågan om sysselsättning en huvudroll.
Naturligtvis inser vi föredragande att det som man kommit överens om inte blir politisk verklighet bara för att man kommit överens om det.
Det behövs, som min aktade medföredragande betonade, en politisk vilja därtill för att det man kommit överens om skall förverkligas.
Resolutionen förhåller sig kritisk till institutionell förnyelse.
En förnyelse som egentligen inte ägt rum.
Därför föredrar vi inför Europaparlamentet att med klarhet säga att det före varje utvidgning behövs en motsvarande institutionell förnyelse.
Tillåt mig att referera till två exempel: förändringen från principen om absolut majoritet till principen om majoritet då rådet fattar beslut är nödvändig främst på grund av den planerade utvidgningen.
Samtidigt är denna förändring otänkbar utan att man behåller grundläggande undantag till förmån för principen om absolut majoritet i frågor som har författningskaraktär.
Omviktningen av rösterna i rådet anses allmänt och principiellt nödvändig.
Just på grund av detta bör ett tillämpningssätt speciellt undersökas och efterfrågas, ett tillämpningssätt som inte rubbar den elementära balansen mellan små och stora stater som konsekvens av den grundläggande principen om likvärdigheten mellan stater.
Jag kommer nu till det historiska perspektivet, som min aktade medföredragande Méndez de Vigo redan detaljerat redogjort för.
Institutionernas utveckling i Europa bör sluta vara en fråga huvudsakligen för diplomati och byråkrati.
Ett innehåll av politiska procedurer måste inrättas.
En grund av en ny omvärderingsprocedur som vi föreslår kommer att vara Europaparlamentets, de nationella parlamentens och kommissionens initiativ.
Detta innebär att visionerna hos de medborgare som vi representerar kommer att vara de som utgör grunden för och ramen inom vilken alla beslut vid nästa toppmöte tas.
Bara på detta sätt kan vi placera institutionernas öde i händerna på deras naturliga organ.
Med vårt förslag kommer dock även de nationella parlamentens lagstiftningsförmåga att värderas, men samtidigt kommer de nationella parlamentens samverkan att göra Europa till en fråga även i den nationella politiska dialogen, något vi under år har eftersökt utan att lyckas.
Vi hoppas, fru ordförande, min aktade kollega Méndez de Vigo och jag själv, att Europaparlamentet skulle eftersträva en ny roll, en roll som kommer att göra det solidariskt med de nationella parlamenten och som kommer att göra den till organ och förkämp för en ny uppfattning om demokrati i Europa.
