# ID: svediakorp-gov483582
# author: Méndez de Vigo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,482
# sentences: 69
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Denna debatt är den sista akten i en lång process som inleddes i juni när parlamentet utsåg Dimitris Tsatos och mig som medföredraganden för betänkandet om Amsterdamfördraget.
Och det är en process i vilken 17 utskott i detta parlament har deltagit, de nationella parlamenten med vilka vi hade ett sammanträde i oktober, icke-statliga organisationer och framför allt utskottet för institutionella frågor.
När det nu är dags att utvärdera Amsterdamfördraget, fru ordförande, anser jag att det bör ske med två olika utgångspunkter.
Den första är de politiska omständigheterna kring fördraget och de politiska omständigheterna i juni var inte de bästa.
Ni minns säkert att flera valprocedurer pågick och framför allt att medlemsstaternas intresse var koncentrerat på att hålla tidsplanen för euron.
Jag anser att det är bra.
Jag tror att euron kommer att bli ett mycket viktigt centrum för uppmärksamheten för det fortsatta europeiska bygget, men jag vill göra det klart här, att den politiska situationen inte var den bästa för fördragsreformen.
Den andra utgångspunkten vid utvärderingen av fördraget är att analysera dess innehåll.
Och innehållet skall inte analyseras i förhållande till förväntningarna eller ens till de ambitioner vi kan ha haft i denna kammare.
Innehållet skall bedömas i förhållande till vad som förelåg tidigare, det vill säga, till fördraget om Europeiska unionen.
Och ur det perspektivet ville Dimitris Tsatos och jag, från början tillkännage ett tydligt politiskt budskap: Amsterdamfördraget innehåller betydelsefulla framsteg för det europeiska bygget.
För det första har framsteg gjorts inom vad vi kallar gemenskapspelaren.
Framsteg som sammanställs i artikel F, med ett nytt omnämnande av unionens grundläggande rättigheter och ett uttryck för att Europeiska unionen - gemenskapen - är en rättsgemenskap, där friheten, demokratin och de grundläggande personliga rättigheterna råder.
Men förutom en rättsstat är gemenskapen också en värdegemenskap.
Det är inte bara en marknad.
Det är en värdegemenskap.
Och detta visar införandet av nya politiska insatser för miljön, konsumenterna, den offentliga hälsovården och speciellt för det sociala området.
Jag minns, fru ordförande, att när jag tog plats i detta parlament förvånades jag över att gemenskapen inte vidtog några åtgärder mot arbetslösheten.
En god vän och framstående medlem av detta parlament sade: nej, nej!, det här är en ekonomisk gemenskap, det kommer aldrig att uppkomma någon social politik eller åtgärder mot arbetslösheten.
Nå, inom politiken är fem år ingenting.
Nu finns det åtgärder mot arbetslösheten.
Det är också sant, som många av kollegorna här säger, att de säkerligen är otillräckliga.
Det är sant.
Men det viktigaste är att det existerar ett frö, att möjligheten finns.
De som invänder att de disponibla medlen är otillräckliga har också rätt.
Visst, men nu finns möjligheten att öka detta kapital.
Och erfarenheten visar att, när man inleder ett arbete vidgas detta till slut och man avancerar snabbare.
Beträffande den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, den andra pelaren, anser jag att Amsterdamfördraget rationaliserar de rättsliga instrumenten, det skapar politiska organ som enheten för planering och förvarning, och rådets generalsekreterare ger trojkan större operativitet.
Allt detta är positivt, men i utrikespolitiken är det viktigaste den politiska viljan.
Det kommer inte att finnas någon utrikespolitik så länge inte regeringarna känner något behov av en sådan.
Och så länge inte heller våra befolkningar känner detta behov kommer inte de rättsliga instrument vi eftersträvar att vara värda någonting.
Det är viktigt att skapa denna politiska vilja.
Vad gäller säkerhet och försvar har kanske ännu färre framsteg gjorts mot vad en del av oss hade önskat, men det gäller att utnyttja det som finns.
Det är Petersberguppdragen som skulle kunna vara de som genomför den gemensamma europeiska försvarspolitiken.
Angående tredje pelaren, rättsliga och inrikes frågor, tror jag att inga andra frågor är mer rotade i medlemsstaternas suveränitet än dessa.
Och dessa ämnen, dessa inrikesfrågor och rättsliga frågor, diskuterades i Maastrichtfördraget inom ramen för regeringssamarbetet.
Men Amsterdamfördraget tar ett jättekliv då det erkänner att dessa frågor passar bättre inom gemenskapspelaren, att de behandlas bättre inom ramen för gemenskapsmetoden än för regeringssamarbetet.
Det stämmer att det finns begränsningar.
Men, i stället för att beklaga oss, måste vi försöka undanröja dessa begränsningar.
Det finns instrument för att göra det och självklart är den bilagda förklaringen, införd på Tysklands begäran, ett steg i rätt riktning.
Amsterdamfördraget innehåller också viktiga normer angående subsidiaritetsprincipen och de nationella parlamentens roll genom Cosac, jag vill hylla Fontaine som med sådan framgång leder denna delegation.
Men det finns en stor brist i Amsterdamfördraget.
Avsaknaden av en institutionell reform.
Denna institutionella reform, som är nödvändig för att unionen skall fungera på ett effektivt och demokratiskt sätt med femton medlemmar, är helt oundvikligt om vi vill att unionen skall fungera i ett utvidgat Europa och därför har vi föreslagit, Tsatsos och jag, en metod för utarbetande av denna så nödvändiga institutionella reform.
Och den metoden är en gemenskapsidé.
Det vi kräver, och det vi säger, är att systemet med regeringskonferenser har kommit till sitt slut, och vi kräver att den metod vi använder i gemenskapen används för att lösa detta problem: att kommissionen utarbetar en rapport med de nödvändiga förslagen för att ta itu med en institutionell reform, att den sedan debatteras i detta parlament och att den därefter vidarebefordras till de nationella parlamenten i enlighet med det nya protokollet om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen.
Och jag anser att på senaste mötet vi hade i Cosac, i Luxemburg, för bara några dagar sedan var svaret vi fick från de nationella parlamenten utomordentligt positiva.
De är intresserade av att unionen gör politiska framsteg och jag tror att vi bör räkna med dem och göra saker tillsammans med dem.
Om vi lyckas utarbeta en gemensam text, kommissionen, Europaparlamentet och medlemsstaternas parlament, kan vi lägga denna gemensamma text på regeringskonferensens bord som underlag för slutavtalet som regeringarna bör ingå.
Detta parlament vill inte förändra innebörden av fördragets bokstav N. Vi eftersträvar inte någonting som går utanför det strikt angivna i fördraget.
Vad vi strävar efter är att bidra till en lösning på ett problem som unionen just nu har hängande över sig.
Sättet att lösa det på, fru ordförande, är att gå ifrån att vara ett pådrivande parlament, vilket vi tidigare har varit, till att bli ett medbeslutande parlament, vilket vi kommer att vara efter Amsterdamfördraget.
Och mina ord, fru ordförande, är också ord av tacksamhet, först och främst till Dimitris Tsatsos, med vilken jag har samarbetat med stor glädje i utformningen av detta betänkande, och jag tycker att vår tandem har fungerat oerhört bra.
Jag vill tacka honom för allt tålamod han har haft med mig.
Jag vill också tacka utskottet för institutionella frågor och sekretariatet som har gjort ett förträffligt arbete, liksom mina medarbetare.
Mina sista ord, fru ordförande, handlar om omröstningen i eftermiddag.
Jag riktar mig inte till dem som kommer att rösta nej, därför att de är alltid emot att Europa går framåt.
Jag vill framför allt rikta mig till dem som är goda européer, som alltid har gått i spetsen för framgångar och det europeiska bygget men som i denna stund frestas att avstå eller rösta nej därför att de anser att Amsterdamfördraget är otillräckligt.
Jag minns några ord av Ortega y Gasset, från ett tal han höll i Berlin, när han refererade till Miguel de Cervantes som gammal och sliten sade att det finns ögonblick i livet när man måste välja mellan att vara boställe eller väg.
Att vara boställe betyder att inte röra sig, att vara still.
Att vara väg betyder att gå framåt.
Amsterdamfördraget är väg.
Säkert är det en alltför kort väg för våra ambitioner.
Säkert är det en smal väg.
Säkert hade många av oss önskat att vägen var en aveny.
Men det är viktigare att vara väg och gå framåt på den vägen än att stå still och vara boställe.
Och därför vill jag uppmana de som alltid har velat att Europa skall röra sig framåt, de som alltid har gått i spetsen för det europeiska bygget att ni tänker över detta och att ni, tillsammans med alla oss, som kommer att rösta ja, skapar denna väg.
(Applåder)
