# ID: svediakorp-gov483533
# author: Palacio Vallelersundi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 583
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Tillåt mig att, vid denna tidpunkt på kvällen och i denna nästan intima stämning, nästan som ett samkväm, inleda med en anekdot.
När jag kom till detta parlament 1994, från gemenskapens interna lagstiftningsarbete, kände jag bara till ett direktiv, och i verkligheten ett misslyckat direktiv, vilket var just detta direktiv om det fria utövandet av advokatyrket i andra medlemsstater.
Jag kände till de diskussioner som advokatsamfundet hade haft i Lissabon och i Bremen och jag visste hur dåliga utsikterna var.
Och jag minns att vi på våren 1995 äntligen fick kommissionens text i våra händer och när debatten om förslaget inleddes i utskottet för rättsliga frågor i oktober eller november det året, vände jag mig till mina kolleger i det europeiska advokatsamfundet och sade, jag tror att det går igenom och att det antas inom två år.
Och de log mot mig som om de tänkte: ja, ja, hennes eurofantasier uppnår ofattbara höjder.
Och emellertid, fru ordförande, herr kommissionärer, fru föredragande, så har vi kommit dithän, tack vare det speciella arbete av dem jag har nämnt, framför allt ert, herr kommissionär, och er stab, och jag ser de Visee som tittar hit ur sitt lugn som verkligen har varit avgörande i många fall.
Och föredraganden nämnde Hans Weils namn, som vi också har mycket att tacka för.
Hans Weil, som verkligen är en symbol för en europeisk advokat, med tyskt ursprung, etablerad i Frankrike och utövande rätten på en nivå och med en rättskaffenhet som verkligen gör oss alla stolta.
Vi har således lyckats och resultatet här i dag har för mig ett dubbelt värde: i första hand har vi visat vad medbeslutandet kan leda till, det bästa interinstitutionella samarbete, det faktum att kommissionen var tillräckligt modig för att lansera ett förslag vid en tidpunkt när alla trodde att det var dömt att misslyckas, det faktum att detta parlament tog hand om ansvaret och många gånger konfronterades med kollektiven i medlemsstaterna, och jag ser Cot och Lehne och andra som inte är med oss här men som har gjort oss sällskap på denna väg, de har fått förnuftet att segra över rädslan.
För jag instämmer inte, fru föredragande, i att detta bör tolkas som ett möte mellan en liberal och en protektionistisk syn.
Vi har konfronterat rädslan i de olika medlemsstaterna som var och en har hanterat den på olika sätt, Spanien på ett sätt, Frankrike på ett annat och Tyskland på ännu ett annat.
Men vi kommer inte, fru ordförande, att få en immigrantström från ett land till ett annat.
Det är inte det som är det politiska värdet av detta direktiv.
Det politiska värdet av direktivet är ett symboliskt värde.
Vi befinner oss i själva kärnan av den europeiska konstruktionen, för märkning av leksaker, bidragen till den gemensamma jordbrukspolitiken är mycket viktiga, men ännu viktigare är att de som hanterar rätten, de som hanterar detta instrument, som i sista instans är det stora integrationsinstrumentet, känner sig berörda, känner sig europeiska och för att än en gång minnas Alfons X den vises ord, de förvandlas till autentiska talesmän för den europeiska rätten som vi alla håller på att bygga.
