# ID: svediakorp-gov483492
# author: Novo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 510
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, fru kommissionär, kära kollegor!
Utskottets betänkande om utvecklingen av den ekonomiska och sociala sammanhållningen inom Europeiska unionen gör inte någon varken nöjd eller lugn.
En mycket begränsad uppskattning av BNI i vissa medlemsstater kan på gemenskapsnivå inte gömma undan att dessa framsteg i sig är uppenbart otillräcklig och som sådana inte kompatibla eller i överensstämmelse med de grundläggande mål som föredraget om Europeiska unionen ställer upp i denna fråga.
Man kan å andra sidan konstatera en allvarlig försämring av asymmetrin mellan de rikaste och de fattigaste regionerna, och man bekräftar utan några som helst tvivel att det finns många faktiska och uppenbara brister inom många politiska sammanhållningsfrågor, framför allt inom den gemensamma jordbrukspolitiken, vars strukturella och regionala obalans gör att de rikaste jordbrukarna får mer än 80 % av bidragen, och som gör att t ex ett sammanhållningsland som Portugal bidrar till betalningen av denna gemensamma politik.
Dessa uppenbara begränsningar och brister var väl förutsägbara, och eftersom de budgetmedel som avsatts för perioden 1994-1999 var och är otillräckliga, kan man bekräfta användbarheten av det tak som föreslogs av Jacques Delors i Edinburgh för den gemensamma budgeten för 1999, eller de andra mycket högre och oundvikliga belopp som då föreslogs för diverse utredningar om ekonomisk forskning, där man visade hur viktigt det var att garantera reell konvergensfart anpassad till en verklig inre sammanhållning.
På samma sätt begränsades de nationella möjligheterna att svara för finansieringen, eftersom medlen från början redan var otillräckliga, och alltjämt är otillräckliga, inte som en funktion av avsaknaden av projekt eller behov, utan på grund av införande av restriktiva budgettendenser för att uppfylla målen för den gemensamma valutan, vilket alltså bekräftar det rena motsatsförhållandet till sammanhållningsmålen.
Dagarna innan beslutet om den framtida finansiella ramen för en union med fler medlemmar och fler och nya strukturella och andra stödbehov fattades, blir det alltmer uppenbart, i motsats till vad vår kollega Berend just sagt, inom en ram där man känner igen förslagen i Agenda 2000, om vi och föredraganden inte gömmer huvudet i sanden som strutsen, vill jag påstå att vissa av de punkter som föreslås i betänkandet från ledamot Izquierdo Collado är lämpliga.
Utifrån ett bibehållande av sammanhållningsfonden för de nuvarande förmånstagarna med en nationell BIP lägre än 90 % än gemenskapens medel-BNI är det nödvändigt att garantera kontinuerliga bidragsnivåer till de nuvarande medlemsstaterna.
Detta på grund av skyldigheterna att anpassa all politik till principerna och praktiken för en verklig sammanhållning och till den oundvikliga konfrontationen med nya problem i samband med en förlängning med en förstärkt finansiell kapacitet.
En sammanfattning av dessa centrala aspekter leder oss oundvikligen till behovet av att återupprätta den nivå som kommissionen föreslår för de framtida finansiella perspektiven (1, 27 % av gemenskapens BIP, dvs. samma och bevisligen otillräckliga tak för 1999) och införa en ändring av föreslagna belopp eller åtminstone en lämplig revidering innan nästa förlängning konkretiseras.
