# ID: svediakorp-gov483466
# author: Ghilardotti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 429
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Låt även mig gratulera de båda föredragandena till det utomordentliga arbete de utfört och sedan i första hand uppehålla mig vid Jöns betänkande om ramavtalet om deltidsarbete inom ramen för det sociala protokollet.
Sedan länge förekommer ett magiskt ord i alla dokument: flexibilitet.
Rådet använder det mycket ofta, kommissionen använder det i sina riktlinjer, även parterna på arbetsmarknaden använder det och Europaparlamentet anser i sina resolutioner att flexibiliteten är ett viktigt instrument i kampen mot arbetslösheten.
Men för att verkligen vara ett effektivt instrument måste flexibiliteten vara intressant och användbar för alla: anställda och arbetsgivare.
Den måste underlätta lösningar på olika problem; den måste med andra ord kunna öka sysselsättningen, underlätta för kvinnor och män att förena arbete och familjeliv, inte diskriminera när det gäller arbetsförhållanden, ersättningsnivåer, social trygghet, inte inverka menligt på arbetets kvalitet; ur den synpunkten är rådets ståndpunkt mycket motsägelsefull, eftersom man å ena sidan hänvisar till flexibiliteten som ett effektivt redskap, men sedan, å andra sidan, inte är benägna att binda sig för vare sig bestämda regler för flexibiliteten eller för att den verkligen tillämpas.
De första dokumenten som tog upp frågan om regler för det icke-typiska arbetet från kommissionen är från 80-talet.
I dag, i slutet av 1997, står vi inför problemet att reglera en del av detta problem, deltidsarbetet, inom ramen för ett avtal mellan arbetsmarknadens parter som vi hälsar med glädje, eftersom vi anser att den sociala dialogen måste utvecklas, men som vi ändå anser vara partiellt.
Även om vi godkänner Jöns betänkande tycker vi att hennes ord är avslöjande; vi godkänner betänkandet eftersom avtalet är ofarligt, men vi inser att det inte innebär några betydande framsteg.
Ännu mer motsägelsefulla är företagarna; jag tror att det är de som är det huvudsakliga skälet till att avtalet är så försiktigt när det gäller det här problemet; ofta ser företagarna - så är det i mitt land - flexibiliteten ensidigt som en frihet att göra vad de vill i företaget, utan att behöva ta hänsyn till andras rättigheter.
Avtalet är med andra ord inte heltäckande eftersom det bara tar upp en del av problemen; vi förenar oss med Jöns i hennes vädjan till kommissionen att verkligen ta ställning och att föreslå ett direktiv om atypiskt arbete som reglerar samtliga aspekter av frågan, eftersom flexibiliteten annars blir ett tomt ord eller något ännu farligare.
