# ID: svediakorp-gov483165
# author: Bjerregaard (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,594
# sentences: 70
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade ledamöter!
Jag är mycket glad över att parlamentet har velat debattera klimatförändringarna på detta sammanträde utifrån Linkohrs betänkande och Pimentas förslag till resolution om klimatförändringar.
De två förslagen stöder EU: s förhandlingsposition, och det måste erkännas att det krävs politik och åtgärder och tillräckliga resurser, särskilt inom energisektorn, om de eftersträvade minskningarna skall kunna uppnås.
Jag är säker på att parlamentet kommer att stödja kommissionens strävanden på detta område efter Kyoto.
Den internationella klimatpolitiken befinner sig nu i ett avgörande skede.
Om cirka två veckor kommer ministrar från minst 150 länder att mötas i Kyoto i Japan för att anta ett protokoll om klimatförändring.
Detta protokoll kommer att innehålla juridiskt bindande förpliktelser för industriländerna att minska sina utsläpp under tiden efter år 2000.
Låt mig nu ta tillfället i akt att redogöra för min bedömning av situationen efter mitt deltagande i sammanträdena i Washington och Tokyo här i början av november.
Först lite om EU: s ståndpunkt.
EU står självklart kvar vid sitt förslag, vilket - som bekant - ställer upp en 15-procentig minskning av utsläppen för växthusgaser till 2010 jämfört med 1990 års nivå och 7, 5 % för år 2005.
Detta kommer att leda till att man snart sätter in konkreta åtgärder och det kommer samtidigt att fungera som en kontroll av de framsteg som görs på området.
Jag är glad över att parlamentet stödjer EU: s ståndpunkt.
Det ger oss bättre kort på handen i förhandlingarna.
Vi måste emellertid var försiktiga så att vi inte försvagar vår gemensamma position och inbördes överväga en ännu mer ambitiös förhandlingsposition.
Målet för utsläppsminskningen antogs på högsta miljöpolitiska nivå.
Det lades fast på grundval av undersökningar, som visade att målen var tekniskt möjliga, ekonomiskt överkomliga och politiskt genomförbara med användning av redan existerande tekniker och metoder, som ordförandeskapet redan har understrukit.
Men man förutsatte dock - och jag vill gärna understryka förutsatte - att andra industriländer även påtog sig samma eller motsvarande förpliktelse.
I detta sammanhang tror jag inte det skulle vara ändamålsenligt att följa inställningen i herr Pimentas resolution, som går ut på att EU-länderna skall ändra sina mål för 2005 och 2010 till en unilateral bindande förpliktelse.
Hur skall vi kunna sätta press på andra industriländer, om vi själva på förhand tillkännager att vi skär ner ensidigt?
Vi måste verkligen få med både amerikanarna och japanerna mycket starkare.
Men det finns också andra mål i EU: s förslag.
Vi menar att minskningsmålen bäst kan uppfyllas om man samarbetar om de olika typerna av politik och åtgärder.
Vi har nu också aktivt gått in i ett försök med att hitta ett system, som gör det möjligt att utnyttja emission trading till kostnadseffektiva lösningar.
Emission trading, som det nu kallas på nästan alla språk, får dock bara ske på sådana villkor som garanterar att det handlar om en verklig aktivitet till förmån för klimatet och inte bara en papperstransaktion.
I detta sammanhang har vi lagt speciell vikt vid att bara en mindre del av hela åtagandet genomförs genom sådana flexibilitetsordningar, för att på så sätt se till att alla parter gör en skälig insats, även på hemmaplan.
Det andra huvudvillkoret är att emission trading sker på grundval av en samtidighetsprincip, dvs. att historiska utsläppskvoter, som uppstått av den ena eller andra anledningen, inte får göras till utgångspunkt för trading.
Detta är särskilt viktigt eftersom det under de senaste åren och under många år framöver kommer att göras långt lägre koldioxidutsläpp, till exempel i Ryssland och andra kommunistiska områden, på grund av systemskiftet.
Det kan inte vara meningen att OECD-länderna skall utnyttja detta faktum vad gäller koldioxidutsläpp för att friskriva sig från skäliga åtaganden att göra något åt energiförbrukningen inom transportsektorn, energisektorn eller industrin.
Om man skall nå ett ambitiöst resultat i Kyoto, är det uppenbart att EU måste ta ledningen.
Vi kan inte räkna med att USA och Japan skall gå i spetsen.
Deras mål är för beskedliga, och deras trovärdighet hos utvecklingsländerna är svagare än någonsin.
Jag hoppas att EU kan bygga en bro mellan parterna.
EU: s förhandlingsposition har debatterats ingående, både inom EU och internationellt, och särskilt bland andra industriländer.
Reaktionerna har varit blandade från starkt positivt erkännande av en ambitiös politik till skeptiskt tvivel vad avser målens tekniska, ekonomiska och politiska genomförbarhet.
För att ta itu med dessa betänkligheter publicerade kommissionen i oktober ett meddelande om klimatförändring, som behandlar kritiken genom att förklara bakgrunden för EU: s förhandlingsposition.
Meddelandet visar att vi kan uppnå våra utsläpps-minskningsmål utan att skada vår ekonomi.
Vid mina besök i Washington och Tokyo förklarade jag med konkreta exempel på bland annat förnybar energi, värme / kraftproduktion, personbilar och omläggning av transportmedel såväl som energieffektivitet inom hushålls- och sevicesektorn, hur EU skall uppfylla 15 % -målet.
Utifrån vårt nyligen publicerade meddelande om klimatförändringar kunde vi också visa att kostnaderna skulle bli överkomliga.
Det skulle ändå löna sig att bekämpa klimatförändringarna.
De kunde inte komma ifrån att de skulle kunna fatta beslut om liknade åtgärder med motsvarande resultat i deras egna länder, och som president Clinton sade i sitt tal till National Geographic den 22 oktober, skulle de flesta av dessa åtgärder kunna bli odelat positiva för USA.
Det fanns emellertid en stark ovilja att röra vid hävdvunna intressen eller kostnader i någon form.
Vilka är alltså de största hindren mot ett effektivt avtal i Kyoto?
Enligt vårt sätt att se det är det viktigaste hindret de minimalistiska och rigida positioner som de andra industriländerna har intagit, särskilt USA och Japan.
Några länder, som till exempel Australien och Kanada, har ännu inte lagt fram konkreta förslag.
USA kan inte avfärda problemet.
De har världens absolut största utsläpp av drivhusgaser.
5 006 miljoner ton koldioxid 1994 och siffran stiger hela tiden.
De har också det största utsläppet per invånare, mer än 10 gånger mer än i de flesta utvecklingsländer.
De flesta, och jag tror kanske att man kan säga alla industriländer, inser nu att världen faktiskt har ett problem.
De ansluter sig allteftersom till EU och andra med kännedom om den vetenskapliga konsensusen om att de antropogena klimatförändringarna är en realitet, och - vilket är ännu viktigare - att klimatförändringar kommer att få skadliga effekter, som till exempel allvarliga hälsoproblem, en allvarlig förlust av världens biologiska mångfald, förlust av landområden och kostnader för infrastruktur till följd av en stigande vattennivå i haven, översvämningar och torka, samt dramatiska förändringar av vädermönstren.
Vad kan vi då hoppas på att uppnå i Kyoto?
För det första har vi användning för höga och juridiskt bindande minskningsmål, som leder världen in på rätt väg för att kunna lösa klimatproblemen.
Därför måste vi nå fram till ett juridiskt bindande avtal, som sätter upp ambitiösa mål för alla de industrialiserade länderna och jag vill gärna stryka under ordet ambitiösa.
En juridiskt bindande förpliktelse får inte bli en ursäkt för att lägga fram ett minskningsmål som bara är den minsta gemensamma nämnaren.
Den enda möjligheten för att uppnå en lösning i Kyoto är att vi har mod att lägga fast samma minskningsprocent för alla industriländer.
EU är inte stelbent.
Vi kan gott tänka oss flexibla åtgärder, vilket jag nämnde tidigare, handel med utsläppsrättigheter och gemensamt genomförande men detta på villkor av att man gör åtaganden om ambitiösa minskningsmål, vilket jag också har varit inne på tidigare.
Kommissionen kan också ansluta sig till Pimentas betänkligheter vad avser de andra drivhusgaserna, nämligen HFC, PFC och SF6, som man måste hitta en lösning på.
Rådet har redan i slutsatserna från sitt sammanträde i mars bestämt att dessa gaser senast år 2000 skall finnas med i EU: s korg av gaser.
Frågan är emellertid om dessa gaser bör tas med i denna korg eller inte.
Kommissionen har ställt frågan till medlemsstaterna, effekten av att ta med dessa tre gaser är liten, eftersom det bara kommer att ge EU: s samlade insatser ytterligare 2 % i koldioxid-ekvivalens.
För några medlemsstater kommer denna ytterligare insats emellertid att få en viss betydelse för fördelningen av bördorna, varför man måste hitta en lösning.
Men då denna fråga är viktig för våra förhandlingsparter, arbetar kommissionen och medlemsstaterna tillsammans med det nuvarande ordförandeskapet med frågan i Bryssel.
Kommissionen försöker komma på hur man bäst kan nå fram till en gemensam EU-ståndpunkt på detta område, och jag hoppas naturligtvis att medlemsstaterna skall uppvisa nödvändig flexibilitet.
Dessa minskningsmål bör också ledsagas av vissa gemensamma åtgärder eller processer, så att vi undviker problem med snedvridning av konkurrensen.
Jag åker alltså - på kommissionens vägnar - till Kyoto för att åstadkomma resultat.
De är redo att förhandla, och jag vet att jag kan räkna med parlamentets stöd.
Parlamentets resolution om klimatförändringar kommer att skicka tydliga signaler till våra partners.
EU har tydligt stakat ut en väg till att ta tag i klimatproblematiken.
Vi behöver effektiva och ambitiösa minskningar av växthusgaserna.
