# ID: svediakorp-gov483164
# author: Lahure (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,612
# sentences: 61
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, ärade parlamentsledamöter!
Det åttonde sammanträdet i Berlinmandatets ad hoc-grupp AGBM, som nyligen avslutades i Bonn efter två veckors intensiva förhandlingar, kan inte betecknas som en framgång.
Framstegen har varit mycket begränsade och endast gällt ganska obetydliga frågor.
Man kan dock hävda att vissa ståndpunkter har klargjorts, särskilt sedan Förenta staterna och Japan lagt fram relativt väl definierade förslag.
Förenta staternas ställningstagande var antagligen det mest väsentliga som hände under AGBM-sammanträdet.
President Clinton visade i sitt anförande att han är medveten om hur allvarlig klimatförändringsfrågan är och det ansvar som följer av detta.
Hans analys beträffande den befintliga potentialen för att till en blygsam kostnad minska utsläppen av växtgaser i industriländerna, genom att förbättra energieffektiviteten och bekämpa slöseri, är också något vi inom gemenskapen ställer oss bakom.
Men vi kan bara beklaga att denna analys inte resulterar i att man fastställer adekvata mål för de utmaningar klimatförändringarna ställer oss inför.
Gemenskapen och medlemsstaterna bekräftade på nytt sitt utgångsläge i förhandlingarna om målen för industriländernas minskning av växtgasutsläppen: en sänkning på 7, 5 % till år 2005 och på 15 % till år 2010.
Dessa mål stöds av 77-gruppen och av Kina, och därmed av en bred majoritet av parterna.
Det är dock värt att notera att G7 även uppmanar industriländerna att minska sina utsläpp med 35 % fram till 2020.
Gemenskapen fortsätter också att stödja behovet av en gemensam politik och gemensamma åtgärder.
Vi är fast övertygade om att de minskningar vi föreslår är nödvändiga och genomförbara, såväl tekniskt som ekonomiskt.
Inför Kyotokonferensen drar kommissionen i sitt meddelande upp riktlinjerna för en gemenskapsstrategi som innehåller viktiga steg i denna riktning.
Förslagen från Förenta staterna och Japan, som stöds av andra parter som undertecknat konventionen, såsom Kanada, Australien och Nya Zeeland, har det gemensamt att de lägger tyngdvikten vid flexibilitet.
Vi erkänner att flexibilitet kan bidra till att hitta en för alla acceptabel lösning i Kyoto, men har samtidigt klart och tydligt uttryckt att ett villkor och en förutsättning för att flexibilitetsaspekter eventuellt skall kunna tillåtas, är att tillräckligt ambitiösa mål sätts upp.
Vad beträffar de flexibilitetsaspekter som i detta sammanhang skall undersökas, visade sig rådet redan vid sitt möte den 16 oktober berett att överväga budgetperioder i stället för basår, eller målår, dock på villkor att detta inte försenar åtgärderna.
Detta innebär i klartext att milstolparna i form av år skall vara de som anges i Berlinmandatet och att perioderna skall vara korta, högst fem år.
Vidare accepterar unionen även flexibilitet i fråga om valet av basår när det gäller åtagandena i protokollet, som skall uppfyllas av länder med övergångsekonomi, men betonar samtidigt att denna flexibilitet inte får vara oinskränkt.
I samma anda måste eventuell handel med utsläppsrättigheter underställas en rad garantier, på grundval av utsläppsnivån innan handeln inleddes, främst för att undvika handel med varmluft.
Vidare menar vi att denna handel inte bör omfatta mer än en begränsad andel av utsläppen och att den bör kontrolleras av en genomskådlig och öppen internationell mekanism.
Strikta garantier skall likaså tillämpas i händelse att avtalsparterna gemensamt genomför projekt som syftar till att minska utsläppen av växtgaser.
En sista fråga som vissa parter framhåller är beaktandet av kolsänkorna.
Vi utesluter inte denna möjlighet, men vill heller inte dölja svårigheten med att utarbeta lämpliga mätmetoder, och föredrar att denna fråga skjuts på framtiden, tills dess att nödvändiga bestämmelser har fastställts.
Vad beträffar de åtaganden som utvecklingsländerna har att uppfylla vill vi slutligen självklart uppmuntra länder som inte undertecknar protokollet att göra frivilliga åtaganden, men kan inte ställa oss bakom kraven från andra parter som syftar till att redan nu ålägga utvecklingsländerna bindande förpliktelser.
Det är uppenbart att sådana förpliktelser går utöver Berlinmandatet, som fortfarande bör vara vårt rättesnöre.
I denna fråga anser vi emellertid att en översyn av parternas förpliktelser i enlighet med konventionen borde äga rum.
Denna översyn bör vara av relativt övergripande slag och grunda sig på en noggrann analys av alla faktorer, oberoende av om protokollet antas.
Detta förfarande skulle kunna inledas genom partskonferensen i Kyoto, där man skulle kunna dra upp riktlinjerna för en sådan översyn.
När det slutligen gäller frågan om " Europabubblan " erinras om att rådet i mars beslutade hur medlemsstaterna sinsemellan skulle fördela bördorna inom ramen för målet att minska utsläppen med 15 % fram till 2010.
Den 16 oktober enades rådet om att anta en lagtext som föreslogs av gemenskapen och medlemsstaterna under de senaste förhandlingarna och som syftar till att klarlägga ansvarsförhållandena, i händelse att målet inte uppnås av gemenskapen som helhet.
Lagtexten föreskriver dessutom möjligheten för övriga parter som undertecknat protokollet att tillsammans bilda " bubblor ", med liknande åtaganden som Europeiska unionen.
Angreppen på Europeiska unionen fortsätter emellertid, framför allt utifrån det förhållande att den burden sharing som beslutats av rådet resulterar i att de ansträngningar de olika medlemsstaterna skall genomföra avsevärt skiljer sig åt.
Det är uppenbart att dessa angrepp till stor del är missriktade.
I konventionen nämns uttryckligen organisationer av den typ som gemenskapen, förutsatt att det föreligger en formell överföring av befogenheterna från medlemsstaterna till organisationen, det vill säga gemenskapen, i vissa frågor som omfattas av protokollet.
Det åligger gemenskapen att säkerställa att det gemensamma målet uppfylls, även om vi för öppenhetens skull föreslår att en formell anmälan av fördelningen av bördorna skall ske vid ratificeringen av protokollet.
Det är gemenskapens skyldighet att hävda och försvara sin särart och vara stolt över den vägledande roll den fortsätter att spela i denna process.
Efter AGBM-mötet i Bonn har en rad möten på ministernivå ägt rum för att försöka komma vidare i processen.
Den 4 november hade vi ett sammanträffande på State Department i Washington, varpå följde möten med senator Byrd, liksom med den för energifrågor ansvariga statssekreteraren.
Detta möte hölls i en mycket positiv anda och gav båda parter möjlighet att bättre förstå den andres ståndpunkt och bakgrunden till denna.
I detta skede har fortfarande inget närmande skett mellan Förenta staterna och Europeiska unionen när det gäller målen för utsläppsminskningarna, särskilt som Förenta staterna räknar med att kunna utnyttja flexibilitetsmekanismer såsom handel med utsläppsrättigheter (trading) och gemensamt genomförande (Joint Implementation) för att uppnå målet om stabilisering av utsläppen på 1990 års nivå mellan 2008 och 2012.
För att Förenta staterna skall göra några juridiskt bindande åtaganden vill landet också att betydelsefulla utvecklingsländer som Kina och Indien skall inbegripas i processen.
Europeiska unionen redogjorde än en gång klart och tydligt för sin ståndpunkt och meddelade Förenta staterna att vi inte tror att enbart en stabilisering kan utgöra en tillräcklig politisk och moralisk grund, för att övertyga utvecklingsländerna om att de redan nu skall delta i processen.
Vidare är Europeiska unionen fortsatt övertygad om att flexibilitetsmekanismer och särskilt handel med utsläppsrättigheter endast skall tillämpas på villkor att man förfogar över ambitiösa mål, som främst skall uppnås genom åtgärder inom gemenskapen.
Förenta staterna och Europeiska unionen har enats om att under den närmaste tiden fortsätta de bilaterala förhandlingarna på alla nivåer.
Ett första tillfälle yppade sig under Tokyokonferensen den 8-9 november.
De tre områden som främst diskuterades gällde mål och flexibilitetsaspekter, politik och åtgärder samt utvecklingsländer.
Under diskussionen om målen för minskning och begränsning framkom att i stort sett alla deltagare ansåg att dessa skall vara juridiskt bindande.
Meningsskillnader finns emellertid när det gäller tidpunkten för igångsättandet av åtgärderna, särskilt i fråga om målet 2000.
De förslag som för närvarande har förts fram varierar mellan noll (stabilisering) och 15 % under 1990 års nivå.
Ett beslut måste fortfarande fattas i fråga om kolsänkornas införlivande och antalet gaser som skall omfattas.
Deltagarna hade även olika uppfattning om frågan med flat rate, eller en differentiering av målen, som på förslag från EU och Förenta staterna skall behandlas i Kyoto.
Avslutningsvis kan slås fast att diskussionerna även här fördes i en mycket positiv och konstruktiv anda.
Alla vill att Kyoto skall bli en framgång, men det finns fortfarande stora meningsskiljaktigheter på avgörande punkter och det kommer att krävas politisk vilja för att lösa alla problem på de få dagar som återstår.
Det är min uppriktiga åsikt att en överenskommelse i Kyoto fortfarande är möjlig, men vi måste undvika att under tidspress genomdriva denna till varje pris.
Europeiska unionen är fortsatt övertygad om att alla industriländer måste anta juridiskt bindande och ambitiösa mål om en minskning av växtgasutsläppen.
Därför får vi inte vänta med att påbörja åtgärderna.
Jag har planerat att Europeiska unionens miljöministrar träffas för ett informellt möte i Kyoto den 7 december, för att sammanfatta läget och lägga fast strategin för de kommande förhandlingarna.
Under tiden måste vi göra alla nödvändiga ansträngningar för att fortsätta diskussionerna med övriga nyckelparter och se hur samstämmighet skall kunna nås.
Till sist måste Europeiska unionen, oberoende av resultatet i Kyoto, vid sitt ordinarie möte den 6 december besluta huruvida unionens eget förhandlingsförslag kan omvandlas till ett ensidigt åtagande, om övriga parter inte kan godta de minskningar som avses.
Europeiska unionen måste även vid detta tillfälle fatta beslut om vilka åtgärder den i framtiden skall vidta för att uppfylla dessa mål.
