# ID: svediakorp-gov483163
# author: Linkohr (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 774
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
Det enda som man kan säga när kammaren töms är att växthuseffekten avtar något här i vår kammare, men bara just här i den här salen.
Men till själva ämnet, på vägen till Kyoto - skulle jag vilja säga kommissionen - har européerna förhållit sig relativt modigt.
Det vill jag säga i början av mitt anförande och det förtjänar ni också beröm för.
Men när vi tittar på verkligheten och inte det tryckta ordet, så finns det en del övrigt att önska.
Om klimatologerna har rätt, så måste vi över hela världen minska koldioxidutsläppen till år 2050 med 10 miljarder ton.
I dag ligger vi på 22 miljarder ton, och om vi antar att det vid mitten av nästa århundrade bor 10 miljarder människor på jorden, så får fram till dess varje person inte alstra mer än 1 ton koldioxid.
Inom EU ligger för närvarande det genomsnittliga värdet på 8, 4 ton, i Tyskland på 11 ton och i Danmark på 12 ton.
Om vi antar att principen om jämlikhet ska gälla även inom klimatpolitiken, då måste européerna inom två generationer sänka koldioxidutsläppen med en åttondel, Tyskland med en elftedel och Danmark med en tolftedel.
Men i verkligheten ökar utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser.
De flesta scenarier utgår från att det år 2000 jämfört med 1990 kommer att släppas ut 5 % mer koldioxid inom EU.
Enda undantagen är Förenade kungariket, eftersom landet redan tidigare började ersätta kol med gas, samt Tyskland, eftersom statistiken förändrats genom återföreningen.
Minskningen av koldioxidutsläppen i Tyskland har huvudsakligen orsakats av den östtyska industriparkens sammanbrott, i Västtyskland ökar utsläppen igen.
Så kommer koldioxidutsläppen att öka till år 2010, om inget radikalt händer, och i världen totalt kommer vi förmodligen komma upp till värden som ligger på 32 miljarder ton koldioxid.
Detta är de nakna siffrorna.
Men kursen kan läggas om, som jag sagt.
Att det är möjligt visar åren 1975-1985.
Energikonsumtionen andel av bruttonationalprodukten minskade då med 20 %.
Men eftersom då energin - med andra ord oljan - åter blev billigare, minskade energieffekten under de följande 10 åren och stannade bara på ca.
5 %.
Av det kan man lära att ett lägre energipris hindrar en aktiv klimatpolitik.
Det är ekonomiskt och socialt bittert men sanningen är: Det är bara dyr energi som sparas!
Vi kommer inte ifrån en energiskatt inom gemenskapen.
Den som inte vill det - det har jag förståelse för - skall inte prata om klimatpolitik.
Europeiska unionen - med andra ord rådet och kommissionen - har som vi redan sagt varit relativt modiga.
De har redan lovat att till år 2010 minska koldioxidutsläppen med 15 %.
Men vårt mod verkar för mig vara spelat - och det är inte bara som det verkar.
Vi är längre bort än någonsin från en ekologisk skattereform.
Förnybara energiformer kommer att ha sin betydelse, men deras andel i energiproduktionen växer för långsamt, stödprogrammen bantas av rådet.
Jag vill bara nämna våra ansträngningar för Thermie II som varit förgäves.
Frivilliga åtgärder som green pricing och industrins eget ansvar är säkert till hjälp men räcker inte på långt när.
Även den i Berlin rekommenderade joint implementation kom inte längre än till startfasen.
Tills i dag saknas klara förutsättningar för att joint implementation ska kunna skiljas från en ren exportaffär.
De av USA föreslagna tradeable emissions permits omhuldas inte precis av rådet, men jag rekommenderar ändå att vi på allvar prövar detta förslag.
Därför är förslagen från kommissionen och rådet, det gör mig ont att säga det, ren propaganda, så länge de inte åtföljs av några mätbara åtgärder.
Men var finns de?
I pressen läser vi t.o.m. att kommissionen är beredd att ta tillbaka sina förslag.
Vad det handlar om för Europaparlamentet eller utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi med dess resolution är helt enkelt följande: Vi behöver fasta och ambitiösa mål, vi skall föresätta oss att märkbart sänka växthusgaserna inom en bestämd tidsperiod, och vi engagerar oss för att denna skyldighet uppfylls över hela världen.
Om den inte uppfylls borde det vara möjligt att införa sanktioner.
För detta ändamål föreslår vi för övrigt ett internationellt klimatorgan.
Det är kärnan i uttalandet och det vill jag även få med mig parlamentet på!
