# ID: svediakorp-gov483084
# author: Leperre-Verrier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 296
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Det finns områden där oförsonligheten måste lämna plats för kompromissen, särskilt om denna resulterar i att tömma den handling den avser att tillämpa på dess innehåll.
Jag skall tillämpa dessa tankegångar på rådets ståndpunkt om direktivet om bevisbörda vid känsdiskriminering.
Jag gör det av flera anledningar: mellan 1988 och 1994 gjorde kommissionen allt för att ett sådant direktiv skulle komma till stånd.
Motstånd från en medlemsstat gjorde att direktivet inte kunde uppnås på en stark juridisk grund, bl.a. artiklarna 100 och 235 i EG-fördraget, vilka kräver enhällighet.
Man var tvungen att tillgripa det sociala protokollet för att finna en juridisk grund för detta direktiv.
I dag gör man eftergifter eftersom samma stat beslutat att ansluta sig till de sociala bestämmelserna i det nya fördraget och acceptera redan antagna direktiv.
Rådet förklarar för oss att det var nödvändigt att uppnå en lösning som beaktar denna stats ståndpunkt.
Resultatet blev att så gott som samtliga ändringsförslag från utskottet för kvinnors rättigheter förkastades, även de som accepterats av kommissionen vid den första behandlingen.
Problemet skulle ha kunnat vara mindre om det inte påverkade själva innebörden i direktivet.
Med kompromisser och undantag skapar den gemensamma ståndpunkten förvirring i stället för att klargöra situationen.
Genom att minska direktivets omfattning, utan hänsyn till EG-domstolens rättspraxis och utan att respektera domstolens kriterier vid definition av indirekt diskriminering (avgörande i detta direktiv), genom att fullständigt bortse från de positiva åtgärder som accepterats av kommissionen, etc, ber rådet oss att gå i god för ett tomt skal.
Vi kan inte tillåta det och har därför lämnat vårt stöd till ändringsförslagen från utskottet för kvinnors rättigheter som är tydliga och respekterar domstolens principer.
