# ID: svediakorp-gov483010
# author: Wolf (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 450
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kära kollegor!
Weiler har lagt fram ett betänkande här, som verkligen har mätt upp och för framtiden satt väsentliga dimensioner av det europeiska sociala trygghetsnätet i sitt perspektiv.
Nu kommer det an på att kommissionen verkligen också omsätter denna klara orientering i handling.
Jag vill nu inte än en gång gå in på alla detaljer, utan bara diskutera ett principiellt problem som fortfarande lägger hinder i vägen för den sociala tryggheten i Europa.
Det är den föreställningen, att det skulle handla om att skapa ett enhetligt europeiskt system för det sociala tryggheten.
Jag tror att denna föreställning, som förmodligen grundarna - och det var ju knappast vi - omhuldade, är falsk.
Vi måste ta avsked från den.
Även om vi har en enhetlig inre marknad, har vi fortfarande olika levnadsförhållanden, inte bara vad beträffar nivån, utan vi har också kvalitativt olika vanor och förväntningar på livet och därigenom också olika traditioner för den sociala säkerheten, olika styrkeförhållanden och arrangemang mellan avtalspartnerna, mellan de socialt agerande.
Detta har i medlemsstaterna utmynnat i den historiska kompromissen, som inte så lätt låter sig lösas upp.
Men att av detta nu dra slutsatsen att det skulle vara omöjligt att skapa en europeiskt framtid på den gemensamma sociala trygghetens område, är felaktigt.
Här måste man tänka om, man måste tänka i riktning mot gemensamma målsättningar, som måste läggas bindande.
Man kan schematiskt säga, att det å ena sidan handlar om att skydda alla personer som lever och arbetar i Europa mot riskerna med anställningsförhållanden, risker som sammanhänger med åldrande, sjukdom, arbetslöshet, diskvalificering.
Å andra sidan handlar det om att säkerställa för alla som lever och arbetar i Europa, att de i det sammanhanget inte trängs ut från välståndsnivån i de nuvarande medlemsstaterna och regionerna till fattigdom och social utstötthet.
Detta är de båda egentliga helt enkla målen.
Om man resonerar på ett så enkelt sätt, kan man också börja med att tänka ut de mekanismer med vilka olika medlemsstater i olika situationer med olika traditionella lösningar gemensamt kan medverka till att närma sig varandra för att skydda, inte på en konkret nivå, men för att skydda dessa intressen, närma sig varandra när det gäller att skapa trygghet mot denna risk, och garantera en verklig medborgarrätt för alla Europas medborgare på den inre marknaden - även för beroende arbetare.
Det är högsta tid för det i ett läge, där man alltjämt försöker underminera just dessa förbättringar av medborgarrättsstatusen för beroende arbetare.
