# ID: svediakorp-gov483006
# author: Pronk (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 699
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag skulle också vilja framföra mitt hjärtliga tack till föredraganden för det stora arbete som hon lagt ned på sitt betänkande.
Jag tror att framtiden för den sociala tryggheten utgör ett av de viktigaste temana för EU under den närmaste tiden.
Därför är det bra att Europeiska kommissionen har kommit med meddelandet.
De sociala trygghetssystemen i medlemsstaterna har alla sin egen historiska utveckling bakom sig.
Därför finns det också många olikheter mellan de olika systemen.
Europeiska folkpartiet anser att det måste förbli medlemsstaternas ansvar att reglera den sociala tryggheten.
Det är dock nödvändigt att det sker en bättre koordinering mellan de olika systemen på grund av rörelsefriheten för personer och arbetstagare i Europa.
I synnerhet nu när reformer för den sociala tryggheten genomförs i många medlemsstater är det bra att närmare utarbeta en gemensam konvergensstrategi.
Målsättningen för denna sociala strategi måste vara att förbinda EU: s sysselsättningspolitik med ordentlig social trygghet.
I detta sammanhang är vi inte överens med Weiler som vill undersöka idén om en " social orm " med minimirättigheter inom den sociala tryggheten.
Det är en ödesdiger väg.
Detta gäller så länge det inte finns något samförstånd om på vilket sätt de nationella sociala trygghetssystemen kan konvergera med varandra.
Det finns en väldig klyfta mellan de system som är baserade på greve Bismarcks system och systemet som bara erbjuder socialt minimiskydd.
Bismarcksystemet utgår framförallt från det yrkesbaserade systemet.
De andra systemen försöker att ta med alla.
Kommissionen förbigår tyvärr denna motsättning ständigt.
I Nederländerna har en kompromiss mellan de båda systemen utformats.
Men där ser vi ibland att faran hotar att yrkesriskerna inte längre fångas upp, eftersom man menar att det allmänna systemet erbjuder tillräckliga garantier.
Änkorna i Nederländerna betalar ett mycket högt pris för detta.
De nederländska erfarenheterna säger dock att det är möjligt att finna kompromisser mellan båda systemen.
Kommissionen utgår dock i allt för hög grad från att endast systemet med socialt skydd skulle vara tillräckligt och offrar därmed fördelarna med greve Bismarcks beprövade system.
Föredraganden instämmer lyckligtvis inte i detta eftersom hon vad det beträffar är van vid den tyska situationen.
Jag uppmanar kommissionen att snabbt bilda sig en uppfattning om hur dessa huvudmotsättningar i de europeiska sociala trygghetssystemen skall kunna överbryggas.
Det märkliga är att ju längre norrut man kommer, desto mer träder det sociala skyddet i förgrunden, och ju längre söderut man kommer, desto mer framträder det inkomstrelaterade sociala trygghetssystemet.
Det är mycket som har förändrats i samhället sedan Bismarck ställde upp sitt första system, men de fem huvudriskerna som hotar alla som arbetar är desamma: döden, sjukdom, invaliditet, ålderdom och arbetslöshet.
Det åligger nu oss att under iakttagande av subsidiaritetsprincipen konvergera de olika sociala systemen till nya former, men att samtidigt inte glömma de risker som det måste finnas försäkringar mot.
Det finns också privata försäkringar mot en del av dessa risker.
Ibland i dess helhet, ibland delvis men för andra överhuvudtaget inga eller mot ett alltför högt pris.
Subsidiariteten skapar två problem som vi speciellt måste uppmärksamma.
För det första gränsarbetarna.
För dessa vill jag gärna påkalla speciell uppmärksamhet eftersom de inte kan ta med sig vissa försäkringar om de arbetar i det ena landet och bor precis över gränsen.
Detta leder till att de ofta hamnar mellan två stolar.
Detta hämmar den fria rörligheten för arbetstagare.
Det går emot EU: s målsättningar.
Därför stöder jag förslaget från Weiler att aktualisera förordning 148 / 71 som undanröjer nackdelarna för gränsarbetare.
Det andra problemet som förorsakas av subsidiariteten är betalningen av den sociala tryggheten.
Uppbörden av premien utgör grunden för den sociala tryggheten i en ekonomisk och monetär union.
Därför behövs mer samarbete inom denna union.
Detta bland annat för att bekämpa gränsöverskridande socialt trygghetsbedrägeri liksom andra former av skattebedrägeri.
PPE-gruppen kommer att stödja Weilers resolution och ber kommissionen att komma med ett förslag för att överbrygga motsättningarna mellan de europeiska sociala trygghetssystemen.
