# ID: svediakorp-gov482958
# author: Arroni (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 589
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
Den 29 maj presenterade kommissionen sitt förslag till förordning.
Det kan vara lämpligt att påminna om att detta förslag ursprungligen avsåg enbart valörer och tekniska specifikationer för de metallmynt som skulle användas; andra aspekter som tagits upp i föredragandens betänkande, som t.ex. förekomsten av en nationell symbol eller utgivandet av samlingskollektioner i guld, nämns överhuvudtaget inte i förslaget till förordning från kommissionen.
Vid omröstningen i utskottet för ekonomi och valutafrågor godkändes de synpunkter som uttrycks i föredragandens betänkande, som tillbakavisar principen om en nationell sida på mynten i euro, som minskar antalet mynt från åtta till sex, som försöker fullständigt ändra myntens dimensioner och som slutligen kräver att nickel försvinner från mynten.
Kära kollegor, jag tycket verkligen det är nödvändigt och viktigt att vi kommer till de centrala frågorna.
Låt mig först av allt påminna om att kommissionens förslag vilar på en grundlig teknisk undersökning, genomförd av ansvariga från de olika nationella myntverken.
Detta förslag är med andra ord resultatet av en lång process av konsultationer av yrkeskunniga människor, av konsumentföreningar och av de blindas intresseföreningar.
Dessa konsultationer, genomförda på ett seriöst och noggrant sätt, har gjort det möjligt att komma fram till en serie specifikationer som är acceptabla för samtliga användare.
Men detta räcker inte: kommissionens förslag har enhälligt godkänts av Ekofin-rådet och tre medlemsstater har redan valt och publicerat sina nationella symboler, medan andra länder är på väg att göra sammaledes.
Det verkar stå fullständigt klart att en ny behandling i denna kammare av de punkter som tas upp i Soltwedels betänkande inte tillåter att man håller tidsgränsen den 1 januari 2002 för att släppa ut de nya mynten och de nya sedlarna i cirkulation.
Detta datum, som redan i sig är något av ett löfte, bör alltså skjutas fram åtminstone ett år, och kanske till och med två.
Detta riskerar verkligen att skadad bilden av gemenskapens institutioner i de europeiska medborgarnas ögon och att skapa en känsla av förvirring.
Hur skall man, efter en informationskampanj som redan har genomförts i flera medlemsstater, kunna förklara för medborgarna att de nya mynten inte längre kommer i deras fickor 2002, som man sagt, utan ett eller två år senare?
Och varför?
Därför att man inte kan komma överens i Bryssel om huruvida mynten skall ha en nationell sida eller inte.
Uppriktigt sagt, jag tror inte att de europeiska medborgarna skulle förstå att man skjuter på introduktionsdatum på grund av detta.
Rent formellt har Europeiska rådet i Madrid 1995 och Ekofin-rådet redan på ett snabbt och helt korrekt sätt fattat de beslut som ifrågasätts av betänkandet: principen om en nationell sida, färg, antal och dimensioner för mynten, sammansättning och tekniska specifikationer.
Naturligtvis kan det verka som om åtta mynt är för många, och ändå finns det en viktig anledning till antalet.
Här vänder jag mig framför allt till föredraganden: man måste tänka på att det i varje medlemsstat finns vanor och användningsområden för metallmynt som är helt olika och endast med ett brett urval av olika mynt kan man i varje medlemsstat på ett naturligt sätt etablera en riktig relation mellan vilka mynt som skall cirkulera och värdet på de enskilda mynten.
Vi instämmer med andra ord inte i den kritik som framförs i Soltwedels betänkande.
