# ID: svediakorp-gov482910
# author: Ghilardotti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 688
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Diskussionen gäller andrabehandlingen av rådets gemensamma ståndpunkt om direktivet om bevisbörda.
Låt mig först av allt meddela, även som representant för utskottet för kvinnors rättigheter, att rådet har fått Förenade kungadömet att stödja detta direktiv, Förenade kungadömet som har tillkännagivit sin avsikt att följa det sociala kapitlet i det nya fördraget och att acceptera de direktiv som redan har antagits och som kommer att antas när fördraget träder i kraft.
Detta är ett mycket positivt faktum som måste hälsas med tillfredsställelse av alla.
Med detta sagt måste man säga att som helhet ligger rådets gemensamma ståndpunkt tyvärr ganska långt från den ståndpunkt som uttrycktes av Europaparlamentet och från den modifierade ståndpunkt som uttrycktes av kommissionen efter förstabehandlingsomröstningen i parlamentet av detta direktiv, framför allt eftersom rådet på många viktiga punkter inte ens har accepterat kommissionens ursprungliga position.
Utskottet för kvinnors rättigheter och jag själv, i min egenskap av föredragande, vill vid andrabehandlingen åter föreslå ett antal ändringar och välja de viktiga förslag som rör just de grundläggande inslagen i detta direktiv; framför allt de som har att göra med artikel 2 som rör definitionen av indirekt diskriminering, med artikel 3 som rör definitionen av direktivets tillämpningsområde, med artikel 4 som definierar tillvägagångssätt i samband med bevisbördan och med artikel 5 som definierar procedurerna.
Vi begränsar oss till att åter föreslå dessa ändringar och avstår från en hel serie av övriga ändringsförslag som, även om vi anser att de är viktiga, inte är av avgörande betydelse för att fatta ett beslut om direktivet.
Av den anledningen vill jag uppehålla mig vid ett par punkter och fråga kommissionen - som jag tackar för att den är närvarande i kammaren - vad kommissionen tänker göra med de ändringar som vi föreslår, framför allt när det gäller artikel 2: vi vill återigen föreslå, även om det sker i en form som är en aning modifierad jämfört med förstabehandlingen, en definition av indirekt diskriminering som på ett mer explicit sätt, även ur terminologisk synpunkt, tar upp de grundläggande faktorer som domstolen flera gånger har uttryckt när de har definierat indirekt diskriminering, ett skäl varför vi åter föreslår denna ändring.
När det gäller tillämpningsområdet måste jag säga att rådets motivation har haft en starkt begränsande effekt som från tillämpningsområdet utesluter direktiven om socialt skydd, om yrkesarbete och om fria yrken: denna begränsning saknar all juridisk grund och vi tänker därför föreslå att när det gäller tillämpningsområdet skall detta direktiv tillämpas på de direktiv som redan trätt i kraft.
När det gäller artikel 4, som behandlar bevisbördan, verkar rådets beslut att avvisa den sista meningen som behandlar återstående tvivel, med motivationen att detta bara gäller straffrättsliga processer, vara ogrundat eftersom direktivet i den meningen ger domarna rätt att besluta om fallen prima facie men, om tvivlet kvarstår, menar att bevisbördan skall läggas på arbetsgivaren eftersom denne har alla information till sitt förfogande, och detta inte utgör något intrång i de juridiska reglerna eftersom det endast anger hur man bör bete sig.
Samma sak gäller procedurerna.
Även här hänvisas till det faktum att det är nödvändigt med den största öppenhet och att man ställer all information till förfogande som krävs för att käranden skall kunna vidta rättsliga åtgärder.
Detta är skälen till att parlamentet åter föreslår de ändringar som vi redan har föreslagit.
Jag vill därför fråga kommissionär Flynn vad kommissionen har för avsikt att göra, om den tänker stödja parlamentets åsikter, som den gjorde vid förstabehandlingen.
Låt mig påminna om att vi inte föreslår samtliga ändringar på nytt men att vi uppehåller oss vid direktivets viktigaste aspekter.
Låt mig också påminna om att man började tala om ett första förlag till direktiv under 1988: det är med andra ord tio år som vi väntar på ett direktiv i frågan.
Under tiden har det växt fram en omfattande lagstiftning, som detta direktiv måste ta hänsyn till.
