# ID: svediakorp-gov482857
# author: Van Lancker (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 555
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Jag skulle vilja börja med att uttryckligen gratulera kollega Schulz till hans utmärkta betänkande som jag för övrigt skulle vilja stödja i alla dess aspekter, inte bara för det Europeiska socialdemokratiska partiets räkning, utan även alldeles speciellt för den flamländska socialistiska delegationens räkning.
Detta betänkande har redan väckt stor uppståndelse i olika länder, framförallt i Belgien, före omröstningen.
Och något annat kunde man inte förvänta sig.
Först och främst har det europeiska tåget med åtgärder mot sexuellt utnyttjande av barn egentligen fått upp farten först i samband med Dutroux-affären som beklagligt nog ägde rum i Belgien.
Men att dramat med An och Eefje, med Julie och Melissa och med de andra saknade barnen ägt rum i Belgien betyder inte att sexuellt utnyttjande av barn inte förekommer på andra platser i Europa.
Sedan dess har motsatsen alltför tydligt visat sig.
Därför måste åtgärder vidtas i alla europeiska länder och även i länder där detta ännu inte har hänt.
För övrigt krävs också samordning och europeiskt samarbete framförallt där internationella nätverk opererar.
För det andra, det är tydligt att Belgien även i rådet har tagit åt sig av diskussionen om åtgärder mot sexuellt utnyttjande av barn.
Åtgärder för att kunna uppträda på ett samordnat sätt och i alla länder på ett likvärdigt och likartat sätt angripa sexuellt utnyttjande av barn som den mest skandalösa kränkningen av barns rättigheter.
Den belgiska regeringen fick inte gehör för alla krav i rådet i februari.
Det är till exmpel mycket beklagligt att en punkt som Martin Schulz just har hänvisat till, nämligen innehav av barnpornografi för personliga ändamål, inte har övervägts i rådet.
Inte heller vad territorialprincipen och avskaffandet av den dubbla straffbarheten beträffar kunde Belgien då övertyga rådet.
Därför gläder det mig att Europaparlamentet kan stödja dessa förslag.
Att vi kan lägga en mycket kraftfull rad av åtgärder på bordet som såväl Europeiska kommissionen som de nationella medlemsstaterna som Europeiska rådet nu måste ta sig an.
Slutligen, kollegor, har vi uppmaningen till Melchior Wathelet att avgå som domare vid EG-domstolen.
En uppmaning som vi mycket strarkt vill stödja.
Det är sant att den dåvarande justitieministern inte har någon personlig skuld till dramat.
Det är också sant att han handlade inom ramen för den dåvarande belgiska lagstiftningen som lyckligtvis håller på att ändras för närvarande.
Men det är och förblir så att Melchior Wathelet bär det moraliska och politiska ansvaret för namnteckningen på frigivningsbeslutet som han då skrev under angående Dutroux.
Jag konstaterar för övrigt att PPE-gruppen delar denna diagnos.
Vi är då också övertygade om att Melchior Wathelet inte har den moraliska auktoritet som en europeisk domare måste ha.
Den som vidhåller, som kollega Casini nyss, att Europaparlamentet inte har befogenhet att bedöma domare i EG-domstolen har visserligen kanske formellt rätt, men vägrar å andra sidan att erkänna att Europaparlamentet måste göra sin stämma hörd när det gäller europeiska institutioners auktoritet.
Själva kan vi inte göra någonting annat än att uppmana Wathelet att avgå, men först vid den tidpunkt då alla på sin plats tar sitt ansvar tror jag att det äntligen finns utrymme för respekt för barns rättigheter.
