# ID: svediakorp-gov482853
# author: Schulz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,911
# sentences: 61
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


) Fru ordförande, mina damer och herrar!
Vi diskuterar ett betänkande, som är komplicerat, och vars innehåll, anser jag, är av total betydelse för detta parlament, för kommissionen, för ministerrådet, för Europeiska unionen och dess medborgare.
Det är av betydelse eftersom vi i dag säkerligen kommer att ha en kontroversiell diskussion med varandra om två innehåll.
Första aspekten: Vilka åtgärder har kommissionen föreslagit, vad kan jag som föredragande i detta parlament tillfoga, och vad kan jag notera kritiskt eller positivt?
Andra aspekten: Vi måste diskutera hur vi skall förhålla oss till fenomenet med sexuellt utnyttjande av barn, vare sig det sker inom familjens ram, alltså inom ramen för personliga relationer, eller om det äger rum mot en organiserad kriminell bakgrund.
Hur skall vi handskas med detta fenomen?
Vad kan vi som samhälle i Europa sätta emot detta fenomen, som går utanför ramen för lagstiftande, straffrättslig och polisiär nivå?
Vad måste vi bidraga med för att medvetandegöra att ett samhälle håller på att utveckla sig inom Europeiska unionen, som i tilltagande och framför allt avskräckande omfattning inte har någon respekt längre för livet och absolut inte för barns liv?
Kommissionen har i sitt meddelande om bekämpning av sexturism och utnyttjande av barn analyserat vilka problem som kan skönjas, och den har föreslagit olika åtgärder som den själv kan sätta in respektive kan tillgripa i samarbete med myndigheterna i medlemsländerna och - vad sexturismen anbelangar - i samarbete med researrangörerna.
Dessa åtgärder - det vill jag säga på förhand - var mycket väl utarbetade.
Kommissionen har gjort ett mycket noggrant arbete.
Den har lagt fram mycket bra, intressanta och välbalanserade förslag.
Kommissionen har - herr kommissionär Papoutsis, stort tack till er och era medarbetare - i en svår tid och under svåra förhållanden beträtt en synnerligen seriös och balanserad väg.
Den har - det tycker jag är högst lovvärt - förpliktat sig att göra kampen mot det sexuella utnyttjandet av barn också till en central fråga för kommissionen.
Jag hoppas att det inte stannar enbart vid en läpparnas bekännelse!
De senaste dagarna har vi måst erfara att det möjligen har inträffat sexuellt utnyttjande på ett av kommissionens daghem, och jag hoppas att kommissionen redan varit kapabel till och också i framtiden kommer att vara kapabel till att göra allt för att klara upp de mystiska omständigheter som vi kunde läsa om i pressen de senaste dagarna.
I förgrund för debatten om det sexuella utnyttjandet av barn måste skyddet för och omsorgen om offren stå.
Vi har att göra med två fenomen i de många fall som vi har sett i det förgångna - det finns en ökning av antalet fall både inom familjen och på det kriminella området.
Det första fenomenet: Det finns perversa, abnorma människor, som inte ryggar tillbaka för någonting eller för något snusk för att tillfredsställa sina skändliga drifter!
Dessa föraktliga människor åstadkommer skador, som jag vill sammanfatta i en mening: Man kan förstöra en människa, utan att döda henne!
Det som görs mot barn som blir utnyttjade, kan endast med svårighet gottgöras igen i deras liv.
Därför behöver offren detta samhälles fulla solidaritet, och därför måste hjälpen till offren ställas i förgrunden för ansträngningarna.
Det som är viktigt är hjälpen till offren på det individuella området, det vill säga, de måste tas om hand psykologiskt och medicinskt på så sätt att ett någorlunda uthärdligt liv blir möjligt för dem trots de traumatiska upplevelserna.
För detta behövs alla ansträngningar, för detta finns det också bra idéer om program hos kommissionen, och där borde varken Europaparlamentet, kommissionen eller rådet tveka att ställa pengar till förfogande, och detta i stor utsträckning.
Men dessutom måste det vid sidan om det omedelbara skyddet för offren sörjas för ett vidare skydd.
Samhället måste skyddas mot att dess moraliska grundvalar förfaller ytterligare, och det går inte enbart med hjälp av, men också med hjälp av straffrätten.
Därför tror jag att det är några uppgifter vi måste ta itu med.
Till exempel med den konkreta definitionen av nationella rättsliga bestämmelser för klassificering och kriminalisering av särskilda handlingar när det gäller sexuellt utnyttjande av barn.
Man måste klart slå fast vad barnpornografi är.
Man måste ge klara, precisa riktlinjer om vilken ålder man menar, och man måste ge klara, precisa riktlinjer så att det blir straffbart med framställning, distribution, och - jag säger det helt tydligt, fast jag vet att det är omtvistat - även innehav av barnpornografi.
Varför nämner jag innehav, kära kolleger?
Om det finns en marknad - och det finns det - för pornografiska verk med barn, då kan denna marknad bara finnas, därför att det finns konsumenter.
Jag kan bara sälja något, om jag har en köpare.
Om det finns en blomstrande marknad, då måste det uppenbarligen, visserligen anonymt, men mitt i samhället, finnas människor, som köper och konsumerar sådana mindervärdiga produkter, och jag vågar denna tes: Konsumenten är lika usel som producenten på detta område, och därför, tycker jag, borde även innehav beläggas med straff.
(Applåder) Vad gäller sexturismen, och där handlar det ju om en modern form av slaveri, måste det vara möjligt med en princip om exterritoriellt åtal.
Den människa som åker till ett land i Asien, Afrika, Östeuropa eller vart som helst, med det målet att där för en billig penning utnyttjar av familjers fattigdom för att tillfredsställa sina perversa behov och utnyttja barn, bör veta att han i framtiden också i Europeiska unionen, hemma, kommer att ställas till svars för detta dåd, om man kan bevisa det.
Därför kan man enligt mina begrepp inte heller avstå från åtal för brott som begås utanför EU.
Man borde även skärskåda möjligheten till åtal mot sådana företag som arrangerar dylika resor.
Man borde visserligen genast också säga, att den övervägande majoriteten av företagen inom turistindustrin är seriösa, noggranna researrangörer, som mycket noggrant ser till att deras företag inte får dåligt rykte av sådana kunder som dem som jag just har nämnt.
Initiativ mot resebyråer, flygbolag och hotellkedjor som tjänar pengar på sexturism är lika oundgängliga som samarbete med sådana, som vill förhindra det.
Kommissionen och myndigheterna i medlemsstaterna borde parallellt ta itu med båda delarna.
Det finns ett förslag om att inrätta ett europeiskt informationssystem för bekämpning av sexuellt utnyttjande av barn.
Vidare har vi enhälligt uppmanat kommissionen, rådet och medlemsstaterna att stödja inrättandet av ett europeiskt centrum för försvunna barn.
Jag anser att man inte får avstå från det!
Om det nämligen är så - och jag anser att mycket talar för det - att det fenomenet breder ut sig att barn blir till handelsvara, att barn kidnappas, inte enbart för att missbrukas, utan för att tvingas till prostitution och även för att avyttras - vi vet ju från debatterna om människohandel, att den inbegriper barn -, då måste man agera med alla tänkbara åtgärder, allt ifrån Europol ända till ett europeiskt centrum för försvunna barn.
USA har visat oss på en väg man kunde gå, när de skapat ett centrum där, även om denna förebild inte är helt överförbar på europeiska förhållanden.
Inom ramen för utarbetandet av detta betänkande har jag befattat mig med många enskilda fall.
Ingen som gör ett sådant arbete kan känna sig glad när han ser vad människor är kapabla till.
I det sammanhanget har jag också stött på frågan, vilket ansvar de offentligt agerande har när det gäller att skydda samhället mot en sådan felaktig utveckling.
Jag har kommit fram till det resultatet, att det inte kan gå an att vi tiger, när vi vet att enskilda personer eller institutioner inom Europeiska unionen inte tar sitt ansvar.
Jag vill inte än en gång ta upp debatten om domaren vid Europadomstolen, Melchior Wathelet, som fördes offentligt och som vi också har fört i utskottet.
Det passar sig inte att jag blandar mig i Belgiens inre angelägenheter, men jag är av den fasta övertygelsen att den nuvarande domaren vid Europadomstolen, Melchior Wathelet, inte uppfyllde det ansvar han hade som justitieminister i Belgien när han benådade den i dag för mångfaldigt barnamord misstänkte Marc Dutroux, när han satte Dutroux på fri fot.
Vad värre är, är att han hittills inte har beklagat detta i den utsträckning som han borde ha gjort.
Därför har jag skrivit in i mitt betänkande: Om vi vill att Europeiska unionen klargör att den som förfelar sitt ansvar i dess institutioner inte har någon plats där, då måste vi också vara konsekventa och säga, att han bör ta sin hatt och gå!
Det är inte EGdomstolen som skall ta sin hatt och gå, utan en medlem av denna domstol, som jag personligen inte tror är värdig att arbeta där.
Denna uppfattning delas uppenbarligen också av min kollega Raphaël Chanterie, som med sitt ändringsförslag till min punkt 29 i stor utsträckning har använt sig av texten och innehållet i mina överväganden, vilket jag är honom tacksam för.
Jag tror att detta ändringsförslag är mycket nyttigt, eftersom det visar att vi i detta parlament är ense om att ta avstånd till ansvarslöshet.
Det fattas tre meningar i detta ändringsförslag, som jag i morgon kommer att komplettera med ett muntligt ändringsförslag, nämligen uppmaningen till Wathelet att avgå.
Ett samhälle som förlorar respekten för de värnlösaste i sin mitt, som inte bryr sig om vad som händer med dess barn, som med öppna ögon tillåter att barn blir till handelsvara, att de mörkaste gestalter, slöddret, avskummet i detta samhälle, kan förgå sig mot dess barn inför ögonen på det, ett samhälle som börjar bli så förråat att det inte ryggar tillbaka när saker som man inte tror är möjliga utvecklar sig i dunklet, på skuggsidorna, och vilka mycket snart övergår till att stå på dagordningen - ty det sker för närvarande i Europeiska unionen, efter det att sakerna har blivit kända -, ett samhälle som gör det bekvämt för sig eftersom det säger att Dutroux är ett belgiskt fenomen, det finns det inte hos oss, ett samhälle som inte vill se dessa fakta i ögonen, att det går mot sitt eget slut, när det inte är i stånd att skydda sina barn mot abnorma missdådare, ett sådant samhälle måste uppbringa allt sitt mod och säga: Kampen mot utnyttjandet av barn, skyddet av dem och möjliggörandet av ett människovärdigt liv från och med den första dagen måste vara det gemensamma målet för alla agerande!
Om vi uppnår detta, då har mitt betänkande åstadkommit ett bidrag till en bra framtid för barnen i Europeiska unionen!
(Applåder)
