# ID: svediakorp-gov482805
# author: Van den Broek (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,072
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Jag är mycket nöjd över att få en diskussion i dag om resultatet av det informella utrikesministermötet som ägde rum för 10 dagar sedan i Mondorf.
Det koncentrerade sig på frågor kring utvidgningen och Agenda 2000.
Till att börja med kan jag säga att man inte nådde slutsatser i varje fråga rörande utvidgningen.
När allt kommer omkring är vi ju på väg mot toppmötet i Luxemburg, där våra regeringschefer måste besluta om inledande av förhandlingar och komma överens om ett antal inriktningar som har direkt eller indirekt koppling till utvidgningsprocessen i sin helhet.
Det är värt att notera att våra medlemsstater faktiskt är överens om att, när man pratar om utvidgning, det är av största vikt att klargöra för alla kandidater utan undantag, att vad gäller deras ansökan så är den accepterad.
Det vill säga att utvidgningen kommer att ske med alla dessa kandidatländer så snart ...
(Ordföranden avbröt talaren.)
När medlemsstaterna diskuterade utvidgningen önskade de enhälligt understryka att utvidgningen som sådan är en process från vilken ingen av kandidatländerna är utesluten.
Det betyder, att så snart som de politiska och ekonomiska villkoren för medlemskap, såsom dessa angivits vid olika tillfällen och särskilt vid toppmötet i Köpenhamn 1993, är uppfyllda så kommer också medlemskapet att förverkligas.
Detta betyder också - och här upprepar jag bara vad alla våra medlemsstater har kommit överens om - att utvidgningen naturligtvis inbegriper olika element av förhandlingar och förberedelser.
Även om inga bestämda slutsatser nåddes om ministrarnas rekommendationer till sina statsöverhuvuden och regeringar om hur man skulle inleda förhandlingarna, är det uppenbart att tyngdpunkten måste ligga tydligare på det allomfattande i processen som sådan och inte på det faktum att vissa skulle inleda förhandlingarna och andra skulle fortsätta med förberedelserna.
På så sätt kan man säga att en bestämd slutsats uppnåddes, nämligen att där man tillämpar differentiering, skulle den aldrig innebära diskriminering.
I förslagen från kommissionen i Agenda 2000 tas frågan också upp i förslaget om att anslutningspartnerskap för alla länder utan undantag skall utgöra ramen inom vilken en fortsatt väg mot medlemskap skall sökas, med allt vad det innebär.
Anslutningspartnerskapet skall bestå av en mycket tydlig " vägkarta ", som utifrån publicerade yttranden visar vilka svagheterna är som behöver åtgärdas i varje kandidatland för att uppfylla villkoren för medlemskap.
Å andra sidan, som en del av detta anslutningspartnerskap, krävs en nationell strategi för var och en av kandidatländerna som förklarar och beskriver hur det ser på sin framtida arbetskalender.
För det tredje har vi finansieringsramen, Phare-delen av detta anslutningspartnerskap, som tydligt anger vilka medel som är tillgängliga för att förstärka denna gemensamma förberedelse.
Detta avspeglar tydligt det allomfattande i processen eftersom modellen för anslutningspartnerskap gäller för alla kandidatländerna.
För det andra, vilket också gäller för varje kandidatland, har vi sagt att en årlig översyn skall ske av hur långt staterna kommit i att uppfylla villkoren.
Inga undantag kommer att göras, men det gäller naturligtvis för de länder som ännu inte kommit till förhandlingsstadiet att så snart de uppfyller dessa villkor, kan de förvänta sig att kommissionen omedelbart rekommenderar regeringscheferna att inleda förhandlingar.
Jag vill påminna om att i våra ursprungliga förslag föreslog vi att inledandet av förhandlingar skulle rekommenderas för de länder som kunde förväntas uppfylla villkoren för medlemskap på medellång sikt.
Så snart även andra länder uppnår detta skall vi omedelbart rekommendera inledande av förhandlingar.
Ett tredje element i kommissionens allomfattande idé var förslaget att sätta upp en permanent konferens eller en europeisk konferens.
Här skulle ett multilateralt forum skapas där alla länder som enligt Agenda 2000 hade en europeisk framtid eller sökte medlemskap skulle kunna delta.
Detta multilaterala forum skulle arbeta med de frågor som är av horisontell karaktär, som representerar ett gemensamt intresse för varje ansökarland.
Det skulle vara det enda multilaterala forum där dessa människor skulle sitta tillsammans med medlemsstaterna eftersom medlemskapsförhandlingarna skulle äga rum inom en bilateral ram.
Varje kandidatland förhandlar med europeiska unionen bilateralt och inte i ett multilateralt forum.
Kärnan i den permanenta konferensen skulle alltså vara horisontella frågor.
Dessa skulle kunna tillhöra andra pelaren eller tredje pelaren eller till och med första pelaren - tänk bara på regionalt samarbete, transregionala nät - så länge som de multilaterala diskussionerna inte på något sätt stör de bilaterala förhandlingarna.
Om jag uppfattar det här rätt, och det tror jag att jag gör, så är medlemsstaterna överens om det här även om två medlemsstater tvivlade på att skapandet av en sådan europeisk konferens var nödvändig över huvud taget och undrade om det inte mer eller mindre skulle ersätta Europarådet.
Men jag anser inte att dessa åsikter har framförts med syfte att lägga in ett veto mot skapandet av en europeisk konferens.
Så om man accepterar att allting bör göras för att understryka det allomfattande i utvidgningsprocessen, kommer denna europeiska konferens troligen att godkännas och avspegla rekommendationerna i kommissionens Agenda 2000.
Vad som återstår, och där man definitivt inte drog någon slutsats, är frågan om Turkiets deltagande.
Det är ett land, som enligt definitionerna som kommissionen använder, definitivt kan betraktas som ett land, som strävar efter medlemskap i Europeiska unionen.
Enligt kommissionens sätt att se det skall det enligt den definitionen delta i konferensen, men inga slutsatser har ännu dragits.
Jag kan bara nämna att under mitt besök i Turkiet i förra veckan förde vi intensiva diskussioner med myndigheterna där eftersom de höll på att förbereda ett besök från ordföranden i Europeiska rådet, Luxemburgs utrikesminister, den 27 november och också förbereda ett anslutningsråd med Turkiet, som skall äga rum den 24 november.
Vi har fortfarande svåra diskussioner framför oss om hur man skall bemöta Turkiets strävanden i förhållande till europeiska konferensen.
Detta beror i viss utsträckning på ett visst tillmötesgående från Turkiets sida i Cypernfrågan, inrikes mänskliga rättigheter och bilaterala relationer med Grekland.
Jag tänker inte gå in på detta i detalj eftersom min tid är begränsad.
Jag vill avsluta med att säga att Mondorf har varit ett viktigt riktmärke för den vidare förberedelsen av viktiga beslut om utvidgningen som skall fattas vid toppmöte i Luxemburg i december.
