# ID: svediakorp-gov482602
# author: André-Léonard (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 569
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
I onsdags morse godkände kammaren att en resolution om Algeriet skulle tas upp i den brådskande debatten.
PPE-gruppen, som hade accepterat debatten, ändrar sig två timmar senare, med förklaringen att den hade tagit miste på omröstning.
Herr ordförande, är det möjligt att en hel grupp tar miste på omröstning i ett så allvarligt ämne som den kris som härjar i Algeriet?
Jag tillåter mig att tvivla på det.
Vi som ingriper i alla delar av världen, har vi rätten att förbli tysta i fråga om Algeriet?
Vissa anser att vår resolution från september är tillräcklig, att hearingen med algeriska myndigheter och det civila samhället som planeras till den 25 november skulle kunna äventyras om vi yttrar oss idag, att den parlamentariska ad hoc -delegationen skulle kunna ogiltigförklaras.
Jag menar att detta är ursäkter.
Vi måste ha modet att yttra oss och att högt och tydligt säga att det är sanningen vi vill ha.
Genom att tiga blir vi medbrottslingar.
Det finns inte en tidning som tiger om Algeriet idag.
Libération gör en förstasida av det och ställer frågan: " Vem dödar i Algeriet? ".
Tidningens olidliga skildringar av det rådande barbariet anförs av hela pressen, graverande vittnesmål kritiserar militärernas passivitet, när det inte gäller deras inblandning.
Detta är omöjligt att kontrollera om inte en internationell undersökning omedelbart genomförs.
Men nu är det så att den algeriska makten systematiskt vägrar att låta någon undersökning genomföras, med förklaringen att det skulle handla om en inblandning i algeriska inre angelägenheter.
Tre länder - Frankrike, Italien och Spanien - har begärt att Europeiska unionen bildar en krisenhet, för att fastställa en gemensam ståndpunkt och en gemensam åtgärd i förhållande till Algeriet.
FN och Förenta nationernas höga kommissarie för mänskliga rättigheter har manat till att inleda en dialog, och så vill man att Europaparlamentet håller tyst!
Nej, nej och nej!
Nog med detta motstånd mot förändringar!
Europeiska unionen måste uttala sig!
Algeriet är en medelhavspartner.
Våra kulturella, ekonomiska och historiska band förpliktar oss till att handla.
Europeiska rådets tystnad är oacceptabel.
Världssamfundet förfogar över instrument för att ingripa och framför allt för att avhjälpa den algeriska krisen.
Förenta nationerna kan skicka en undersökningsdelegation, genom att anföra det faktum att det föreligger ett hot mot freden, och de algeriska myndigheterna kan inte motsätta sig det om FN: s säkerhetsråd godkänner detta.
I dag röstar algerierna för fjärde gången på två år.
Folkets likgiltighet är uppenbar, och ack så förståelig.
Man förespeglade det fred, och allt det fick var krig!
Sedan 1991 har varken militärerna eller makthavarna lyckats med att få tillbaka lugnet.
Jag vill gärna ge president Zeroual denna fördel: att tvivla på honom, på villkor att han accepterar att man bringar klarhet i massakrerna, att de skyldiga döms och fördöms, att han är redo att ompröva sin position i förhållande till bekämpningen av terrorismen, och till sist att han accepterar yttrandefriheten, och därmed pressfriheten.
En rättsstat, herr ordförande, bör garantera sina medborgares säkerhet.
Bara han gör så att det algeriska samhället äntligen kan leva, helt enkelt.
(Applåder)
