# ID: svediakorp-gov482561
# author: de Silguy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 483
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, mina damer och herrar!
Kommissionen är mycket bekymrad över situationen i Afghanistan, och vår oro - jag skulle vilja påstå vår avsky eller vår känsla av motvilja - när det gäller vad som hände vid arresteringen av fru Bonino, är säkert densamma som er egen känsla av motvilja.
De fortsatta väpnade konflikterna och de olika falangernas ständiga kränkningar av mänskliga rättigheter drabbar civilbefolkningen hårt, och kommissionen oroar sig särskilt för kvinnornas situation, vars ställning blir mer och mer bekymmersam, vilket fru Karamanou med all rätt påtalade.
Den rigorösa ordning som framtvingas av talibanerna inskränker kvinnors grundläggande rättigheter och tenderar att göra dem till andra rangens medborgare.
När det gäller punkt 9 i resolutionen, herr Dell ' Alba, är det också med nöje som jag kan stödja ert förslag att särskilt uppmärksamma de afghanska kvinnornas situation under nästa års kvinnodag, den 8 mars 1998.
För övrigt kan jag försäkra er, herr Carnero Gonzalez, att det redan har fattats beslut om en gemensam åtgärd inom ramen för GUSP, den 18 oktober 1996.
Den har trätt i kraft och har bekräftats av det senaste rådet (utrikesfrågor) i början av oktober månad.
Men kommissionen understryker ändå nödvändigheten av att upprätthålla dialogen med de myndigheter som kontrollerar Kabul, och vi insisterar på vår moraliska skyldighet att fortsätta ge bistånd och göra humanitära insatser genom de icke-statliga organisationerna.
Varför upprätthålla dialogen?
Helt enkelt därför att en isolering av Afghanistan oundvikligen skulle gynna en radikalisering av talibanernas regim.
Förhoppningarna om en liberalisering är förknippade med ett återupptagande av den internationella dialogen, med Förenta nationernas verksamhet och självklart med freden.
För övrigt måste vi fortsätta ge humanitärt bistånd.
Jag vill erinra er om att Europeiska unionen är den största biståndsgivaren i Afghanistan, att allt bistånd som vi beviljar går genom de icke-statliga organisationerna och att de anslagna beloppen under de två senaste åren uppgår till 120 miljoner ecu.
Jag skulle alltså vilja säga att ett stopp för biståndet nu när vintern närmar sig, det skulle förvärra en situation som redan är svår - för att inte säga outhärdlig - för civilbefolkningen.
De politiska övervägandena måste träda tillbaka inför ett enkelt konstaterande: vår overksamhet skulle medföra många offer, och det har det här landet inte behov av!
I december 1996 godkände Europeiska unionen ett embargo mot vapenleveranser till Afghanistan.
Kommissionen önskar att det embargot utsträcks till att gälla alla länder som ger militärt stöd till de stridande.
Förenta nationerna gör betydande ansträngningar för att hitta en fredlig lösning.
Dessa ansträngningar måste uppmuntras.
Undertecknandet av ett fredsavtal - som ni har nämnt upprepade gånger - sammanför emellertid samtliga regionala aktörer som direkt eller indirekt är parter i konflikten.
(Applåder)
