# ID: svediakorp-gov482559
# author: Carnero González (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 372
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Afghanistan vrider inte klockan tillbaka till medeltiden.
De vrider den ännu längre tillbaka, hur otroligt det än verkar.
Den talibanska regimen är i dag en av de mest barbariska och antidemokratiska som existerar på vår jord.
Det finns mängder av tydliga och avskyvärda prov på detta: avsaknad av alla rättigheter för kvinnor, ständiga kränkningar av de grundläggande friheterna och till och med barbariska avrättningar och straff mot civilbefolkningen, vilket vi får bevis på varje dag.
Civilbefolkningen lever i misär och fördärv därför att den, fru ordförande, förutom konsekvenserna av inbördeskriget lever under talibanernas vanstyre och det kalla krigets fortsättning.
Men jag anser att vi måste vara tydliga: talibanerna har huvudansvaret men det internationella samfundet och dess viktigaste medlemmar måste börja ta sitt ansvar, för det är nu som misstagen från sjuttio-, åttio-och nittiotalet betalas av.
Och vi får inte begränsa oss till att beklaga talibanernas barbariteter och ta avstånd ifrån den behandling kommissionsledamot Bonino utsattes för.
Det gäller att agera.
Och jag anser att det finns enkla, tydliga och mycket övertygande saker vi kan göra.
Att ständigt fördöma den talibanska regimen från Europeiska unionen och inom ramen för FN begära att länder som Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som upprätthåller förbindelser med denna union, avbryter sina diplomatiska förbindelser med talibanerna och i motsatt fall bör vi utsätta dem för någon typ av påtryckningar.
Man skulle till exempel kunna begära, genom den transatlantiska relationen som vi så många gånger talar om, att Washington kräver av Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten att de säger någonting om talibanerna; att man genast inför ett verkligt vapenembargo och även mot all tillhörande utrustning; att man stödjer de icke-statliga organisationerna så att dessa i sin tur kan stödja befolkningen direkt och med en tydlig uppförandekodex, och självklart att kvinnornas rättigheter sätts i första rummet för vårt agerande.
Det behövs en internationell åtagandekonferens och, herr kommissionsledamot, jag anser att det är dags att föreslå ett gemensamt agerande inom ramen för unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik för att fortsätta Boninos djärvhet, rättframhet och mod.
