# ID: svediakorp-gov482554
# author: Karamanou (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 567
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, ärade kollegor!
Äntligen har ekot av de afghanska kvinnornas smärta, skräck, förtvivlan och skrik idag nått Europaparlamentet för att omvandlas - tror jag - till ett budskap som uttrycker hela världens sympati, solidaritet och framförallt handling, så att den mardröm som Afghanistans folk genomlever under en absurd och blodtörstig regims maktutövande, en regim som består av fanatiska unga analfabeter som sedan ett år tillbaka ockuperar två tredjedelar av landet och hävdar att de handlar å Allahs och Islams vägnar, upphör.
Talibanernas makt tar oss århundraden tillbaka i tiden, till den mörkaste medeltid.
Kvinnornas liv har blivit en tragedi som inte ens de klassiska grekiska tragödernas fantasi någonsin kunde ha gripit.
Talibanerna har omstörtat varje betydelse av " demokrati " och " mänskliga rättigheter " i landet, eftersom de berövat kvinnorna varje möjlighet till bildning, arbete, uttrycks- och rörelsefrihet, till och med rätten till läkarvård, då Kabuls enda poliklinik för kvinnor fungerar utan tillräcklig elektricitet, vatten och medicinsk utrustning.
Kvinnorna tvingas, under denna egendomliga och avskyvärda apartheid, bära slöja och gå ut ett begränsat antal gånger, med uppkomst av benskörhet som följd på grund av brist på sol och vitamin D. Det är så sant, vad har Världshälsoorganisationen att säga om detta?
I Afghanistan är olydnad mot extremisternas maktutövande lika med döden, kvinnorna piskas, bestänks med syror, de stenas och dödas för sådana brott som att de inte täcker sina vrister!
Om deras händer eller ansikte syns, om de tillåter sina barn att leka med leksaker, om de går till marknaden utan en manlig släkting som följeslagare, är straffet döden genom stening, emedan television, radio, applåderande, fotografering, sång och dans är förbjudna.
Flickor som utsatts för våldtäkt måste, enligt extremisternas lag, förfoga över fyra manliga vittnen för att bevisa att de inte provocerat fram våldtäkten!
Naturligtvis, står aldrig sådana vittnen att finna.
I detta fall är familjen tvingad att döda flickan, i syfte att skydda sin heder.
Rysligt och avskyvärt!
Vilken perverterad hjärna kan ha kommit på detta under den teknologiska revolutionens tidsålder, år 1997?
Efter allt detta är det inte att undra över att talibanerna gick så långt som att arrestera kommissionär Bonino, den behöriga för den humanitära hjälp som den Europeiska unionen med sådan storsinthet beviljat till Afghanistans folk.
Talibanerna hävdar naturligtvis helt fräckt att de handlar enligt Islam.
Vi vet dock att intellektuella muslimer världen över hävdar att Islam inte har något med detta att skaffa.
Motivationen är, naturligtvis, makt och kontroll över landet, ett land som sedan 18 år kämpar för att finna sin väg mot demokrati och utveckling.
Avslutningsvis skulle jag vilja att vi uppmanar ministerrådet, den Europeiska kommissionen, medlemsstaternas regeringar och de internationella organisationerna att upphöra med all hjälp till Afghanistan, såvida den inte går direkt till Icke-regeringsorganistaioner, och att de påtar sig en aktion på global nivå för att lösa de politiska problemen i Afghanistan med fredliga medel och med återupprättandet av respekten för de mänskliga rättigheterna och den demokratiska friheten.
Kvinnornas socialistinternational, i vilken jag är vice ordförande, har redan vidtagit åtgärder i denna riktning.
