# ID: svediakorp-gov482545
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 738
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Förslaget till gemensam åtgärd om tillfälligt skydd för fördrivna personer, som kommissionen ger till rådet, borde oroa alla ansvariga som är måna om medborgarnas intressen.
Det är desto mer oroande eftersom det avslöjar ett oföränderligt sinnestillstånd i Bryssel.
Om nu Amsterdamfördraget olyckligtvis ratificeras skulle sådana förslag, inom en femårsperiod, kunna antas av rådet med kvalificerad majoritet, med Europaparlamentet som medbeslutande och på grundval av kommissionens initiativmonopol.
Vad innehåller det här förslaget till " gemensam åtgärd "?
En skyddande status för grupper av personer som har fördrivits p.g.a. krigsförhållanden och som skulle kunna tas emot av våra länder.
Den här kategorin skiljer sig från de asylsökande, d.v.s. de personer som förföljs för sina åsikters skull och som kan söka skydd hos oss i enlighet med konventionen av den 28 juli 1951.
Den konventionen åsyftar individuella fall.
Men vad som konstaterades under kriget i f.d.
Jugoslavien - och vilket tyvärr riskerar att återupprepas i andra länder - är inte att några intellektuella flyr undan mer eller mindre diktatoriska regeringar.
Det handlar istället om mycket stora befolkningsgrupper som har förlorat sina hem under inbördeskrig och som ofta inte har någon koppling till något av de två lägren.
Den här situationen ställer upp ett nytt och mycket svårt problem som, låt oss betona det, inför vilket vi inte har några internationella skyldigheter.
Skall vi acceptera dessa nya flyktingar utan begränsningar, samtidigt som vi vet att antalet kan uppgå till flera hundra tusen, ja t.o.m. miljoner?
Bör vi inte istället, så snart det inte längre handlar om individuella fall, systematiskt söka andra lösningar?
Och i det här fallet - vilka?
Frågan borde iallafall ha förtjänat att ställas.
Någonstans i det här dokumentet skulle man också ha velat läsa att den första omständigheten att ta hänsyn till är intresset hos medborgarna i Europas länder - som vi har uppdraget att försvara, jag vill påminna de som har glömt det - det andra kriteriet skulle vara kapaciteten att ta emot personer, och det tredje vart de fördrivna personerna vill söka sig.
Det är ändå häpnadsväckande att man ingenstans finner de två första kriterierna omnämnda.
Värre ändå, den rättsliga ram som föreslås av den gemensamma åtgärden motsvarar en harmonisering på hög nivå av sociala och ekonomiska rättigheter och rätten till familjeåterförening för fördrivna personer.
De här fördelarna kommer knappast att göra dem benägna att återvända.
I vilket fall som helst är det uppenbarligen inte ett bekymmer för textförfattarna, som i förslagets artikel 4 endast har pekat på att " för organisationen av ett återvändande kommer man att prioritera en frivillig hemsändning, i samarbete med berörda internationella organisationer ".
Slutligen är problemen angående förfarandet inte mindre oroande.
Om rådet antar den allmänna ram som föreslås idag, så kommer man i framtiden att fatta majoritetsbeslut om vilken grupp av flyktingar som får status av fördrivna personer.
Kan Frankrike låta sig åläggas att ta emot avlägsna krigsflyktingar bara för att dess partner i unionen har beslutat så?
Det skulle strida fullständigt med våra vitala intressen, att på det sättet överge kontrollen av vårt territorium.
Men, kommer man att svara oss, det krävs också att den allmänna ramen som föreslås av kommissionen antas av rådet.
Och nu är det så att rådet, enligt den aktuella ordningen i artikel K 3.2 b skall fatta enhälliga beslut.
Detta hinder är inte så solitt som man kan tro.
Först och främst har någon kommit på idén att samråda med Europaparlamentet - trots att det inte finns något dokument som föreskriver det - utan tvivel i syfte att utöva påtryckningar på rådet.
Vi har idag sett med vilket tillmötesgående kammaren har gått med på det här spelet.
Men det avgörande ligger någon annanstans: vi måste hålla i minnet att det hinder som enhälligheten utgör för sådana förslag riskerar att falla med tillämpningen av Amsterdamfördraget.
Har Europas folk lust att lägga sitt öde i händerna på oansvariga personer, som dessutom har fräckheten - så säkra är de på sig själva - att i förväg tala om den antinationella politik som de avser genomföra?
Det här är en av de avgörande frågor som skall ställas i debatten om ratificeringen av Amsterdamfördraget.
