# ID: svediakorp-gov482223
# author: d'Ancona (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 566
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kolleger!
I denna debatt, tillägnad the state of the Union, är det självfallet intressant att se på vilket inflytande som kan märkas från Amsterdamfördraget, vilket väl var den viktigaste händelsen inom EU förra året.
Hur bedömer kommissionen det fördraget?
Tyckte de i likhet med oss att resultatet var nedslående?
Och om så är fallet, vilka konsekvenser drar de då av detta?
Men till min förvåning, herr ordförande, lyser Amsterdam med sin frånvaro i kommissionens planer, och detta medan jag just nu hade förväntat mig att kommissionen i dessa planer eftertryckligen skulle tillkännage nya initiativ, antingen för att på så sätt få till stånd de nödvändiga institutionella reformerna som är nödvändiga för utvidgningen, eller för att på ett konkret och kreativt sätt redan nu utnyttja de möjligheter detta fördrag verkligen skall erbjuda.
Vi förväntar oss i vilket fall som helst lite mer initiativ från kommissionen, i likhet med vissa parlamentsutskott, bland annat det utskott där jag är ordförande, som nu konsulteras inför ratifikationen.
Kommissionen skulle möjligen behöva låta fördraget träda i kraft tidigare.
Men om de inte vill göra detta, då är det desto nödvändigare att i väntan på den formella ratifikationen klara av ett antal ärenden som har legat länge på bordet nu.
Jag tänker då, herr ordförande, först på rörelsefrihet för personer, de så kallade Montiförslagen.
De behandlades överhuvudtaget inte i årsprogrammet för 1997 och i 1998 års program endast i ljuset av yttrandet från samrådsgruppen Veil.
Inte heller rådet ägnar sig åt dessa initiativ, tydligen i avvaktan på ratifikationen av detta fördrag.
Bortsett från att Montiförslagen går längre och är starkare än det som står om rörelsefrihet för personer i Amsterdamfördraget är det ändå oacceptabelt att det inte händer något på detta område.
1993 tvingade parlamentet kommissionen att agera på den punkten.
Jag vill nu veta vad kommissionen tänker göra, eller måste parlamentet tvinga rådet att agera via en juridisk aktion?
Därefter vill jag, herr ordförande, ta upp ett mer allmänt problem som EU kämpar med, nämligen det minskande förtroende för EU som jag har iakttagit hos många medborgare.
Jag betraktar Montiförslagen som ett bra testcase.
Hur kan EU beklaga sig över det bristfälliga stödet för Europaprojektet, när EU inte är i stånd att förverkliga en så väsentlig del av Eupolitiken, nämligen rörelsefrihet för personer.
Det kan väl ändå inte vara rimligt att det inte är något problem för brytbönor, men att människor allt mindre fritt får passera de inre gränserna.
Jag skulle eftertryckligen vilja säga till kommissionen att i medborgarnas EU måste man ägna sig mer åt att bygga broar mellan å ena sidan institutionerna och politiken, och å andra sidan mellan människorna som allting ju utgår ifrån.
Nationella politiska strateger, nationella finansministrar slår hela tiden larm om att unionspolitiken kostar för mycket pengar och att de på nationell nivå måste få tillbaka lika mycket som de bidragit med.
Hela tiden hotar man med åternationalisering, och naturligtvis motsätter vi oss detta som parlament.
Men kommissionen måste ändå vara överens med mig om att det är naivt att förutsätta att vi kan begränsa åternationaliseringstendenser utan att samtidigt se konkreta europeiska resultat.
