# ID: svediakorp-gov482216
# author: Muscardini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,024
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Året 1997 var tänkt att bli ett reformernas år och startskott för en ny fas i enhetsarbetet, karakteriserat av en förnyelse av institutionerna, en utökning av parlamentets kompetensområden, en konkretisering av den politiska unionen.
Det gällde - detta var våra förhoppningar när regeringskonferensen började - att göra framsteg mot en fördjupad demokrati inom unionen och att lägga grunden till lämpliga regler för en politisk union och att förena de nödvändiga villkoren för att genomföra utvidgningen.
Aldrig tidigare har våra förhoppningar blivit så grusade som i det här fallet.
Amsterdamfördraget, som undertecknades under total tystnad från pressens sida, blev kronan på verket efter misslyckandet under regeringskonferensen.
Det räckte inte med senfärdigheten från fransmännens sida - till vilka mina landsmän anslöt sig i sista sekunden - när det gällde att sammankalla europeiska rådets möte den 21 november om sysselsättningen för att sprida oro när det gäller vår närmaste framtid.
Vilken framtid, herr ordförande?
Bara den ekonomiska och monetära unionens framtid eller framtiden för unionen i sin helhet, som omfattar även de länder som inte har kunnat få omedelbart tillträde till euron?
Redan de två hastigheterna skulle kunna lägga nya problem till dem som vi redan känner till, problem som vi inte har uttömmande lösningar på.
Sysselsättningen och utvidgningen som, tillsammans med euron, kommer att vara politiskt prioriterade under det kommande året är vad som står på spel och det är frågor som är av avgörande betydelse för Europeiska unionens framtid, något som, om de hanteras dåligt, riskerar att totalt förstöra det lilla av gemenskap som fortfarande återstår, innan unionen bara blir ett stort frihandelsområde.
Detta är det grundläggande problemet: antingen kan unionen, pådriven av den gemensamma valutan, skaffa sig en politisk status, eller så kommer den att vara dömd att gå från kris till kris, från utvidgning till utvidgning och bli ett handelsområde för 400 miljoner konsumenter, underkastade politiska beslut som fattas utomlands och som är beroende av ekonomiska och finansiella styrkeförhållanden som kommer att ändras från det ena ögonblicket till det andra.
Låt oss inte glömma bort den ökande betydelsen av Stillahavsområdet, inklusive Kina, i världens affärer, och den nuvarande stagnationen runt Atlanten, som Europa till viss del har orsakat.
Det är för att stilla denna oro som vi begär att våra regeringar, rådet och kommissionen, skall tala med hög röst och att de valda ombuden skall inse att även framstegen eller tillbakagången i våra respektive länder hänger intimt samman med framstegen eller tillbakagången i unionen som, om man misslyckas när det gäller utvidgningens former och tidsplan, om unionen inte snabbt löser sysselsättningsproblemen, om den inte av dessa anledningar lyckas behålla medborgarnas stöd, byter skepnad och blir till det som ingen av oss önskar: en starkt byråkratisk enhet, en aning liberal, en aning centralstyrd, som rör sig som en elefant bland den internationella politikens kristallvaser, utan säkerhet och utan gemensamt försvar, utan en rättvisepolitik, dvs. utan allt det som krävs för att kunna spela den politiska roll som det ankommer en organisation av dessa dimensioner.
Samma dystra förhoppningar måste vi knyta till de förslag som presenteras för att bekämpa arbetslösheten.
Hittills har vi bara sett en lång lista på förhoppningar och principförklaringar: dialog mellan parterna, ett solidariskt Europa, ett socialt Europa, kamp mot utstötning, men ingen ny politik har presenterats, ingen strategi på lång eller medellång sikt.
Varifrån kommer de nya arbetstillfällena?
Kommer man att kunna mjuka upp de stela reglerna för de nationella arbetsmarknaderna, de regler som utgör verkliga hinder för rörlighet och för att anställa nya personer?
Eller kommer man att ta till offentliga medel - vilket vissa regeringar försöker göra - för att skapa en tillfällig eufori?
Jacques Delors hävdar i sin vitbok om sysselsättningen i samband med mirakelkurer för tillväxten: " Att lossa på banden till penningpungen kan, på samma sätt som en drog, skapa tillfällig eufori, men " - tillägger han - " desto svårare blir uppvaknandet när man skall reparera de skador som orsakas av inflation och interna obalanser.
Den allvarligaste skadan " - avslutar han - " skulle vara om arbetslösheten förvärrades ".
Just det, det som ingen verkar vilja, men som ingen gör något för att förhindra.
I samma avsnitt säger Delors " nej ", på samma sätt som i dag Monti och Bangemann säger " nej " till en allmän sänkning av arbetstiden, vilket vissa regeringar verkar tillgripa.
Samma diskussion kan tillämpas på utvidgningen: i frånvaro av den ekonomiska satsning som krävs kommer vi att få bevittna en nedskärning av de resurser som faktiskt avsätts för de regioner inom unionen som skulle dra nytta av en sammanhållningspolitik - Mål 1 och 5 - och en förmodad försämring av balansen mellan rika och fattiga regioner.
Det finns ingen tillväxtpolitik.
Utan en sådan kommer inte de resurser att skapas som leder till utveckling för såväl de eventuella kommande medlemmarna som de nuvarande femton.
Låt oss nu ställa ett par frågor: hur skulle vår framtid se ut om Förenade kungadömet verkligen tog ett steg åt sidan och London - ett av de viktigaste finanscentrumen - stannade utanför euron?
Och vilken cynisk likgiltighet tillåter att vi fortsätter ignorerar Medelhavet?
Skall Europa vara en del av Medelhavet eller inte, för vi kommer inte att ha kraft att motstå en alltmer desperat invandring!
Skall Europa vara en politisk enhet eller inte!
Det är med andra ord sant, herr minister, att vi har skyldigheter - som ni mycket riktigt bekräftade i morse - inklusive skyldigheterna gentemot länderna i Östeuropa, men framför allt har vi skyldigheter gentemot de 20 miljoner arbetslösa européerna, skyldigheter att kontrollera utflyttningen av företag, skyldigheter att förena marknadens frihet med solidaritet och att äntligen bygga den politiska unionen.
