# ID: svediakorp-gov482210
# author: Azzolini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,274
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr ordförande för kommissionen, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Året 1997 har verkligen inneburit en utmaning för Europeiska unionen.
Amsterdamfördraget utgör utan tvekan en ny milstolpe för konstitutionen och Europeiska unionens framtida utveckling.
Hur skall man t.ex. kunna glömma paketet " Agenda 2000 " som presenterades av kommissionen som en inledning till processen att få med nya medlemsstater?
Om en månad kommer dessutom Europeiska rådet att ta itu med ett problem som är ännu viktigare och som berör våra medborgare i än högre grad, och det gäller arbetslösheten med över 20 miljoner arbetslösa.
Arbetet inom unionen har utan tvekan accelererat under dessa tolv månader.
Men om å ena sidan drivkraften för att förstärka unionen inte kan annat än applåderas och stödas, så frågar vi oss om unionens institutionella och demokratiska uppbyggnad fortfarande förslår.
Vi kan till exempel konstatera att den nyligen genomförda regeringskonferensen visade på begränsningarna för det nuvarande sättet att revidera fördragen.
Europaparlamentet har både en skyldighet och rätten att spela en politiskt betydelsefull institutionell roll, även och framför allt när det gäller framtida revideringar av fördragen.
Unionen är på väg mot nya problem och man kan inte längre vänta med att legitimera detta parlament, den enda institution som är demokratiskt vald, utan att riskera att befästa en övertygelse som redan har mognat hos våra medborgare, nämligen att Europa är till för byråkraterna och regeringarna och alltmer avlägsnar sig från medborgarnas intressen.
När det gäller till exempel den gemensamma valutan och utvidgningen har Europeiska unionens beslutsprocess visat sina brister, även om vi delar slutmålen.
Sedan länge har detta parlament riktat uppmärksamheten mot problem som arbetslösheten och den ekonomiska utvecklingen, ett engagemang som är lika starkt och beslutsamt som det som gäller den monetära unionen, men vi, och framför allt ni i kommissionen, har varit tvungna att vänta på att en medlemsstat skall ta ett initiativ.
Låt mig så gå över till utvidgningen.
Detta är en process av historiska dimensioner, såväl vad gäller de geopolitiska implikationerna som vad gäller antalet berörda länder och betydelsen för våra respektive länder.
När det gäller en så viktig process informeras Europaparlamentet om kommissionens beslut via pressen, och måste sedan vänta länge på att få ett dokument med motiveringar.
Eftersom sådana beslut måste vara, vilket de också är, rent politiska, så frågar jag mig hur det kan vara möjligt och acceptabelt att ett sådant ansvar läggs på kommissionen.
Kanske, herr ordförande, är det detta som är Europas paradox: att sätta upp mål som är mycket ambitiösa utan att ha passande politiska och institutionella system som kan ta hänsyn till medborgarnas vilja via den parlamentariska representation som redan finns.
Men låt mig ändå påpeka, som en avslutning på diskussionen om utvidgningen, att vi verkligen uppskattar det positiva resultatet från omröstningen om betänkandet från Baron Crespo, som anser att den lämpligaste principen är att anslutningsförhandlingarna genomförs med samtliga kandidatländer och vid en och samma tidpunkt.
Låt mig så gå över till de stora, prioriterade politiska frågorna under 1998.
Jag håller med van Velzen som, i det betänkande vi röstade om i går, erinrade om det meningslösa i att hitta på nya saker som är lika onödiga som skadliga: jag tänker till exempel på 35-timmarsveckan.
Genom att göra om strukturfonderna, genom att skapa en stabilitets- och sammanhållningspakt och genom att stimulera medlemsstaterna att anta budget- och skattepolitiska åtgärder som leder till en ekonomisk återhämtning, kan arbetslösheten bekämpas på medellång sikt.
Många av oss tror inte att det räcker med bara en monetär harmonisering på bekostnad av att olika befolkningsgrupper utesluts och marginaliseras.
Den gemensamma valutan.
Under den kommande våren får vi inte förlora ur sikte, vid sidan om de nödvändiga tekniska bedömningarna när det gäller vilka länder som skall få tillträde till den gemensamma valutan, att den gemensamma valutan bara är ett instrument för att uppnå ett politiskt mål.
I det sammanhanget frågar jag mig vilka skälen var bakom Bundesbanks och franska riksbankens beslut att höja sina räntor.
Detta är något som jag är konfunderad över.
Agenda 2000 och utvidgningen: här gäller de bedömningar som jag tidigare har gett uttryck för.
Jag är dessutom glad över att det italienska utrikesministeriet har uttryckt tvivel och reservationer när det gäller att utesluta vissa länder.
Vi har begärt en fördjupad debatt i parlamentet om detta tema och jag tror att denna församling bör se det som en prioriterad fråga under de kommande månaderna.
De reformer som anges i Agenda 2000 kommer att bli ämne för omfattande och djupgående diskussioner inom vår institution, men hittills kan vi säga att vi kommer att stödja den gemensamma valutan helhjärtat, liksom ansträngningarna att komma till rätta med problemet med de indirekta skatterna, att göra vår ekonomi mer konkurrenskraftig, att snabbt gå framåt när det gäller utbyggnaden av de europeiska infrastrukturnäten, att uppgradera den vetenskapliga och teknologiska potentialen och att genomföra en kvalitativ översyn av strukturfonderna.
Allt detta bör ske inom ramen för ekonomisk och social sammanhållning som enbart och direkt skall komma unionens medborgare till del.
Detta förutsätter nya ekonomiska ramar på medellång sikt med början år 2000 som garanterar tillräckliga medel i förhållande till de ambitiösa mål vi har ställt upp.
Jag ser emellertid inte någonstans i kommissionens dokument hänvisningar till de två förutsättningar som för oss är av avgörande betydelse: en effektiv kamp mot bedrägerierna och en bättre kontroll och ett effektivt utnyttjande av unionens utgifter.
Dessa två ekonomiska resurser är relevanta med tanke på gränsen på 1, 27 procent av bruttonationalprodukten som bidrag till finansieringen av unionens resurser.
Unionens närvaro på den internationella scenen.
Här kommer vi till en mycket känslig punkt.
Om å ena sidan den faktiska frånvaron av en politisk union hindrar oss från att ha en stark och enhetlig representation på internationell nivå - eftersom vi nyligen valt en struktur utan ansikte - så bedriver vi å andra sidan utrikespolitik i form av konkreta åtgärder, även om det sker i begränsad omfattning i form av hjälp, kontakter, kringvandrande representanter, bilaterala avtal, representationskontor för kommissionen och annat.
En politik som än en gång har lämnats i händerna på en institution av tjänstemän, kommissionen.
Jag tror trots allt att parlamentet bör erkänna kvaliteten i kommissionens arbete, men vi bör ändå, stärkta av medborgarnas röster, ställa upp ett mål bland de politiska prioriteringarna under de kommande åren: ett parlamentariskt Europa-Medelhavsforum, något som har begärts av denna församling och som vi ser med stor tillfredsställelse, bland annat därför att det är vårt eget förslag.
Men ett större engagemang från Europaparlamentet när det gäller utrikespolitiken anser vi vara omistligt och utan tvekan av stor betydelse när det gäller unionens ambitioner för framtiden.
Medborgarnas livskvalitet.
Förbättringen av de europeiska medborgarnas levnadsstandard är inte bara ett mål för kommissionen utan också något som detta parlament prioriterar.
Herrar ordförande, jag tror att när vi nu står på tröskeln till det tredje årtusendet måste Europeiska unionen förbereda sig på att möta en utmaning utan motstycke, nämligen den att äntligen förverkliga den vision som den europeiska gemenskapens grundare hade, en politisk plan i vilken det europeiska idealet konkretiseras i gemensamma mål i ett starkt och solidariskt gemensamt fosterland.
