# ID: svediakorp-gov482209
# author: Martens (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,740
# sentences: 79
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr parlamentsordförande, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, ärade kollegor!
För tredje gången har Europeiska Unionens politiska institutioner anmodats att summera sina aktioner.
Jag betraktar detta som en plikt gentemot vår befolkning till vilken vi försöker att ge ett svar på en väsentlig fråga: hur kan våra länder möta det tredje årtusendets utmaningar som är i annalkande?
År efter år fogas bitarna av mosaiken samman.
Men det riktiga perspektivet är i dag det stora, fredliga och det återförenade Europa som vi vill binda samman och göra federalt på grundval av vad vi kallar " gemenskapens metod ".
Ni har med rätta påmint om, herr parlamentsordförande, Robert Schumans historiska förklaring den 9 maj 1950.
Då framhävdes detta tillvägagångssätt präglat av integration.
Det äger fortfarande sin giltighet, det har kompletterats med subsidiaritetsprincipen eftersom vi inte vill ha något centralistiskt utan ett äkta federalt Europa.
Vi kan i dag säga att det stora ideal som Europas fäder hade kan bli verklighet och därför kan vi, tror jag, fortsätta att se framtiden an med återhållsam optimism.
Men denna optimism är inte försvarbar utan bestämd vilja och klarsynthet.
Bland EU: s större perspektiv har det mest ambitiösa, tror jag, beslutats i Amsterdam.
Europeiska rådet beslutade att från och med 1998 skall en process påbörjas varigenom EU skall utvidgas med de nya demokratiska länderna i Central- och Östeuropa och med Cypern.
EU reagerar därigenom på ett positivt sätt på den " europeiska längtan " som finns hos dessa unga demokratier.
Återigen har det alltså visat sig att EU är den enda magnetiska dragningskraften på vår kontinent.
Således vet vi nu att det under 2000-talets första decennium kommer att uppstå ett geopolitiskt rum bestående av 500 miljoner européer.
För första gången i historien kommer Europas geografiska gränser att sammanfalla med idealen demokrati, frihet och solidaritet.
Det andra stora perspektivet, den monetära unionen, närmar sig stadigt.
Kriterierna från Maastricht tillämpas strikt.
Men samtidigt har det uppstått en dynamik, vilket Europeiska rådets ordförande har påpekat, varigenom betydelsefulla tidsgränser kan flyttas fram.
Rådet beslöt den 15 september att definitivt fastställa pariteten mellan de valutor som kommer att tillhöra euron i maj 1998, samtidigt med beslutet om de länder som kommer att utgöra valutaunionens första grupp.
Denna första grupp, ärade kolleger, kommer att bli tätbefolkad.
Av de femton medlemsstaterna kommer troligen tretton att uppfylla kraven för att införa en stabil euro, och av dessa tretton kommer troligen elva att ha mod till detta.
Tyvärr har jag på nytt tvingats läsa att den svenska regeringen har beslutat, trots det faktum att de skulle kunna bli medlemmar av valutaunionen, att inte bli detta.
Målsättningarna från Maastricht kunde uppnås tack vare gemensamma ansträngningar från regeringarna, som fastställt stringenta budgetar för 1998, men också därför att vår befolkning har insett att denna politik var nödvändig.
Men det tredje perspektivet är återinförandet av tillväxt och främjandet av en dynamisk sysselsättningspolitik.
Jag tror att toppmötet i Amsterdam tog ett stabilt beslut eftersom det kopplade stabilitetstraktaten till en traktat för tillväxt och sysselsättning.
Jag hoppas, herr rådsordförande, att EU på toppmötet i Luxemburg äntligen skall få ett socialt och mänskligt ansikte också.
Ni har de senaste dagarna upprepade gånger - jag skall kort sammanfatta det - med rätta sagt och förklarat att perioden med tomma ord nu är förbi och att det nu måste komma konkreta åtgärder, och jag hoppas och jag är övertygad om att ni kommer att ta initiativet till detta.
Från PPE-gruppens sida vill vi understryka en central tanke: den monetära unionen och den därtill nödvändiga saneringen av statsfinanserna är inget mål i sig självt utan ett medel för att uppnå ett högre mål: att hitta vägen tillbaka till en kreativ tillväxt som skapar jobb, som får till stånd en högre konkurrenskraft till nytta för alla, som skapar arbetsvillkor som är kännetecknande för en varaktig social marknadsekonomi.
Kommissionen har också med sin Agenda 2000 öppnat vägen till en storskalig anpassning av EU: s politik och av dess finansiella medel till målsättningarna på medellång sikt och till de nya behov som kommer att uppstå på grund av det utvidgade Europa.
Jag anser att vi som parlament måste ägna tillräckligt med tid åt att undersöka dessa förslag.
Vi måste också vara beredda att fatta beslut och att bära ansvaret för denna Agenda 2000.
Jag anser att vi inte får försumma något i denna viktiga angelägenhet.
Men jag vill avsluta denna lista över EU: s stora perspektiv med att nämna två områden där, tror jag, bristen på ambition är skriande.
I första hand gäller det utrikes- och säkerhetspolitiken, där man kan frukta att den blir offer för det som inom medicinen kallas för ett " encéphalogramme plat ".
USA uppträder på ett påfallande sätt med sin bestämda vilja som skiljedomare i världen.
EU blir på det området bara svagare och svagare, det är åtminstone mitt intryck och min övertygelse, på grund av brist på politisk vilja.
Kan vi nöja oss med att bara göra framsteg på vägen till ekonomisk integration?
Kan, vill vi begränsa vår ambition till införandet av en enhetlig valuta utan att se till att Europa väger lite tyngre i vågskålen i världen?
Om vi skulle göra detta, om vi skulle begränsa våra ambitioner på det sättet, då underskattar vi européerna och då sviker vi många regioner i världen, i Afrika, i Mellanöstern, i Asien, i Latinamerika.
Dessa regioner, européerna och dessa länder hoppas att Europa skall förbli en samtalspartner på världsscenen och att vi bidrar till jämvikten mellan de stora entiteterna.
Det tillhör den europeiska identiteten att vi verkligen får till stånd en ny femte Lomékonvention där den politiska dimensionen, där också det civila samhällets uppträdande blir viktiga element i likhet med näringslivet.
Och när det stora perspektivet är det återförenade Europa med Central- och Östeuropa får vi inte heller glömma vår solidaritet med AVS-länderna, i synnerhet Afrika.
Naturligtvis måste vi också få ordning i vårt eget hushåll.
Vi stöder som grupp kommissionens initiativ att fullborda den inre marknaden och att också sträva efter harmonisering av skattelagstiftningen inom EU.
Jag är medveten om att vi här rör vid en känslig punkt vad beträffar den nationella suveräniteten.
Men lika viktig och känslig är risken för en dåligt fungerande inre marknad som följd av en avreglering av skattelagstiftningen.
Vilka medel förfogar EU över för att förverkliga dessa perspektiv?
Vår första utvärdering av Amsterdamfördraget var nyanserat positiv.
På olika områden har ordentliga framsteg gjorts, och Green har med rätta pekat på de möjligheter som finns inom områdena folkhälsa, boendemiljö och till och med den tredje pelaren, den inre säkerheten.
Men den verkliga institutionella reformen som är nödvändig innan utvidgningen kan genomföras saknas fortfarande helt och hållet.
Vi är övertygade om att utan beslutsprocess som ger en kvalificerad majoritet i rådet kommer EU att bli dömt till stagnation och förlamning och kommer att utvecklas till en ren frihandelszon.
Amsterdamfördraget kan betraktas som ett mellanled i en strategi som kännetecknas av små steg, men för vår grupp förblir utvidgningen oupplösligen förbunden med EU: s fördjupning, alltså även med majoritetsbeslut i rådet, med reformeringen av kommissionen och med reformeringen av denna institution till ett permanent parlament.
Det är också vad de länder som vill ansluta sig till EU är intresserade av.
De har alla intresse av att denna union fungerar bra.
Vi kan inte göra annat än att beklaga bristen på ambition och vad ni har nämnt, herr ordförande för Europeiska rådet, undfallenheten, den obegripliga undfallenheten från Europeiska rådets sida under de sista timmarna av toppmötet i Amsterdam.
Till sist vill jag nämna två områden som ligger oss varmt om hjärtat i samarbetet mellan institutionerna.
Vi måste samarbeta bättre med kommissionen och rådet vid planering av lagstiftning.
Den långa tidsrymd som förflyter från det att kommissionen anmäler förslag tills att de verkligen läggs fram vållar oss många bekymmer.
Därför måste dialogen mellan institutionerna förstärkas.
Parlamentet är ett av de positiva, ytterst positiva elementen i Amsterdamfördraget, det var ingen förlorare i denna mellanstatliga konferens.
Det var egentligen en stor vinnare, dess befogenheter utökades starkt.
Vår institution blir ett riktigt parlament som kan klargöra EU: s strategi.
Vi förfogar över en stark lagstiftande makt som kraftigt ingriper i våra medborgares liv.
Vi måste vara värdiga att axla detta ansvar för dessa nya uppdrag, ta itu med dem aktivt.
Vi måste vara trovärdiga, också vad beträffar hur denna institution styrs och hur vi kan lösa ett antal interna problem.
Rådets ordförande sa nyss att han inte upplevt kriget.
Han sa: Europa är fred.
Jag skulle kort vilja gå in på den bilden: jag var ett barn på fyra år när jag för första gången såg de tyska soldaterna i maj 1940.
Och fyra år senare, i september 1944, befriades vi i en liten ort i norra delen av vårt land Belgien av polska soldater.
Nåväl, ärade kolleger, sedan denna dramatiska period har Tyskland varit en av de drivande krafterna bakom integrationen i den Europeiska gemenskapen, nu den Europeiska unionen.
Polen är tillsammans med andra länder i Central- och Östeuropa ett av de hoppingivande tecknen för att få till stånd detta fredliga, detta återförenade Europa.
Denna period av krig som jag såg som litet barn har lämnat ett outplånligt spår i mitt minne.
Och sedan dess var Europa självklart för oss, en evidens.
Våra lärare talade om det, inom ungdomsrörelsen talade man om det, på universitetet.
Det var det stora hoppet: den europeiska längtan.
Vi måste förverkliga detta, vi har skäl till att fortsätta att tro på detta och vara hoppfulla.
Jag hoppas att denna debatt mellan EU: s tre politiska institutioner kan bidra till detta.
(Applåder)
