# ID: svediakorp-gov482208
# author: Green (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,756
# sentences: 72
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Hur är tillståndet i unionen?
Det beror ganska mycket på vems ögon man betraktar det genom.
En sak är säker: unionen ser olika ut om man betraktar den med ögonen hos olika aktörer i vårt samhälle.
Om man är industriman eller finansiär i finanssektorn i någon av våra större städer så betraktar man förmodligen det ökande förtroendet för den kommande gemensamma valutan som manna från himlen.
Ens långsiktiga framtid gestaltar sig som stabilare och säkrare.
Planeringen av ens resursfördelning, ens investeringsbeslut och tillväxtutsikter blir enklare och mindre spekulativa.
Transaktionskostnaderna ser ut att så gott som försvinna, samtidigt som dagens monetära ortodoxi med tämligen stor säkerhet kommer att hålla inflationen på miniminivåer och säkerställa ett tryck nedåt på personliga skatter och företagsskatter.
Inte illa ...
Om man emellertid är en av Europas 18-20 miljoner arbetslösa så ser situationen i unionen rätt så förfärlig ut.
Den globala marknaden, den revolution informationssamhället innebär, betyder ungefär lika mycket för dig som ångtåget måste ha betytt för hästen och vagnen.
En sak som de vet är att på den globala marknadens och informationssamhällets baksida har arbetstillfällen gått förlorade.
De socialt uteslutna, de arbetslösa, de undersysselsatta kan ursäktas för att betrakta det kommande toppmötet om sysselsättning med viss skepsis, eller till och med ointresse.
De har varit där förut; sett det, gjort det, skaffat T-shirten.
Om vi skall kunna komma tillrätta med den skepsisen och det ointresset så måste toppmötet om sysselsättningen bli en framgång.
Vi måste få konkreta förslag, faktiska och realistiska åtgärder som skapar arbetstillfällen.
Jag har förstått att vissa medier redan skrivit sina rubriker för toppmötet om sysselsättningen: " Ingen kruka med guld - sysselsättningstoppmötet ett misslyckande ".
Låt oss börja med att vara litet mer förnuftiga.
Vi vet alla att ingen kruka med guld ligger och väntar på oss.
De flesta av oss vet att lösningen att bara lägga ut pengar på problemet inte i sig själv är vare sig tillräcklig eller ens förnuftig.
Där pengar kan göra nytta och där vi kan få fram pengar, så måste de tillhandahållas.
Detta parlament kommer, hoppas jag, att använda sina pengar vettigt i stället för bara en massa ord när vi i morgon röstar om sysselsättningspaketet för små och medelstora företag.
För att få fram dessa pengar måste vi skära ner på utgifterna inom andra områden - svårt för oss som parlament att gå med på.
Men min grupp är sannerligen beslutsam, eftersom sysselsättningen är vår förstahandsprioritering.
Detta är emellertid bara struntsaker.
Det kan bidra genom att tillföra värde till det som görs på det nationella planet för att skapa jobb.
Det utan tvekan bästa sätt på vilket vi kan bidra till jobbskapandet är att verkligen få igång processen för att samordna vår ekonomiska politik och vår arbetsmarknadspolitik.
Om toppmötet om sysselsättningen kan inleda den processen och dessutom tillhandahålla ett paket med stödåtgärder, då kan vi komma igång med att utlova verkliga framtidsutsikter och möjligheter åt dem som behöver vår hjälp.
Hur är då situationen i unionen om man är ett företag som agerar på den inre marknaden?
Livet är tyvärr fortfarande omgärdat av rätt så mycket byråkrati, hinder och brist på information.
Att döma enbart av de klagomål jag får från företag i min valkrets i norra London så förekommer fortlöpande problem med mervärdesskatt; det vimlar fortfarande av protektionism när det gäller produktlicenser och patent; det föreligger en påfallande brist på genomdrivande.
Sett genom våra ögon som konsumenter, om det så är från norra Finland, södra Grekland, västra Irland eller östra Österrike, så har den gemensamma marknaden givit oss ett större utbud av varor av högre kvalitet.
De senaste två eller tre åren har vi sett faran med att anta en inte helt sträng inriktning vad gäller konsumentskydd och folkhälsa på det europeiska planet.
BSE-krisen fäste uppmärksamheten på den bristande tillämpningen av den minsta gemensamma nämnaren i konsumentskyddet.
Vad detta beträffar så har detta parlament gjort den europeiska konsumenten stora tjänster genom att insistera på att Europeiska kommissionen omorganiserar sig, sin politik och sina resurser för att i högre grad prioritera konsumenterna och folkhälsan.
Vi skall mycket snart granska kommissionens gensvar på våra rekommendationer här i kammaren.
Vi vet också att rådet i Amsterdam bekräftade behovet av en uppfräschad konsument- och hälsopolitik i det nya fördraget, och vi hoppas att det kommer att fullgöra sina skyldigheter helt ut, genom att stödja parlamentet och kommissionen i arbetet med att återuppbygga konsumenternas förtroende för det faktum att deras livsmedel inte bara är säkra utan hälsosamma och av hög standard.
Om man är ett djur som springer omkring i sitt europeiska revir ser tillståndet i unionen inte alls särskilt bra ut just nu.
Man kan emellertid betrakta kommissionen som en vänlig jaktvårdare, eftersom den just har tillkännagivit överträdelseförfaranden mot en stor majoritet av EU: s 15 medlemsstater för att inte ha omvandlat habitatdirektivet till nationell lag.
De som är med i kampen för miljön vet att den konjunkturnedgång som uppslukade Europa efter Rio medförde ett skamlöst övergivande av mycket av det som man förbundit sig att göra med avseende på hemvister, klimatförändring, nedsmutsning av haven och mycket annat.
Det föreligger nu en ytterligare möjlighet, efter mötet i New York, att göra gemensam sak med FN: s övriga medlemsstater i Kyoto i december för att få en förändring till stånd.
Detta är inte en kamp enbart för Europa.
Men vår ståndpunkt, som jag hoppas är en progressiv sådan, kan vara inflytelserik, inte bara vad gäller att utsätta utvecklingsländerna för påtryckningar att beakta miljön i sina ekonomiska program, utan också, vilket är synnerligen viktigt, att tvinga Förenta staterna att inse sitt ansvar och sin roll att som världens ledande nation skrida till handling tillsammans med oss.
Om man råkar vara en av de allt fler narkotikasmugglarna, eller internationella brottslingarna eller liknande, så finns det fortfarande dessvärre guld att införskaffa i Europa.
För dem erbjuder EU och dess medlemsstater fortfarande möjligheter att utnyttja.
Varje medlemsstat upplever sin egen ökning av internationell brottslighet av det ena eller andra slaget, den snabba och tragiska ökningen av narkotikhandeln, terrorismen och vapenhandeln eller den växande ondskefulla handeln med människor.
Om man undersöker omfattningen av dessa aktiviteter, som detta parlament gjorde i bara en tillfällig undersökningskommitté för gemenskapens transiteringssystem, så står det klart att det enda sättet att bekämpa detta slags multinationella gränsöverskridande handel på är genom internationellt samarbete.
Det är därför som Europeiska unionens roll är så viktig för den framtida utvecklingen när det gäller informationsdelning, myndigheter för genomförande, övervakningsstrategier och samarbete över gränserna.
Det är bara genom att arbeta tillsammans, med överenskomna strategier, som vi kan få en verklig effekt inom de områden i världen som behöver hjälp och stöd för att minska sitt inhemska beroende av i synnerhet narkotikahandeln.
Europas medborgare, som begripligt nog är oroade över den drogkultur deras unga växer upp i, den drogkultur som är ansvarig för så mycket av våldet i samhället, har mycket att vinna på ett ökat europeiskt samarbete inom detta område.
Om man är en liten bananodlare i Västindien så är man ursäktad om man anser européerna vara de uslaste av de usla.
De kom till ens idylliska ö för många år sedan i sökandet efter resurser.
Samma européer uppmuntrade till förändringen av produktionen till flerskördsbananen.
Du och din familj är beroende av banannäringen för ert levebröd och nu har världshandelsorganisationen, på USA: s enträgna begäran, bestämt att det skall bli slut på de gynnade handelsmöjligheterna med avseende på Europa för era bananer, framför dollarbananerna.
Vad har ni nu för utkomstmöjligheter?
Europeiska unionen måste omförhandla den gällande Lomékonventionen under de närmaste åren, och vi måste söka ett nytt partnerskap med våra afrikanska, västindiska och stillahavsgrannar.
Situationen i unionen ser också mycket olika ut för medborgarna i Öst- och Centraleuropa.
De i Ungern, Polen, Tjeckien, Slovenien och Estland, som ser sin framtid expedieras i Europeiska unionens marmorpalats, måste se saken på ett helt annat sätt än de som, om än kanske inte riktigt uteslutna, sannerligen känner sig på avstånd från processen.
För Europas för närvarande 370 miljoner medborgare utgör utvidgningen av EU med ytterligare 11 länder inom en överskådlig framtid ett jättelikt språng ut i det okända, med fruktan för ett krympande stöd åt dem via EU: s budget, jordbruks- och strukturfonderna och sammanhållningsstöd.
Massor av arbete måste utföras av oss alla som är engagerade i Europas politik, för att tydligt hävda vår beslutsamhet: för det första att inte isolera eller marginalisera eller utelämna någon av våra partnerstater i Öst- och Centraleuropa utan att, för det andra, för våra egna medarbetare påpeka kostnaderna för en icke-utvidgning - de ekonomiska skadorna, bristen på stabilitet, regional upplösning, miljöförstöring och så mycket annat.
Är man en svart person i Europa har man alltid haft det svårt.
De senaste åren har emellertid varit ohyggliga.
En ökning i politiken av hat, avundsjuka och utnämnandet av syndabockar har lett till mer av rasistiska glåpord, trakasserande, attackerande och, mest tragiskt av allt, mördande.
Tack och lov så innehåller Europas nya fördrag nu den bredast möjliga antidiskrimineringsartikeln.
Det var otänkbart för bara nio månader sedan.
Det europeiska året mot rasism och antisemitism, ett övervakningscentrum i Wien och kompetensen i fördraget - ett lämpligt sätt att minnas 1997 på.
Situationen i unionen är inte enkel, den är ibland dålig, ibland bra.
Den kan knappast vara på annat sätt.
Det åligger oss emellertid att ta arbetet på allvar.
Vi måste arbeta på och hjälpa unionen att hitta fram till konkreta vägar framåt när det gäller sysselsättningen, och vi måste endossera Amsterdamfördraget, med alla dess fel och brister.
Vi måste göra det möjligt för Cypern och länderna i Central- och Östeuropa att förena sig med oss i våra gemensamma strävanden.
(Applåder)
