# ID: svediakorp-gov482206
# author: Santer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,010
# sentences: 101
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
För tredje gången sedan jag tillträdde har ni inbjudit mig att uttala mig om situationen i unionen.
Det är början till en tradition som jag välkomnar.
Vår debatt har dock i dag en särskild betydelse: den tilldrar sig i mitten av kommissionens och Europaparlamentets mandatperiod.
Våra båda institutioner har arbetat mycket tillsammans och bör fortsätta att göra det inom ramen för sina respektive roller i fördraget.
Att sammanfatta det som har gjorts och dra upp linjer för framtiden, det är meningen med en debatt som denna.När det gäller att sammanfatta måste vi vara krävande och avfärda allt överseende, men också erkänna de framsteg som gjorts.
Vad kan vi då se när vi tar ett steg ut ur vardagen för att få lite distans?
Vi kan se att mot bakgrund av ofta påhittade ibland verkliga kriser går Europeiska unionen framåt.
Och vilken sträcka den har tillryggalagt sedan 80-talet: två lyckade utvidgningar, tre större översyner av fördraget, det tyska enandet, den inre marknaden och snart euron!
Sedan 1995 har vi inlett och avslutat bygget med regeringskonferensen, avslutat de sista förberedelserna till Ekonomiska och monetära unionen och inlett det stora bygget Agenda 2000.
Vi har också tålmodigt lagt grunderna till en verklig europeisk strategi för sysselsättning.
Europa går in i sin nya utvecklingsfas med betydande trumfkort på hand, också tack vare att tillväxten ökar igen.
Men varning!
Ingenting är vunnet i förväg, det europeiska arbetet kräver en ständig ansträngning och är ömtåligt inför återuppblomstringen av nationell och korporativistisk kortsynt egoism.
Herr ordförande, Amsterdamfördraget är undertecknat.
Nu gäller det att ratificera det.
Jag är lite överraskad över att höra vissa, för övrigt övertygade, européer förespråka att fördraget skall avslås därför att det inte har löst alla problem.
För mig verkar det förnuftigare att skörda de måntaliga framgångarna med texten och att bestämma ett möte för att göra det som verkligen bör göras före utvidgningen.
I så fall måste vi inrikta oss på det väsentliga, till exempel kvalificerad majoritet, och inte på det som ur europeisk synpunkt är relativt underordnat, såsom omfördelningen av röster i rådet.
Vad Ekonomiska och monetära unionen beträffar, har både det ena och det andra sagts.
Jag tror att jag kan påstå att jag alltid har sagt samma sak och när jag anlände till Bryssel 1995 hade förberedelserna kört fast.
Ingen verkade för övrigt tro att projektet skulle lyckas.
Därför har jag tillsammans med Yves-Thibault de Silguy tagit initiativ till en grönbok om de praktiska villkoren för införandet av euron.
Ni kommer säkert fortfarande ihåg den upprördhet som den förorsakade.
Stor politik genomförs ibland mera via praktiska villkor än visionära förklaringar.
I dag är de tekniska förberedelserna avslutade efter ett enormt arbete och medlemsstaterna har åtminstone i detta ärende visat prov på uthållighet, principfasthet och lojalitet gentemot sina beslut.
Jag kommer ihåg de medlidsamma blickarna när jag förutspådde eurons ankomst den 1 januari 1999 och ett betydande antal medlemsstaters deltagande.
De senaste ekonomiska beräkningarna bekräftar emellertid de verkligt förvånande konvergensframgångarna i Europa.
Jag har bara ett råd att ge företagen överallt i unionen: förbered er snabbt och missa inte chansen, för samtidigt som euron bereder väg för lovande utvecklingsmöjligheter, kommer det också att bli smärtsamma uppvaknanden för dem som försummat förberedelsen.
Beträffande de medlemsstater som har valt att inte delta i början, bör de fråga sig vad de kommer att vinna med eller hur mycket det kommer att kosta att stå utanför ett vinnande lag.
Her ordförande, om tillväxten ökar igen på sunda grundvalar så är det tack vare EMU.
Jag har alltid ansett att EMU kunde och borde vara ett instrument för en blomstrande ekonomi och sysselsättning och samma sak gäller också för den gemensamma marknaden, därför lägger kommissionen så stor vikt vid genomförandet av åtgärdsplanen.
Ett av skälen till att jag föreslog en förtroendepakt för sysselsättningen för mer än ett år sedan, var just för att visa att kampen mot arbetslöshet kräver en sammanhållen strategi.
Utan tillväxt skapas inga arbetstillfällen, men enbart tillväxt räcker inte för att lösa arbetslöshetsproblemet.
Sedan dess har det hänt mycket.
Jag anser, som jag sade i går vid debatten om sysselsättningen, att 1997 kan och bör vara en ny början på grund av det tidigarelagda genomförandet av kapitlet " sysselsättning " i Amsterdamfördraget och det särskilda toppmötet i Luxemburg.
Det kvarstår dock att, även om de ekonomiska villkoren och det allmänna klimatet är positivare än någonsin, är ingenting vunnet.
Vi har alltför ofta i det förflutna sett en ekonomisk uppgång som används som förevändning för att inte vidta nödvändiga strukturreformer.
Vi har alltför ofta upplevt skillnader mellan Europeiska rådets stora avsiktsförklaringar och den nedslående verksamheten på fältet.
Jag har redan här och där hört varningar för att Bryssel inte skall överta den del som borde stanna på det nationella området.
Måste vi verkligen ha riktlinjer, säger man, på Europeiska unionens nivå?
Jag svarar ett klart: ja, det måste vi.
Först och främst därför att stats- och regeringscheferna har beslutata det, därefter och framför allt för att det är rätt tillvägagångssätt, överfört från den framgångsrika metod man använt i fråga om ekonomisk politik.
En del ställer sig kritiska till de beräknade effekterna av de föreslagna åtgärderna, som stärks av den ekonomiska uppgången, det vill säga att skapa 12 miljoner arbetstillfällen på fem år.
Vi måste undvika missuppfattningar.
Denna siffra är, som ni vet, inte ett mål utan ett resultat.
Varför skulle vi vara mindre ambitiösa än våra föregångare som med tolv länder skapade 10 miljoner arbetstillfällen mellan 1985 och 1990 och minskade arbetslösheten med omkring 3 %, en tendens som bara avbröts av Gulfkriget och valutaoroligheterna?
Vi måste inrikta uppmärksamheten på vad vi verkligen sagt i förslagen.
Vi föreslår inte att vi skall drömma om ett vackert hus, vi föreslår tegel, cement och viljan att smutsa ner händerna för att bygga det.
Ni måste i alla fall veta att kommissionen kommer att fortsätta att kämpa för sina förslag som är både ambitiösa och realistiska för att använda ett gängse uttryck.
Den andra halvan av mandatperioden kommer att domineras av Agenda 2000, vilket för övrigt avspeglas i vårt arbetsprogram för 1998: nära hälften av lagförslagen ligger inom ramen för Agenda 2000.
Jag tycker att agendan för fram en sammanhållen vision av Europeiska unionen i det tjugoförsta århundradet: effektiv politik i medborgarnas tjänst, en lyckad utvidgningsprocess som stärker Europeiska unionen och en ytterst noggrann förvaltning av skattebetalarnas pengar.
Riktlinjerna för Agenda 2000 visar vägen.
De stöder sig på en fördjupad analys av reella fakta, för jag föredrar verkställda visioner framför stora filosofiska förklaringar.
Medlemsstaternas första reaktioner är uppmuntrande.
Alla godkänner Agenda 2000 som ram för förhandlingar och alla erkänner betydelsen av en sammanhållen och integrerad tillnärmning.
Men samtidigt ställer de in sig på långa och svåra förhandlingar.
Jag vill påminna om att detaljerade förslag ännu inte lagts fram.
Det är normalt och berättigat.
Jag vågar dock hoppas att allas beteende kommer att vara i nivå med det som står på spel inför den historiska utmaning som Agenda 2000 utgör.
Vi måste stå emot frestelsen att se fördelarna med att vara med i Europeiska unionen ur en enda vinkel, nämligen överförda belopp till gemenskapens budget eller mottagna pengar från Bryssel!
Jag försöker inte låtsas att detta inte har någon betydelse eller att det inte är berättigat att ställa vissa frågor, men vi måste till varje pris undvika ovanan att närma oss frågan rent nationellt eller budgetärt.
Jag skulle också vilja ta upp ett annat problem som bekymrar mig.
En del verkar ha glömt att en anslutningsförhandling är ett sammansatt och svårt förfarande, framför allt för kandidatländerna själva.
Därför omfattar fördraget yttrande från kommissionen om ansökningarna individuellt och Europeiska rådet i Köpenhamn fastställde de kriterier som kommissionen skall följa i samband med uppgiften.
Detta uttömmande objektiva arbete har gjorts av kommissionen och mot bakgrund av resultatet har den, som vanligt, tagit sitt ansvar.
Man får i dag inte låtsas som om yttrandena inte existerar.
Ännu mindre får man anklaga kommissionen för att vilja dela upp Europa.
Det är absurt när man vet hur noga vi har varit med att understryka processens inkluderande karaktär och att föreslå konkreta medel för att lyckas med det!
Jag föredrar att arbeta konkret för att minska klyftorna i Europa snarare än att maskera dem i en rent politisk tillnärmning som riskerar att skapa många besvikelser i framtiden.
Om vi började förhandla med länder som inte är redo, skulle vi göra alla en otjänst.
I fråga om Europeiska unionens olika politikområden kommer jag bara att göra några snabba iakttagelser.
Den gemensamma jordbrukspolitiken måste reformeras och det kommer att göras.
De som i dag påstår motsatsen, vet det för övrigt.
Vad mig beträffar föredrar jag att bekänna färg och skapa en verklig debatt.
Samma sak gäller också för strukturpolitiken.
Den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken är och kommer att vara en av Europeiska unionens pelare.
Hur skulle det kunna vara annorlunda, då vi förbereder oss att ta emot nya medlemmar som alla behöver strukturbidrag och då det för övrigt fortfarande finns regioner i nuvarande EU med försenad utveckling trots de uppnådda framgångarna.
Men det måste vara klart och tydligt att strukturstödet inte kan bli ett bestående stöd, det skulle stå i strid med dess målsättning.
Det finns ett område där medlemsstaterna tycks vilja gå baklänges med Europa.
Det gäller de yttre förbindelserna.
Europeiska unionen växer förvisso allt efterhand på den internationella scenen.
Förbindelsenätet vidgas.
Dess inblandning påkallas.
Den är den största stödgivaren i världen och dess tyngd på handelsplanet gör den till en av de två eller tre aktörerna som verkligen räknas i Genève.
Men vi sköter utrikespolitiken utan att riktigt förstå vad vi gör.
En dag måste vi vakna till medvetande om våra fördelar, svagheter och nödvändigheten av att skapa en sammanhållen och eftertänkt vision för våra olika instrument.
Vi främjar för övrigt alltför ofta uttrycket jämfört med innehållet.
Toppmöten här och politisk dialog där, stora massmediala samlingar utan särskilt innehåll, dagliga förklaringar som få människor gör sig mödan att läsa.
Och alltjämt svårigheten att se utrikespolitiken såsom en sammanhållen enhet som tar alla dimensioner av EU: s aktion i beaktande.
Jag vill uttrycka en förhoppning om att Europeiska unionen skall enas om att komma över sina ungdomssynder och utnyttja den potential som det nya fördraget innehåller här som överallt annars.
Kommissionen tänker för sin del bidra till utrikespolitiken så vitt det är möjligt.
Men vi måste vara uppriktiga!
Utan politisk vilja av medlemsstaterna att utveckla en gemensam utrikespolitik kommer kommissionens aktion att känna sin begränsning.
Herr ordförande, jag har med avsikt begränsat mig till några stora teman.
Ni förfogar över våra detaljerade förslag till arbetsprogrammet för 1998, som kommer att diskuteras i december.
Jag har känslan av att Europeiska unionen, som än en gång står inför historiska utmaningar, har möjligheter att vinna.
Den kommande perioden är rik på möjligheter.
Vi får inte missa dem av änslighet, eller av småaktighet.
Europeiska unionen kommer att vinna om den politiska viljan finns och om dess institutioner är starka och demokratiska, om de förstår att utöver sina respektive roller tjänar de samma syfte, det vill säga Europa!
(Applåder)
