# ID: svediakorp-gov482204
# author: Ordföranden (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,029
# sentences: 119
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om situationen i unionen, inkluderande de stora politiska prioriteringarna i kommissionens årsprogram för 1998.
Herr rådsordförande, herr ordförande i kommissionen, ärade ledamöter.
Vi genomför i dag en av de allra viktigaste debatterna för varje demokratiskt parlament: debatten om situationen i nationen eller i detta fall, debatten om situationen i unionen.
Det handlar om ett speciellt ögonblick, om det lämpliga tillfället när vi kan höja blicken över trädtopparna och titta ner på skogen, för att ägna några timmar åt att tänka högt och med en gemenskapsvision över de omständigheter vår europeiska union nu befinner sig i och om de perspektiv som öppnas.
I år har vi för första gången tydligt velat urskilja denna allmänna reflektion om de politiska prioriteringarna i unionen från debatten om detaljer i kommissionens arbetsprogram för det kommande året.
Det är i verkligheten nödvändigt att i sin tid utvärdera programmet i ljuset av dessa stora prioriteringar som den gemensamma politiken skall besluta om de närmaste åren.
När allt kommer omkring är det rättsliga programmet bara en del av denna politik, en mycket viktig del givetvis, men det måste höra ihop med det övriga och placeras in i ett längre tidsperspektiv, längre än bara ett år, just på grund av dess stora betydelse.
Vi har likaså förändrat det traditionella systemet för debatt genom att så vitt möjligt reducera antalet inlägg.
Jag tackar rådets och kommissionens ordföranden för deras hjälp att underlätta en debatt som jag är säker på kommer att bli värdefull och nyttig för alla.
Europaparlamentets växande roll inom lagstiftning och kontroll måste också återspeglas vid tillfällen som detta.
Varje institution har en specifik roll att spela i denna debatt och vår är att vara språkrör för de prioriteringar, målsättningar och bekymmer som de medborgare vi representerar står för.
Ärade ledamöter, om vi försöker sammanfatta i ett enda ord de krav som våra medborgare ställer på Europeiska unionen i dag så är det ordet " trygghet ".
I en värld av ständig förändring, i en union ständigt stadd i utveckling, känner sig våra medborgare, för första gången på lång tid, otrygga.
Om det var något som under de fyrtio första åren bidrog till unionens framgångar så var det just att den kunde ge medborgarna trygghet och garantera freden i en tid då man fortfarande hörde ekot från kriget, utveckla en effektiv jordbrukspolitik när bilderna från svält eller ransoneringar fortfarande var levande, utforma nya system för en inre marknad när relationen mellan våra ekonomier gjorde det fördelaktigt, införa en solidarisk politik när de interna obalanserna gjorde det uppenbart att marknaden inte räckte till för att garantera unionens sammanhållning.
Till varje tidsperiod hörde vissa behov och gemenskapen kunde bidra till att uppfylla dem.
Alltihop med en lika enkel och effektiv som försiktig metod, sammanfattad i den mästerliga formuleringen i deklarationen av den 9 maj 1950.
Jag kommer ihåg den franska originaltexten: " L ' Europe ne se faira pas d ' un coup ni dans une construction d ' ensemble; elle se faira par des réalisations concretes créant d ' abord une solidarité de fait ".
Slut på citatet.
Denna metod, ärade ledamöter, har gjort det möjligt att under senare hälften av 1900-talet knyta ett imponerande antal solidaritetsband mellan unionens folk, till en väv som har gett medborgarna trygghet.
Vi kan inte utan allvarliga risker, lägga den åt sidan när nya hot ifrågasätter denna trygghet.
De senaste åren har negativa fenomen som ökad arbetslöshet och ifrågasättande av de sociala trygghetssystemen, eller positiva fenomen som Berlinmurens fall eller utvecklingen av ny teknologi, bidragit till en känsla av otrygghet bland européerna till den grad att så viktiga steg framåt som den Ekonomiska och monetära unionen, ses med en misstro som inte är mindre verklig för att den är obefogad.
Tryggheten som européerna kräver av oss i slutet på detta sekel är på samma gång ekonomisk trygghet, inre trygghet och trygghet mot det yttre.
I de tre fallen är vår plikt att erbjuda tydliga projekt som motsvarar deras behov, projekt som visar att vi vet åt vilket håll vi går och varför.
Tillåt mig att kortfattat behandla dessa tre trygghetsområden.
Den ekonomiska tryggheten, det vi kallar välfärd, hör starkt ihop med sysselsättningen och med en sund och konkurrenskraftig utveckling av den europeiska och nationella ekonomin.
Jag skall inte nu gå in på frågorna i samband med sysselsättningen, som vi höll en viktig debatt om i går.
Jag vill däremot erinra om den direkta relationen mellan skapandet av välstånd och investeringar och hur de senare har ökat i samma grad som så viktiga okända storheter som den gemensamma valutan tydliggörs.
Euron är i denna mening, tillsammans med sysselsättningen, vår första prioritet, såväl på grund av sitt bidrag till ett ekonomisk återhämtande i unionen som till den politiska utvecklingen.
Införandet av en gemensam valuta kommer att innebära ett historiskt datum i den europeiska integrationen.
Euron kommer tydligt att symbolisera för medborgarna deras tillhörighet till ett enat Europa.
Den dag då alla européer använder samma valuta kommer många psykologiska barriärer att ha raserats.
Med euron i fickan kan medborgarna känna sig litet mer europeiska, förnimma litet mer Europa.
En stor del av lagstiftningsarbetet i samband med införandet av den nya gemensamma valutan är redan färdigt och väntar på att antas av rådet.
Fortfarande bör dock två avgörande steg tas: att välja ut vilka länder som kan gå med i tredje fasen i den Ekonomiska och monetära unionen och att utse den framtida ordföranden i centralbanken och övriga ledamöter i den exekutiva kommittén.
Fördragen förutser samråd med parlamentet innan båda dessa beslut.
Vi studerar just nu hur dessa samråd skall organiseras så att de blir användbara vid beslut utan att störa de ekonomiska marknadernas verksamhet.
Européerna kan av sina representanter få reda på vilka kriterier som har använts för att välja ut de länder som kan gå med i tredje fasen av den gemensamma valutan 1999.
Parlamentets deltagande i att utse den framtida ordföranden och övriga ledamöter i centralbanken kommer också att ge medborgaren möjligheten att på förhand lära känna de framtida ansvariga för unionens monetära politik.
Ett förfarande med insyn som baseras på objektiva kriterier kan utan tvekan bidra till att förbättra medborgarnas förtroende för den framtida gemensamma valutan.
All valuta behöver förtroende från de som använder den.
Detta förtroende är det som när allt kommer omkring avgör valutans värde.
Parlamentet är skyldigt att förklara och stärka detta förtroende.
Den ekonomiska och monetära unionen kommer att förläna gemenskapsinstitutionerna en enorm makt.
Medborgarna kommer att kräva en demokratisk kontroll av denna makt, en kontroll som parlamentet som demokratiskt vald institution inte kan stå utanför.
Ju större insyn och kontroll desto större blir medborgarnas förtroende för den gemensamma ekonomiska politikens inriktning och beslut.
Jag tycker inte att det är rätt tillfälle att nu gå in i detalj på hur denna kontroll skall ske.
Maastrichtfördraget ger en inriktning för detta som kan utvecklas genom praxis i några fall och genom interinstitutionella avtal i andra.
Det enda som måste stå klart för att undvika illvilliga tolkningar är att vad gäller monetära frågor måste kontrollen vidtas under strikt respekt för den europeiska centralbankens självständighet.
Parlamentet har i överensstämmelse med det europeiska monetära institutet och de nationella centralbankerna varit med och utformat vissa praktiska lösningar som erbjuder insyn och självständighet.
De närmaste månaderna måste vi också åstadkomma ett parlamentariskt kontrollsystem av de mycket viktiga ekonomiska beslut som förutses i Maastrichtfördraget och stabilitets- och tillväxtpakten.
Demokratin får inte offras i dessa frågor genom en missförstådd effektivitet.
Ärade ledamöter, en annan faktor i medborgarnas ekonomiska otrygghet är behovet att granska de ekonomiska perspektiven.
En granskning som måste ske med ögon utifrån en oundviklig utvidgning av unionen.
Vi har en mycket bred konsensus i frågan om utvidgningen.
Från 1989 tills i dag har övertygelsen tagit form om att det handlar om en historisk öppning vars lösning är väsentlig för vår framtid, för alla européer, såväl inom som utanför unionen.
För vår egen trygghet är det nödvändigt att konsolidera de nya demokratierna i de kandiderande länderna och till varje pris undvika ett splittrat Europa, ett delat Europa.
Det är nödvändigt att ge alla dessa länder tydliga signaler på att anslutningsprocessen har startat och att den har startat för alla, även om hastigheten i processen är olika för att rätta sig efter omständigheterna i varje land.
Liksom varje annan utmaning vi har lyckats övervinna under detta sekel, bör även denna mötas med samma filosofi som har lett fram till det som i dag är unionen: att steg för steg skapa, som Monnet skulle säga, det största möjliga gemensamma intresse hos alla män och kvinnor i Europa, i medlemsstaterna och i de kandiderande länderna.
Vilket betyder, ärade ledamöter, att det gemensamma intresset inte kan skapas genom att lossa eller knyta upp de solidaritetsband som har knutits under nästan ett halvt sekel av hårt gemenskapsarbete.
Att utvidga unionen genom att beskära eller äventyra den politik som sammanhållningen och välståndet vilar på skulle vara ett oerhört misstag, en ödesdiger förändring av inriktningen i förhållande till tidigare utvidgningar, en kursändring som skulle riskera själva unionens överlevnad.
Det är nödvändigt att granskningen av de ekonomiska perspektiven definitivt undanröjer denna fara och garanterar alla européer, de nuvarande och de som tillkommer, tryggheten av att få behålla det som är uppnått hittills, denna gemensamma egendom som gör unionen attraktiv för de som ännu inte tillhör den.
Mina damer och herrar, en annan grund för oro hos Europas medborgare är den otrygghet som uppstår genom en ständigt ökad kriminalitet av alla slag.
Regeringskonferensens resultat i dessa frågor var inte så bra som man hade hoppats.
Många av de förutsedda framstegen utelämnades i sista stund.
Men några framsteg gjordes och vår plikt är att arbeta med dessa.
Luxemburgs ordförandeskap samt medlemsstaterna, har visat vägen genom att föregripa ikraftträdandet av dessa bestämmelser, bland annat det systematiska samrådet med Europaparlamentet i väsentliga delar av beslut angående rättsliga och inrikes frågor, ett steg framåt som vi skall applådera och vara tacksamma för.
Låt oss fullt ut utnyttja fördragets möjligheter för att européerna skall bli övertygade om att gemenskapens väg är den enda för att besegra hindren mot en gemensam kamp mot brottslighet och terrorism, den enda som kan lägga grunden till en effektiv och sammanhängande invandringspolitik.
Här står det fredliga åtnjutandet av de friheter som har kostat mycket att uppnå på spel.
Den känsla av trygghet som vi bör återbörda till våra medborgare blir bara komplett om vi kan visa att vi också vet i vilket riktning vi går i utrikespolitiken.
Vi behöver inte påminna om de tidigare episoder som på ett smärtsamt sätt har skakat européernas förtroende för våra möjligheter att bidra till fred: vi har dem alla i åminnelse.
Det som brådskar nu är att fastställa de stora gemensamma strategierna som Amsterdamfördraget kräver.
Vi måste ställa nödvändiga resurser till förfogande och ta till möjligheterna till förstärkt samarbete om det inte finns någon annan lösning.
Det är lättare att ha klara målsättningar som är accepterade av alla, inom några få områden, stödda av de instrument en trovärdig utrikespolitik ger, än att splittra krafterna med väldigt liten eller ingen effektivitet alls som slutar med att man seglar i bakvattnen på andra makter och andra intressen.
Parlamentet har länge dragit sitt strå till stacken i definitionen av dessa strategier och bidragit till deras genomförande genom den interparlamentariska dialogen.
Parlamentet kommer utan tvivel att stödja alla framsteg som kan tas på detta område.
Ärade ledamöter, Berlinmurens fall innebar inte slutet på historien utan snarare dess brutala acceleration.
En rivstart som vi först nu börjar kunna styra.
Förändringens vindar åstadkommer hårda kastvindar men överraskar bara de skepp som inte kan styra därför att de har tappat fart eller inte har de rätta manöverinstrumenten för sin storlek.
Det första antagandet är inte vårt eget.
Europa behåller sin framåtanda, trots alla sorger.
Anpassningen av våra ekonomier till den gemensamma valutans krav är ett gott exempel på det.
Samma sak gäller inte det europeiska skeppets manöverinstrument.
Avsedda för ett mindre fartyg och för navigering i lugna farvatten har de under svåra omständigheter kunnat motstå den starka historiska vind som har blåst upp omkring oss.
Det är oundvikligt att reformera dem och avpassa dem för ett skepp som växer och som måste röra sig i farvatten som normalt är turbulenta.
Det är därför ofrånkomligt att återuppta det arbete som avbröts under sista fasen i den senaste regeringskonferensen och utan dröjsmål inleda förberedelserna för det som skall genomföras i den väntande institutionella reformen.
Det är mycket troligt att detta inte kan ske de närmaste månaderna.
Fortfarande består otryggheten som jag talade om i första delen av mitt anförande och som så starkt tyngde slutfasen i Amsterdam.
Det blir nödvändigt att vänta tills dessa moln skingras.
Men denna gång skall uppgiften fullbordas, det räcker inte med att invänta rätt tillfälle.
Det är nödvändigt att börja förbereda den nu och inleda en annan metod än den som hittills tillämpats.
Vi behöver inte uppfinna den, vi har den redan och den har visat kontinuerliga prov på effektivitet.
Det är varken mer eller mindre än den metod i gemenskapen som reserverar rätten till initiativ åt kommissionen och kräver en överenskommelse med Europaparlamentet innan medlemsstaternas godkännande.
Tillämpningen av denna metod gör det möjligt för oss att diskutera sammanhängande texter, baserade på det gemensammas intresse, något som inte alltid inträffar i en klassisk förhandling mellan regeringarna.
Jag tror uppriktigt att en god tjänst som detta parlament skulle kunna göra medborgarna som det representerar är att driva på en institutionell reform i unionen, så att nästa val till Europaparlamenteti viss mån skulle kunna bli ett uttryck för folkets röst angående detta projekt.
Jag litar således på att vi kan tillryggalägga den första delen av vägen innan mandatperiodens utgång och därför tillåter jag mig här i dag att på ett hjärtligt sätt be kommissionen att inleda detta arbete.
Det räcker emellertid inte med att använda sig av en bra metod och välja det rätta tillfället.
Man måste också släppa taget från de institutionella system som tidigare var användbara men som nu har spelat ut sin roll.
En gemenskap med hundratals miljoner människor, en av de stora ekonomiska makterna i världen, kan inte styras på ett effektivt sätt av ett råd med ett tjugotal ministrar och med ett roterande ordförandeskap som byts varje halvår.
(Applåder) Det gäller att välja ett av de två system som i andra stora gemenskaper har varit framgångsrika: presidentstyre eller parlamentariskt system.
Maastricht utformade faktiskt utvecklingen mot ett parlamentariskt system.
En utveckling som Amsterdam har fortsatt genom att stärka Europaparlamentets makt inom lagstiftningsområdet och genom kravet på att kommissionens ordförande, vars makt också har stärkts, skall ha kammarens förtroende.
Detta är den väg vi bör fortsätta och detta är den inriktning som relationerna mellan parlamentet och kommissionen har tagit i praktiken.
Det är därför bra att man försöker göra rådets verksamhet mer operativ och kontinuerlig och att man undanröjer hindren för beslutsfattande.
Men utan att leda det till direktioner eller andra formuleringar med inspiration på regeringsnivå, lika malplacerade som kraven på att återigen göra kommissionen till en reducerad institution med företrädesvis administrativa uppgifter.
Kommissionen är ett politiskt organ och skall så förbli.
Ärade ledamöter, det ofantliga arbete som skall genomföras de närmaste åren är endast möjligt om vi kan återvinna de värden som inspirerade de äkta revolutionärerna som startade gemenskapen och som grundade sig på två gyllene regler: ersätt konfrontation med fördrag och kompromisser och verka för dialogen som ett sätt att uppnå större frihet och jämlikhet.
Det faktum att så många miljoner européer väntar på att vi skall öppna dörrarna till unionen borde lära oss att återigen värdera saker som vi nu tar som naturliga men som för fyrtio eller femtio år sedan såg ut som ogenomförbara utopier.
Det är nu fem decennier sedan som vi upphörde att vara fiender för att bli lojala kompanjoner i ett företag där alla förlorar eller vinner.
Den 20 juni 1950, öppnade Schuman den första regeringskonferensen i salen l ' Horlage del Quai d ' Orsay.
Utan att förlora någon tid klargjorde Monnet, dagen därpå, den mentalitetsförändring som skulle göra unionen möjlig.
Jag citerar originaltexten ur hans memoarer:
" Vi är här för att fullgöra ett gemensamt verk, säger jag, inte för att förhandla om egna fördelar utan för att i en gemensam fördel söka egna fördelar.
De sextio närvarande ledamöterna " fortsätter Monnet, " visste inte att de i mer än tio månader skulle få höra mig ta om samma läxa som är en av de svåraste att lära sig för män utbildade för att försvara och gagna rent nationella intressen. "
(Applåder) 47 år senare måste vi fortfarande oförtröttligt upprepa detta budskap.
För att övervinna de utmaningar vi möter, för att återbörda tryggheten till européerna, måste vi ha det gemensamma arbetet för ögonen.
Inte att förhandla fram vår egen framgång, utan att uppnå denna framgång för det gemensammas välmåga.
Må denna debatt tjäna för att fräscha upp den andan.
Tack så mycket.
(Applåder) Rådets ordförande Juncker har ordet för ministerrådet.
