# ID: svediakorp-gov482057
# author: Müller (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 585
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, mina damer och herrar!
Årets budgetförfarande står i skuggan av diskussionerna om Agenda 2000.
Stora strategiska beslut var därför inte att vänta.
Men man kan undra om inte detta budgetförfarande uttrycker de europeiska institutionernas, rådets, parlamentets och kommissionens brist på tillräcklig kreativitet.
Först det positiva exemplet: en central punkt för vårt budgetförfarande detta år var att bevisa EU: s handlingsförmåga i kampen mot arbetslösheten.
På de många vackra talen skulle det följa handling.
Men vad gör man inför det faktum att den europeiska budgeten med sina knappa 6 miljarder ecu för området inre politik sannerligen inte tillåter några glädjesprång precis.
Hur kan man förebygga illusionen att EU skulle kunna göra det som egentligen är medlemsstaternas, regionernas, kommunernas och företagens uppgift, nämligen att främja nya sysselsättningsmöjligheter på ett sätt som präglas av reformlust och innovativa idéer?
Hur kan man komma undan den avsikt som finns hos kollegorna i kammaren att nu vilja omtolka varje befintligt program som innehåller ingrediensen sysselsättning till ett sysselsättningsbefrämjande program?
Hur förhindrar man att väcka nya förväntningar som inte går att uppfylla som t.ex. när det gäller de transeuropeiska näten?
Det som vi numera i en koncentrerad handlingsplan utvecklat för rådet har nu blivit ett synligt förslag.
150 miljoner ecu för kreditbevillningar som totalt ger ett kapital om 5 till 6 miljarder ecu, tillgängligt för små och medelstora företag.
Dessa initiativ lovar större framgång än det med pompa och ståt presenterade sysselsättningsinitiativet, som då hette transeuropeiska nät, där andelen sysselsättning från början huvudsakligen var en fiktion.
Det är att beklaga att man inte gjorde något allmänt bokslut över resultatet, för då skulle man ha sagt: Fiktioner slutar fiktivt.
Det nuvarande initiativet är bättre eftersom det för det första inte ensidigt satsar på en sektor, byggnadssektorn, och för det andra på mindre i stället för i stora investeringsobjekt och för det tredje hämtar företagardynamik där den finns och därmed fungerar maximalt som en katalysator.
Det är bara att hoppas att rådet och så många nationella regeringar som möjligt som t.ex. även de tyska antar detta erbjudande från parlamentet.
Nu till det negativa exemplet.
I december 1995 ställde denna kammare för första gången 150 miljoner ecu till förfogande för ett brådskande återuppbyggnadsprogram i före detta Jugoslavien.
Sedan dess har det förflutit en del tid men tyvärr litet och knappast effektivt pengar.
Siffrorna för genomförda projekt är alarmerande dåliga, uppbyggnadsprocessen har stannat av och speciellt husprogrammet, den väsentligaste förutsättningen för flyktingarnas återvändande, är som representanter för de internationella organisationerna rapporterat i utskottet totalt bristfälligt utrustat.
Även här saknas utvärdering och bokslut, denna gång för området för internationellt arbete.
För att ändra på detta sakernas tillstånd och bara av den orsaken har utskottet satt av en del av medlen i reserven.
Nu är det kommissionens tur.
Den måste förbättra sin interna personalledning och öppna snabbare vägar för medelsanvändningen.
Här kan den få hjälp av den numera beslutade stiftelsen för demokratin i BosnienHercegovina.
Men även rådet slipper inte här sitt ansvar.
Bestämmelserna borde förenklas så att det inte första hand tas hänsyn till inhemska producenter, t.ex. från Spanien utan till människorna i Bosnien.
Således, vilken slutsats borde jag dra av vår kreativitet?
Svaret på detta överlämnar jag till den vishet som finns i denna kammare.
