# ID: svediakorp-gov482022
# author: Reding (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 394
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Van Velzens betänkande har lyckats med att överge den vidlyftiga retoriken om de ekonomiska och sociala problemen, som upprepas år från år och från råd till råd.
Det är välkommet för bara på det sättet kommer det luxemburgska toppmötet om sysselsättningen att kunna åstadkomma tillfredsställande resultat.
Som rådets ordförande, Jean-Claude Juncker, ofta upprepat så är det konkret handling som gäller.
Därvid måste man visserligen ta hänsyn till att sysselsättningspolitiken i och för sig måste föras på nationell nivå.
Det är inte en uppgift för Europeiska unionen att ge medlemsstaterna noga anvisningar hur de skall lösa arbetslöshetsproblemet.
Respektive situation i de enskilda staterna är för olika för att en europeisk linje skall kunna lyftas fram som exempel.
Snarare måste EU ge ledtrådar för att utarbeta en sammanhängande (koherent) strategisk ram inom vilken medlemsstaterna uppmanas att handla på nationell nivå.
Denna ram får inte kallas för något för att inte på konstgjord väg underblåsa besvikelse och desillusion, bara för att abstrakt framräknade kriterier inte kunde uppnås.
Därför är det fel att ställa kvantitativa kriterier i förgrunden, så som kommissionen föreslår i sitt strategipapper.
Som det föreslås i själva betänkandet måste först de " bästa praktiska exemplen " (best practices) identifieras innan man kan hitta några belägg.
Det är alltså för tidigt för att nu låta sig påverkas av kontroversiella försök från vissa medlemsstater.
Den kritik, som gäller några artiklar i betänkandet, bör inte fördunkla de förslag som är bra och kvalitativa i betänkandet: utbildning som medel att anpassa de arbetslösa till arbetsmarknadens efterfrågan, större flexibilitet i organiserandet av arbetstiden, lägre mervärdeskattesatser för arbetsintensiva tjänster, bättre hänsyn till arbetspolitiska mål i samband med strukturellt stöd, generell reducering av skattetrycket på arbete, mindre bördor för de små och medelstora företagen.
Exemplet arbetstidsförkortning visar att flexibilitet visserligen är nödvändig men det är lönlöst att lägga fast rigida eller t.o.m. nationella arbetstidsramar inom Europa.
Det måste överlämnas till de enskilda företagen att i samstämmighet med arbetsmarknadens parter vidta lämpliga mått och steg.
Viktigare än att lägga fast kvalitativt stränga konvergenskriterier är en bättre samordning av den europeiska näringslivs-, finans-, inkomst- och valutapolitiken för att utforma en ram inom vilken tillväxt, investeringar och sysselsättning favoriseras likvärdigt.
