# ID: svediakorp-gov482002
# author: Flynn (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,261
# sentences: 54
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Låt mig framföra mina tack till alla dem som bidragit till diskussionerna denna förmiddag.
Jag skulle särskilt vilja gratulera van Velzen och parlamentet till resolutionens innehåll.
Det gör oss verkligen förtröstansfulla att veta att alla politiska krafter i Europa nu mobiliseras på ett så effektivt sätt i kampen mot arbetslösheten.
Det är något annat nu jämfört med hur det var tidigare.
Skillnaden ligger i exakt det som rådets ordförande hänvisade till: förändringen till följd av Amsterdamfördraget och det faktum att sysselsättningen nu är ett gemensamt problemområde som flyttat in i rampljuset.
Vi har nu dessutom kopplingen mellan den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken på en och samma dagordning.
Om man till det lägger vad ordförande Santer sade - att vi nu också har en ny sysselsättningsstrategi för att matcha fördragets innehåll - så tror jag att vi nu är på väg.
Jag stöder det som Hughes sade om behovet av snabba åtgärder.
Det måste framstå som självklart för oss alla.
Det redovisas på ett smärtsamt sätt för oss i vad jag ibland kallar den europeiska arbetsmarknadens " skamliga statistik ".
Vi får inte glömma att dagens politik ökar antalet långtidsarbetslösa i Europa med ytterligare två miljoner varje år.
Om man beaktar det faktum att var femte av alla dem som lämnar utbildnings- eller ykesutbildningssystem i Europa inte har några marknadsförbara färdigheter, och om vi vidare beaktar att en arbetslös av tio aldrig får något tillfälle till yrkesutbildning alls, så är det lätt att ställa sig bakom våra sysselsättningsriktlinjer, som säger att det föreligger en jobbklyfta, en färdighetsklyfta, och att den kräver ett gensvar och en genomgripande förändring av synsättet på hur våra system fungerar: våra utbildningssystem, yrkesutbildningssystem, socialförsäkringssystem och skattesystem.
För att kunna göra framsteg måste vi inse tidigare misslyckanden.
Jag kan konstatera tidigare misslyckanden inom tre områden: dålig ekonomisk förvaltning, bristande investeringar i personella resurser och föråldrade arbetsmarknads- och socialförsäkringssystem.
Jag anser nu att det grundläggande fel medlemsstaterna gjorde var att alltför länge inta en vänta-och-se-attityd, som genomsyrade allt tänkande.
Därför håller jag med Hughes, och Pirker påpekade det också med eftertryck, om att tidig identifiering och tidiga ingripanden är absolut nödvändiga om vi skall kunna gripa oss an dessa problem, och de måste bygga på de enskilda behoven hos de människor som berörs.
Men lyckligtvis så förändras saker och ting.
Vi är helt visst på gång nu, och jag tror att EMU och den gemensamma valutan kommer att få bukt med detta det allra första misslyckandet, frågan om dålig ekonomisk politik.
Våra riktlinjer kan klara upp misslyckandena vad gäller färdigheterna och systemen.
Våra sysselsättningsambitioner är realistiska och uppnåeliga vad gäller såväl jobbens kvalitet som deras antal.
För att uppnå dem måste vi säkerställa att den pågående ekonomiska återhämtningen fortsätter, inte bara i några års tid utan de närmaste tio åren.
Vi måste agera beslutsamt för att få bukt med de strukturella reformerna.
Vi har gjort allt detta tidigare.
Vi får inte glömma att 10 miljoner nya jobb skapades under andra hälften av 1980-talet i Europa, i en mycket svagare ekonomisk situation - före den inre marknaden, före den gemensamma valutan och utan någon systematisk aktivering av arbetsmarknadspolitiken.
Matematiken är ganska enkel.
Produktivitetstillväxten i Europa är 2 % per år, varför vi behöver en ekonomisk tillväxt på minst 2 % bara för att hålla sysselsättningen på dess nuvarande nivå.
Vi måste verkligen känna oss uppmuntrade - som en av talarna påpekade - när vi ser på de senaste prognoserna med avseende på den fortlöpande återhämtning vi nu upplever.
Den är välgrundad och det är en stadig återhämtning.
Vi kan åstadkomma ökningen på 3 %.
Om vi lyckas bättre än så, och kombinerar det med de mycket välbehövliga strukturella reformer som vi talat om, så förbättras situationen anmärkningsvärt och snabbt.
Vi skapar inte bara fler arbetstillfällen - 2 miljoner eller fler om året - utan de ekonomiska satsningarna på arbetsförhållanden kan också öka, de ekonomiska satsningarna på arbetslösheten sjunker och skatteintäkterna ökar.
Detta är den goda cirkel som jag tror kommer att skapa tillräckligt med arbetstillfällen - 12 miljoner som vi talar om totalt - för att få upp vår sysselsättningsgrad till det mål på 65 % för unionen i dess helhet som vi ställt upp i riktlinjerna för sysselsättningspolitiken.
Alla tilltalas inte av tanken på specifika mål.
Vi skulle verkligen kunna förstå det, om de bara var gripna ur luften och det inte fanns några politiska åtaganden eller några mekanismer för genomförande för att säkerställa att de uppnås.
Men det är inte så vi betraktar målen i riktlinjerna och inte så vi förväntar oss att medlemsstaterna skall reagera.
Riktlinjernas målsättningar utgör uppnåeliga prestationer.
De utgör följderna av åtgärder och de visar oss var vi kan vara i unionen om vi genomdriver de strategier och den politik som lagts fram i såväl sysselsättningsriktlinjerna som i de övergripande ekonomiska riktlinjerna.
Förväntningarna är stora men förväntningar är viktiga, och utan strikta och krävande förväntningar finns det inga tvingande anledningar att ompröva gammal politik och få till stånd till den slags sysselsättningsgrad som är en realitet för våra handelspartners.
Våra målsättningar är alltså realistiska och lika uppnåbara på sitt eget sätt som de konvergenskriterier som medlemsstaterna har antagit och eftersträvat alltsedan Maastricht.
Ghilardotti slår huvudet på spiken här.
Jag skulle vilja säga att när det gäller de föreslagna riktlinjerna så har kommissionen inte krånglat sig ifrån frågan om arbetstiden.
Under rubriken anpassningsbarhet bekräftar kommissionen att förkortad arbetstid kan vara lämpligt inom vissa sektorer eller i vissa situationer, men att sådana förkortningar bör förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter.
Det övergripande målet måste emellertid vara att göra företag produktiva och konkurrenskraftiga och att åstadkomma den nödvändiga balansen mellan flexibilitet för företaget och trygghet för den enskilde arbetstagaren.
Vad beträffar sysselsättningsgrader och indikatorer, och de riktlinjer som kommissionen kommer att komma med, så avser vi att lägga fram ett förslag för att säkerställa en överenskommen jämförbar databas i medlemsstaterna, och överenskomna indikatorer, i syfte att övervaka genomförandet.
Detta kommer att utgöra en prioriterad uppgift efter toppmötets slutsatser 1998.
Vad gäller frågan om strukturfonderna så uppmanar riktlinjerna medlemsstaterna att öka den strukturella finansiering som avser deras politik för utveckling av personella resurser.
Jag välkomnar därför verkligen det faktum att ni delar vår önskan att se en betydligt större ekonomisk satsning på mänskliga resurser i framtiden.
Slutligen så är det omfattande stödet för sysselsättningsriktlinjerna i denna kammare lugnande.
Dessa riktlinjer är modiga och jag är mycket tacksam för Europaparlamentets insatser för att stödja dem.
Det är lugnande inte bara för institutionerna, utan också för de miljontals fördrivna och desillusionerade medborgare som är beroende av oss för det rätta ledarskapet och de rätta visionerna för att förändra sin livssituation.
De får inte bli besvikna på nytt, och det har med rätta sagts att vi får inte få ett antal uttalanden eller pliktskyldiga föresatser, eftersom detta toppmöte, som rådsordföranden själv sagt, annars kommer att bli ett fuskverk.
Jag ser fram emot tidsfristen den 21 november såsom sanningens ögonblick vad gäller utvecklingen av en verkligt europeisk sysselsättningsstrategi.
Vi kan inte tänka oss ett misslyckande och vi kan bara inte stå overksamma.
(Applåder)
