# ID: svediakorp-gov481977
# author: Azzolini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 483
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande, mina damer och herrar!
Den 20 och 21 november i Luxemburg står statsoch regeringscheferna inför en svår uppgift.
De skall kunna förena behovet av att finna en gemensam utgångspunkt för att bestämma inriktning och metoder i kampen mot arbetslösheten med nödvändigheten av att inte införa åtgärder som kan utgöra hinder på vägen mot den gemensamma valutan.
Europeiska unionen och framför allt de enskilda regeringarna, som har tvingat våra länder att under stora svårigheter - på gränsen till vad som var möjligt - uppnå de budgetmål som anges i Maastricht, har nu en skyldighet att göra lika stora ansträngningar för att lämna ett konkret bidrag till att lösa det allvarliga problemet med arbetslösheten.
Europeiska unionen borde framför allt ha modet och beslutsamheten att varna de medlemsstater som har genomfört en deflationistisk, närmast depressiv, ekonomisk politik till skada för sysselsättningen att inte låta oss gå in i den ekonomiska unionen helt utan resurser.
Inlägget från Podestà, som jag ställer mig bakom, kräver inga ytterligare kommentarer.
Vi anser att unionen, när den skall föreskriva reglerna för den gemensamma valutan, måste ange - men det hade behövt göras för länge sedan - vilka vägar man skall gå för att även uppnå full sysselsättning.
Om det program som kommissionen har presenterat blir antaget, så anser jag att vi kan känna oss säkra på att vara på rätt väg.
Dagens inlägg från ordförande Santer gör att jag känner mig optimistisk.
Ett påpekande vill jag emellertid göra, i hopp om att toppmötet tar det till sig.
Det gäller frågan om strukturfonderna, som enligt min mening kan spela en ännu mer betydelsefull roll i sammanhanget.
Det är känt att strukturfonderna i vissa länder inte helt har fullgjort de uppgifter de har tilldelats, och inför den allvarliga arbetslösheten får vi inte känna oss fångade av mekanismer som vi själva har startat och som tillhandahåller enorma resurser som i verkligheten ofta inte utnyttjas eller utnyttjas dåligt.
Som exempel, och utan illusioner om att uttömma ämnet, vill jag påminna om att denna församling den 16 september förra året med stor majoritet röstade igenom betänkandet som jag hade äran att utarbeta om att utsträcka utnyttjandet av strukturfonderna till de åtgärder som syftar till att bevara och utnyttja det konstnärliga och arkitektoniska arvet, med direkta vinster även vad gäller nya stabila och kvalificerade arbeten.
Fru ordförande!
Vi förväntar oss inga mirakulösa lösningar vid toppmötet i november.
Vi hoppas att toppmötet inte utmynnar i allmänna deklarationer utan synbara resultat, utan leder till konkreta åtgärder som, i respekt för subsidiaritetsprincipen, pekar ut de lämpligaste nationella och gemensamma åtgärderna, såväl på kort som på lång sikt, för ekonomisk återhämtning, utveckling och sysselsättning.
En önskan inför toppmötet i Luxemburg!
