# ID: svediakorp-gov481976
# author: Castagnetti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 579
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru ordförande!
Utan tvekan är toppmötet i Luxemburg om sysselsättningen ett av de viktigaste resultaten från toppmötet I Amsterdam.
Det är sant att det rör sig om något som hör till de enskilda medlemsstaternas kompetensområde, men det är också sant att Europa inte kan låtsas att man inte märker de europeiska medborgarnas stora förväntningar när det gäller att finna en samordnad och heltäckande lösning på problemet.
Det gläder mig därför att ordförande Santer och rådets ordförande Juncker med kraft har framhållit målet att nå fram till så konkreta lösningar som möjligt.
Detta är nämligen något som Europa inte kan undvika att ta ansvar för.
Ett sådant agerande skulle utan tvekan strida mot målet med den monetära unionen som är att upprätta en stabilitetspakt, en stabilitetspakt som medför social stabilitet i de olika medlemsstaterna och i och med det även politisk stabilitet.
Som redan har framhållits, den sociala stabiliteten förverkligas genom en harmonisering av skattepolitiken, men även genom en harmonisering av välfärdspolitiken.
Europa måste ta tag i denna fråga, därför att de siffror som lämnats av ordförande Santer pekar på en arbetslöshet som är strukturell.
Det finns strukturella element i den europeiska arbetslösheten.
Ur det förhållandet att 50 % av de arbetslösa varit utan arbete i ett år, att 30 procent har varit arbetslösa i mer än två år, att 20 % är ungdomar, att 75 % bara har grundskoleutbildning, uppkommer behovet att såväl slutföra en yrkesutbildning och, viket anges i van Velzens betänkande, utnyttja strukturfonderna som, framför allt, konkreta åtgärder till förmån för de små och medelstora företagen - vilket har redan påpekats - som till exempel att minska de administrativa kostnaderna, underlätta tillgången på kapital och krediter, sänka skatten på framför allt arbetskraften och skapa en större flexibilitet när det gäller arbetsmarknaden.
Arbetstillfällen - något som ännu inte har sagts här - skapas inte endast genom flexibilitet på arbetsmarknaden, utan även genom att andra produktionsfaktorer är flexibla, framför allt marknaden för produkterna.
De länder som har skapat de flesta arbetstillfällena har även genomfört en reell avreglering av marknaden för produkterna.
Den sista fråga jag vill ta upp - i egenskap av italiensk medborgare - gäller förslaget att sänka arbetstiden.
Utan tvekan finns det en viss sänkning av arbetstiden inbyggd i de tekniska framstegen.
Det har nyligen kommit en studie som bekräftar att om man i Tyskland skulle använda sig av alla de robotar som är kända i dag så skulle där försvinna ytterligare 9 miljoner arbetstillfällen och 25 miljoner i USA!
Problemet hur en sänkning av arbetstiden skall genomföras är med andra ord en realitet; det handlar om att ta reda på hur det skall göras.
Jag anser inte att det bästa sättet är det som tillämpas av den franska regeringen: en sänkning kan inte genomföras genom dekret, genom lagstiftning.
Frågan måste lösas genom avtal, överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, vilket bland annat påpekas i beaktandemeningen J i Rocard-betänkandet, där det sägs att en sänkning av arbetstiden bara kan ske efter avtal mellan arbetsmarknadens parter och även med ekonomiskt stöd.
Det skulle inte förvåna mig - jag kräver det faktiskt - om det skulle förekomma ekonomiskt stöd från de enskilda staterna.
Det skulle vara mycket bättre om de enskilda staterna betalade för arbete än för arbetslöshet.
