# ID: svediakorp-gov481953
# author: Santer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,269
# sentences: 62
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! 1997 kan bli ett avgörande år för sysselsättningen.
Till att börja med eftersom resultatet av den makroekonomiska strategin i termer av tillväxt infriats, våra ekonomiska prognoser från hösten vittnar om det, vidare genom att fördraget konsoliderat nödvändigheten av samordnade åtgärder på unionsnivå, slutligen eftersom vi inrättar en verklig samordningspolitik för de nationella arbetsmarknaderna, ett område som hittills varit det minst utvecklade inom unionen.
Denna punkt kommer sannolikt att stå i centrum vid det särskilda toppmötet om sysselsättningen.
Vi vet alla att kampen mot arbetslösheten är komplex och har många former och att det skulle vara att underskatta den att bara bedöma den utifrån en enda av sina beståndsdelar.
Det är anledningen till att vi sedan flera år fortsätter att tala för en samstämmig och integrerad strategi.
Det är för övrigt budskapet i det utmärkta betänkandet från van Velzen vars arbete jag här tackar för.
I år faller pusselbitarna på plats.
Vi måste satsa på förslagen i vitboken, i förtroendepakten, i vår makroekonomiska strategi, i den mångfald av åtgärder som inletts och utvidga dem.
Vi måste framförallt på nytt placera dessa åtgärder i deras rätta sammanhang och erinra om att de är varaktiga.
Den 1 oktober lade kommissionen fram sina idéer om reformering av de nationella arbetsmarknaderna.
I november kommer kommissionen att precisera sina idéer om bidraget till kampen för sysselsättning inom gemenskapspolitiken.
När det gäller riktlinjerna för den nationella sysselsättningspolitiken är synsättet från Amsterdam nyskapande, samtidigt som det bygger på erfarenhet.
Jag skulle här vilja säga något om den metod vi förespråkar eftersom jag har intryck av att det föreligger missförstånd.
Vissa verkar fästa hela sin uppmärksamhet på ett inslag i vårt förslag, för övrigt genom att förvränga det, föredragande van Velzen syftade på det.
Det handlar om vårt påstående att det är möjligt att skapa 12 miljoner arbetstillfällen på fem år, om de grundläggande makroekonomiska hypoteserna bekräftas och om nödvändiga strukturåtgärder vidtas.
Det viktiga i vårt förslag ligger inte i siffran utan i de medel vi föreslår för att nå dit.
Det räcker med att läsa vår text för att förstå det.
Jag behöver för övrigt inte upprepa inför kammaren att under perioden 1985 till 1990 lyckades de tolv medlemsländerna skapa tio miljoner nya arbetstillfällen och åstadkom en minskning av inflationen med 3 %, från 10, 5 % till 7, 5 %.
Dessa utmaningar är alltså realistiska och vi skall göra allt för att klara dem.
Ytterligare en kommentar är grundläggande i mina ögon.
Kommissionen föreslår att de godkända riktlinjerna tillsammans skall överföras till nationella åtgärdsplaner.
Detta kommer att göra det möjligt att beakta vissa nationella särdrag på arbetsmarknaden.
Man kan inte låta bli att här dra paralleller med samordningen av den ekonomiska politiken inom ramen för den ekonomiska och monetära unionen.
Erfarenheterna från denna visar att den inledande skepticismen beträffande utbyte av bra tillämpningar och dynamiken i uppskattningen av det nominella värdet var obefogad.
Den utvecklande dialogen och strävan efter konvergens genom gemensamma målsättningar från lyckade erfarenheter har varit bevis och konvergensansträngningen har naturligtvis åtnjutit instrument med krav i form av exakta kriterier.
När det gäller sysselsättning är detta inte fallet.
Ansträngningen för att ömsesidigt övertyga varandra måste vara så mycket större.
Det bör också betonas att all strategi för sysselsättningen kräver flera slags åtgärder och måste ses i ett längre tidsperspektiv.
När det gäller den senare punkten, måste vi komma ihåg att vi står i början av en process som genomförs på ett föregripande sätt.
Europeiska rådet i Luxemburg skall förmås uttala sig om de idéer som kommissionen fört fram.
Är rådet berett att följa vår rekommendation att garantera alla arbetslösa en ny start inom ett år?
Alla arbetslösa ungdomar inom sex månader?
Kommer rådet att förbinda sig att inom fem år minska med hälften det antal ungdomar som lämnar skolsystemet utan några som helst kvalifikationer?
Accepterar de olika medlemsstaterna att i termer av utbildning för arbetslösa sikta på den nivå som uppnåtts av de tre bästa medlemsstaterna, d.v.s.
25 %?
Är våra regeringar beredda att såsom van Velzen med kraft också kräver fastställa en exakt målsättning när det gäller antalet personer som skall överföras från passivt till aktivt stöd?
Skall man äntligen minska skattetrycket på arbete?
Det här är några frågor till stats- och regeringscheferna som jag förväntar mig ett svar på.
Och det är utifrån antalet erhållna svar som de arbetslösa kommer att bedöma värdet av de uttalanden som upprepats vid de Europeiska råden om att prioritera sysselsättningen.
Och man får framförallt inte gömma sig bakom en illa förstådd subsidiaritet för att kringgå debatten.
Kraften i vårt förslag ligger just i det faktum att vi fullständigt respekterar medlemsstaternas befogenheter och att våra förslag gör det möjligt att beakta specifika nationella förhållanden.
Det åligger medlemsstaterna att ta sitt ansvar inom de riktlinjer de ställt upp.
Herr ordförande, strukturreformerna på de nationella arbetsmarknaderna kommer säkerligen att stå i centrum för våra diskussioner i Luxemburg, men det är inte tillräckligt.
Som jag har sagt, varje gång, är det bara ett inslag i vår strategi för sysselsättningen.
Den kan inte isoleras: den måste samtidigt innehålla de fyra delar som krävs för att den skall lyckas: en sund makroekonomisk ram, ett verkligt genomförande av den inre marknadens potential, ambitiösa reformer på arbetsmarknaden och ett optimalt utnyttjande av strukturfonderna till förmån för sysselsättningen.
Unionens åtgärder genomförs inte parallellt med staternas.
De överlappar i stället varandra på två sätt.
På vissa områden skapar unionens åtgärder en referensram som krävs för medlemsstaternas åtgärder.
Det gäller för den makroekonomiska ramen, den gemensamma marknaden, skattepolitiken, statligt stöd, förenklad företagsmiljö och miljöskydd.
Ett enda exempel räcker för att åskådliggöra mitt påstående.
Hur skall en medlemsstat kunna minska skattetrycket på arbete om riskerna med illojal konkurrens när det gäller beskattning av kapitalet berövar den nödvändiga inkomster.
På andra områden kompletterar eller stödjer unionens åtgärder de som genomförs i medlemsstaterna.
Jag tänker här på strukturfonderna, de transeuropeiska näten, forskningen, finansieringen av små och medelstora företag, informationssamhället.
Jag skall på det här stadiet inte gå in på detaljer, om kommissionen tillkännager sin ståndpunkt innan det särskilda toppmötet.
Kommissionen tar tillfället i akt både för att se till att det blir en uppföljning till Amsterdam och för att föra en mer allmän diskussion om våra politiska prioriteringars bidrag till kampen för sysselsättningen.
Herr ordförande, jag sade i mitt installationsanförande den 17 januari 1995 att det som Europa saknar är inte tillgångar, utan en strategi för att utveckla dessa.
Jag har en känsla av att vi i dag har möjlighet att äntligen utveckla en sådan strategi, att gå från ord till handling.
Den återvunna tillväxten, också tack vare framtidsutsikterna för EMU, måste ställas till förfogande för att anta nödvändiga reformer.
Integrerade och samordnade åtgärder, vilka omfattar samtliga aktörer beroende på befogenheter, är på väg att inrättas.
De kommer att bära frukt, med all aktning för dem som har en senkommen kritik.
Jag vill bekräfta att den nya balansen i den europeiska integrationen till förmån för de problem som verkligen oroar européerna är på väg.
(Applåder)
