# ID: svediakorp-gov481952
# author: Juncker (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,658
# sentences: 63
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande, kommissionsordförande, mina damer och herrar!
Sedan flera år tillbaka diskuterar vi i Europa på olika nivåer och olika platser sysselsättningspolitiken och sysselsättningspolitikens olika frågor.
Men efter Europeiska rådet i Amsterdam har vi sett en attitydförändring, en förbättring av situationen, eftersom vi fortsatt bedriver den politik som skall föra oss fram till den ekonomiska och monetära unionen och samtidigt kan konstatera - vissa med tillfredsställelse och andra med oro - att sysselsättningen står i centrum för diskussionerna i Europa.
Genom att återupptäcka detta omfattande arbetsfält som sysselsättningspolitiken utgör har det europeiska projektet blivit mer komplett.
Det betyder inte att vi inte skall anstränga oss för att fullända och avsluta pågående politikområden.
Det handlar till att börja med om att se till - och det kommer vi att göra - att den ekonomiska och monetära unionen blir verklighet den 1 januari 1999.
Framstegen när det gäller konvergensen är så imponerande att jag inte hyser några tvivel på området.
Om vi inte inrättar den ekonomiska och monetära unionen den 1 januari 1999 kommer vi aldrig att göra det och det är uppenbart att detta skulle resultera i en fruktansvärd ekonomisk kris i Europa.
Den som vill kämpa för sysselsättningen måste fortsätta att arbeta för att den ekonomiska och monetära unionen genomförs.
Detsamma gäller för övrigt färdigställandet av den inre marknaden.
Om vi inte lyckas fullborda den inre marknaden och se till att den ekonomiska och monetära unionen inrättas som planerat den 1 januari 1999 kommer vi aldrig att få det förtroende som krävs för att placera sysselsättningspolitiken på mer fasta grunder.
Jag tror att vi under toppmötet om sysselsättning måste säga att den makroekonomiska politiken i Europa rent allmänt är bra, eftersom den lett till tillfredsställande resultat på många punkter, med undantag av den viktiga punkten sysselsättningspolitiken.
Jag tror inte att vi skall ge efter för signalerna från alla dem som uppmanar oss att göra en hastig makroekonomisk sväng.
Ekonomin är inte förtjust i plötsliga rörelser och svängningar.
Vi måste se till att toppmötet den 21 november inte blir ett kvasitoppmöte.
Jag läser ofta och det roar mig att toppmötet beslutats för att tillmötesgå den franska regeringen.
För att vara den som bär presenten i sina armar måste jag säga att jag inte har känslan av att ha blivit belönad med en present av mina kolleger, så svårt är det att få femton olika regeringar med de politiska sammansättningar ni känner till att komma överens om en gemensam linje när det gäller åtgärder, analyser och tankar.
Vi måste se till att toppmötet inte blir ett kvasitoppmöte eller ett parafrastoppmöte där vi upprepar vad vi redan sagt under tidigare år.
Man kan inte samla femton stats- och regeringschefer till ett seminarium och ge intryck av att vi egentligen träffats för att åstadkomma ytterligare en dikt som kan läggas till den redan imponerande mängden europeisk lyrik i ämnet.
Jag tror att toppmötet om det skall vara trovärdigt och leda till trovärdiga åtgärder måste vara konkret.
Herr van Velzen, som jag tackar för hans viktiga arbete, och som även han till stor del har inspirerat ordförandeskapets tankar, fäste med rätta vår uppmärksamhet på det faktum att det inte krävs några enorma budgetvolymer för att tro att framgången uppstår automatiskt.
Vi bestämde i Amsterdam, alla femton, att ingen tilläggsfinansiering, vare sig nationell eller gemenskapsmässig, skulle tas fram för sysselsättningspolitiken.
Men ni vet ju att ordförandeskapet och parlamentet ibland var för sig, men mycket ofta gemensamt, till stor del samarbetat med Europeiska investeringsbanken för att erhålla omfattande finansiering som borde göra det möjligt för oss att genomföra ett antal politiska prioriteringar.
Dessa kommer till att börja med att gälla små och medelstora företag som vi vet utgör en verklig drivfjäder för sysselsättningspolitiken.
Vi borde, jag vågar inte säga lansera på nytt, men åtminstone återupptäcka de stora transeuropeiska näten som vi fattat beslut om vid fyra på varandra följande Europeiska råd.
Jag tror att vi på den punkten måste se till att de stora transeuropeiska näten på nytt genomförs i verkligheten.
När det gäller återstoden, herr ordförande, föreslår ordförandeskapet övriga regeringar först ett arbetssätt, och sedan ett innehåll.
Arbetssättet är det som kommissionen slutligen valt bland de förslag den antog nyligen och som vi i stort instämmer i.
Detta arbetssätt består egentligen av att till sysselsättningsområdet importera den konvergensmetod som användes för Maastrichtfördraget när det gäller den ekonomiska och monetära unionen.
Vi skulle vilja att man inom sysselsättningspolitiken lika mycket betonar konvergensen som när det gällde att inom tidsramarna genomföra den ekonomiska och monetära unionen med de konvergensinsatser som ni känner till och som är mycket imponerande i samtliga länder inom Europeiska unionen.
Jag tror att vi måste sätta upp ett antal mål och år efter år på nytt granska de riktlinjer som vi kommit överens om.
Om metoden är konvergensmetoden är innehållet en rad förslag som i stort sett överensstämmer med dem som Europeiska kommissionen just lagt fram.
Jag tror inte att vi skall koncentrera oss alltför mycket på övergripande kvantifierbara mål.
Jag tror att vi inte bör väcka några enorma förhoppningar som vi inte kan uppfylla.
Följaktligen anser jag att alla diskussioner om 7 % och 12 miljoner vänder uppmärksamheten från det som är viktigast, nämligen de instrument vi måste inrätta för att genomföra dessa mål.
Vi har sagt att vi inte skulle väcka alltför mycket hopp.
Men det innebär inte att vi inte skall ha några ambitioner alls.
Vi måste lyckas med att förena en tillräckligt hög ambitionsnivå med nödvändigheten av att inte skapa för mycket förhoppningar.
Det innebär att inför toppmötet om sysselsättning behövs kvantifierbara riktlinjer som kan kontrolleras.
Dessa skall i huvudsak gälla de stora grupper som är offer för vår otillräckliga sysselsättningspolitik, nämligen de långtidsarbetslösa och ungdomarna.
Dessa kvantifierbara och kontrollerbara riktlinjer bör även omfatta all utbildningspolitik eftersom vi när vi studerar dokumenten från kommissionen kunnat konstatera att endast en av tio arbetslösa för närvarande genomgår någon utbildning eller åtgärd för att komma in på arbetsmarknaden.
Att nämna denna siffra är detsamma som att säga att den påtagligt måste justeras uppåt.
Det kommer att finnas andra riktlinjer som även om de inte kan kvantifieras emellertid måste vara tillräckligt konkreta.
De gäller det som van Velzen kallat för social moms.
Jag skall tillägga att andra inslag av skattepolitik bör kunna ingå i denna helhet.
Dessa konkreta men icke kvantifierbara riktlinjer kommer att gälla andelen verksamma och arbetslösa i Europa, en minskning, om det krävs, av den del av arbetskostnaderna som inte hänför sig till löntagarna och problem rörande diverse kostnader för de små och medelstora företagen som kommissionen med rätta bett oss uppmärksamma.
Jag menar att riktlinjer som inte är kvantifierbara men ändå konkreta även måste gälla planering av arbetstiden och att vi måste föra in tillräckligt med flexibla inslag och finna skärningspunkten mellan den normativa politiken och den kontraktsenliga för att i Europa utveckla ett gemensamt synsätt på en minskning av arbetstiden.
Icke kvantifierbara men ändå konkreta riktlinjer bör också kunna gälla kampen mot övertid.
På inte någon av dessa punkter menar jag att det räcker med att konstatera att vi måste minska de arbetskostnader som inte hänför sig till löntagarna och diverse kostnader för små och medelstora företag samt ändra skattesystemet som i dag bestraffar arbete.
De nationella regeringarna måste också inom några månader i Bryssel lägga fram nationella åtgärdsprogram, något som vi gemensamt påpekar.
Vi behöver inte orda vidare om det men ge oss konkreta arbetsinstrument.
Låt oss var och en på sitt håll inrätta program som gör det möjligt att genomföra ett antal målsättningar som kommissionen med rätta nämnde i sitt dokument.
Metoden kräver naturligtvis en uppföljning.
Den skall i första hand genomföras inom ramen för nationella åtgärdsplaner.
Den kommer med största säkerhet även att innehålla en multilateral övervakning av samma slag som den vi inrättade inför den ekonomiska och monetära unionen.
Jag skulle vilja att Europeiska rådet i december varje år blir ett stort möte om sysselsättningen där stats- och regeringschefer skall förklara varför de under året misslyckats i sina ansträngningar för att uppnå de olika kvantifierbara målsättningar som vi tidigare ställt upp.
Denna multilaterala övervakning skall självfallet även innehålla en granskning av positiva erfarenheter som kan ha framkommit i de olika medlemsstaterna.
Jag tror att den sociala dialogen förtjänar att återupprättas i Europa och jag skulle vilja att rådets ordförande inom ramen för uppföljningen av toppmötet om sysselsättningen varje halvår arrangerar ett trepartsmöte med arbetsmarknadens parter, arbetsgivarorganisationerna och fackföreningarna.
Jag har tagit initiativet till att inviga denna rad av möten på högsta nivå för att tillsammans med mina nederländska och brittiska kolleger och kommissionens ordförande träffa arbetsmarknadens parter några dagar innan toppmötet om sysselsättning äger rum.
Jag tror att kampen för sysselsättning och mot arbetslöshet inte bara är ett ärende för regeringarna, kommissionen, Europaparlamentet och de olika regionala myndigheterna i Europa, sysselsättningspolitiken gäller på samma sätt och i samma grad arbetsmarknadens parter och aktörerna inom avtalspolitiken.
Jag tror inte att jag fallit offer för en lycksalig och inte så europeisk optimism när det gäller att finna bättre överensstämmelse i sysselsättningspolitiken, men sedan vi börjat förbereda detta toppmöte om sysselsättningen har vi kunnat konstatera här i parlamentet och på många platser i Europa, inbegripet i de femton europeiska huvudstäderna, att det finns en vilja att inte bara göra det vi redan gjort men att ytterligare intensifiera ansträngningarna.
Vi måste visa för dem som iakttar oss att i Europa blir två plus två mer än fyra.
(Applåder)
