# ID: svediakorp-gov481951
# author: van Velzen, Wim (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,171
# sentences: 56
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr ordförande!
Nu när fördraget innehåller ett kapitel om sysselsättning måste det enligt min mening vara slut med den fas då rådet framförallt diskuterade vad Europa inte fick göra.
Nu har tiden kommit att säga vad Europa kan och måste göra.
I Amsterdam introducerade regeringscheferna en mekanism som syftar till koordinering, som i det närmaste är identisk med EMU: s koordineringsmekanism.
Dessutom har man beslutat att sysselsättning måste tas upp inom alla politiska områden och på toppmötet i Luxemburg måste det enligt min mening klargöras att det nya fördraget inte bara är ord.
Därför måste konkreta, kontrollerbara mål ställas upp på såväl europeisk som nationell nivå med bindande tidsgränser.
Europeiska kommissionens direktiv erbjuder enligt min mening en god grund för detta, även om jag tyckte att utkastet var bättre och ambitiösare än slutversionen och jag hoppas att Europaparlamentet vad det beträffar kan göra det lite bättre.
I mitt betänkande har jag velat påvisa att det är möjligt att formulera konkreta mål och tidsgränser och jag går här längre än kommissionen.
Inte för att jag vill låtsas vara idealist, för de flesta av mina förslag går direkt tillbaka på Jacques Delors vitbok vars analys stöddes mycket entusiastiskt av alla medlemsstaterna vid den tiden, 1992.
Ett par ord om förslagen i mitt betänkande.
Betänkandet baseras på en aktiv arbetsmarknadspolitik där man å ena sidan strävar mot ett så stort deltagande som möjligt av människor som kan arbeta och där å andra sidan myndigheter tar sitt ansvar för sysselsättningen och inte passivt avvaktar vad marknaden och den ekonomiska tillväxten kommer att erbjuda.
Detta deltagande har jag i mitt betänkande översatt till det så kallade förhållandet inaktiv / aktiv, men instrumenten är minst lika viktiga.
Instrument såsom en väsentlig förskjutning av medlen för passiv arbetsmarknadspolitik till aktiv, en höjning av medlen för undervisning, träning, research och development.
Kunskap kommer, herr ordförande, att bli den viktigaste källan till arbete och välstånd, och denna kunskap kommer att föråldras i allt snabbare takt.
Det innebär att medborgare upprepade gånger måste få chansen att förnya sin kunskap.
Det är enligt min mening också ett ansvar för arbetsmarknadsparterna och den individuella medborgaren själv.
Det är fullständigt omöjligt att lägga allt ansvar för detta på den offentliga sektorn.
Jag vill förorda speciell uppmärksamhet för ungdomar under 25 år och långtidsarbetslösa.
Ingen ungdom under 25 år skulle enligt min mening behöva vara arbetslös.
Han eller hon har ett jobb eller följer en utbildning.
Och var och en som varit arbetslös ett år förtjänar en ny start.
Även här är medverkan av arbetsmarknadsparterna i allra högsta grad nödvändig.
För att se till att det också finns arbete för alla dessa välutbildade och arbetslösa måste det naturligtvis skapas ny sysselsättning.
Men även sådana arrangemang som arbetstidsförkortning, " arbetsrotation ", sabbatsår osv. kommer att bli nödvändiga.
Strukturellt övertidsarbete borde enligt min mening utrotas och där det förekommer borde det betalas ut i ledighet eller tjänste- eller studiekuponger.
Det är stor skam att det samtidigt som det finns nästan 30 miljoner arbetslösa, allt som allt, finns ungefär 9 miljoner människor i Europa som strukturellt arbetar övertid.
Skatterna utgör ett viktigt instrument för att ombesörja att sysselsättningen kommer tillbaka i vårt samhälle.
I samband med detta måste det framhållas att konkurrensen mellan medlemsstaterna är värre än man ofta tror, och att den håller medlemsstaterna fångna i ett sorts " prisoners dilemma ".
Ingen vågar göra något av rädsla för att de andra medlemsstaterna därigenom blir attraktivare för investerare.
Därigenom belastas den immobila faktorn arbete allt hårdare och förspillandet av energi, råvaror, liksom kapital, förblir billigt.
Ett av de viktigaste förslagen ur Delors vitbok, att flytta skatterna från arbete till andra faktorer, måste nu omsättas i handling.
Vad det beträffar välkomnar jag förslagen i Montis initiativ.
Jag hoppas att dessa också omsätts i handling så snabbt som möjligt, och jag vill också speciellt uppmärksamma det som jag kallar social moms, en sänkning av momsen på arbetsintensiva tjänster.
Jag hoppas att medlemsstaterna på toppmötet förstår att jag därmed inte föreslår ett instrument som är obligatoriskt för alla medlemsstater.
Det är experiment för de medlemsstater som säger: vi vill ta på oss detta.
Det kan möjligen innebära ett inkomstbortfall för oss, men vi har den högre målsättningen sysselsättning för ögonen och är redo att ta det bortfallet.
Några ord om målsättningarna och tidsplanerna.
Europeiska kommissionens riktlinjer har redan fått många reaktioner.
12 miljoner jobb som mål har nämnts, vilket häcklas av många.
Jag kan inte riktigt förstå denna uppståndelse.
Vill vi nå 7 procent arbetslösa, vilket på grundval av den så uppskattade benchmarking med USA är nödvändigt, då behöver vi 12 miljoner jobb.
Det är ingen dröm, det är verklighet.
Andra betvivlar överhuvudtaget nyttan och möjligheten med målen och tidsplanerna, men jag vill i det sammanhanget hänvisa till EMU.
Målen med EMU verkade vid den tiden godtyckliga, verkade för ambitiösa och tiden för detta verkade vara alldeles för kort.
Sedan dess uppfyller 13 av 15 medlemsstater i det närmaste kriterierna.
Sådan gemensam inställning, sådan disciplinering är också nödvändig och befogad då det gäller sysselsättningen.
Enligt min mening står EU: s trovärdighet på spel.
Om regeringscheferna vägrar att omsätta orden från Amsterdam i handling, då angriper de enligt min mening grunden till ratifikationen av Amsterdamfördraget.
De angriper stödet för processer som EMU och utvidgningen och, är jag rädd, även stödet för EU i sig självt.
Herr ordförande, ni har säkert lagt märke till att jag fram tills nu inte har sagt något om de verkliga pengarna.
Jag tar avstånd från de människor som hela tiden säger att det faktum att inga större summor pengar skaffats fram i Amsterdam i själva verket betyder att toppmötet misslyckats.
Enligt min mening är den stora mängd pengar som vi hela tiden begär inte det mest primära.
Det mest primära är överenskommelsen om att en koordinationsmekanism är på väg för att bringa balans mellan å ena sidan den ensidiga monetära politiken och beskattningspolitiken och å andra sidan sysselsättningspolitiken.
Till sist, herr ordförande, det var ytterst inspirerande för mig att få diskutera en stor del av mitt betänkande med ordföranden för det sociala rådet, herr Juncker, ordföranden för det allmänna rådet.
Jag vill också verkligen önska honom lycka till vid det kommande toppmötet, och jag gör det med mycket stort förtroende eftersom jag vet att vi i allt väsentligt egentligen vill nå samma framgång, och det är ingen teater, inget event utan en process med tydligt formulerade mål på grundval av tydliga tidsramar.
(Applåder)
