# ID: svediakorp-gov481811
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,143
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Det uppstår märkliga sammanträffanden ibland i de europeiska ärendena.
Samtidigt som Albers betänkande från Europaparlamentet oroar sig för det nationella motståndet mot att gemenskapsrätten är allestädes närvarande föreslår förslaget till revidering som antogs av rådet i Amsterdam att problemet skall lösas på ett radikalt och enligt vår mening odemokratiskt sätt: genom att de nationella konstitutionerna fullständigt underordnas gemenskapsrätten.
På europeisk nivå har EG-domstolen sedan länge förespråkat gemenskapsrättens företräde framför den nationella rätten.
Den gör f.ö. det utifrån ett deduktivt resonemang och inte utifrån själva fördraget, som aldrig innehållit någon allmän regel i ämnet (utom den särskilda regeln i artikel 189 om förordningar).
Domstolen nöjde sig inte med det: den förespråkade detta företräde inte bara över tidigare normer utan även för kommande, vilket är mer diskutabelt.
Den angav t.o.m. att företrädet gällde oavsett slag av nationell norm, inbegripet " grundläggande rättigheter såsom de formuleras i en medlemsstats konstitution eller principerna för den nationella konstitutionella strukturen " och domstolen fulländade utvecklingen genom att kalla fördraget det " grundläggande konstitutionella dokumentet " för gemenskapen.
Vad hände på nationell nivå inför ett sådant verkligt juridiskt angrepp?
Inget, till att börja med.
De högsta domstolsinstanserna stödde EG-domstolens rättspraxis, regeringarna var tysta, folken informerades inte om problemet, fördraget har aldrig reviderats för att tydligt inbegripa de s.k. nya principerna.
Men sedan har vissa nationella konstitutionella domstolar, bl.a. i Danmark och Tyskland, visat sig bekymrade över den ökade bristen på demokrati som uppstår på grund av principen om absolut företräde för gemenskapsrätten.
Skulle det inte från en logisk slutledning till en annan resultera i att man kan dra slutsatsen att en enkel reglering från kommissionen skulle kunna vara mer värd än en nationell folkomröstningslag?
Författningsdomstolen i Karlsruhe reagerade i den s.k.
" Maastrichtdomen " den 12 oktober 1993 tydligast.
Den tillkännager den tyska konstitutionens överlägsenhet samt den nationella skyldigheten att skydda de tyska medborgarnas rättigheter inför möjliga överdrifter inom gemenskapsrätten, den bekräftar att gemenskapsrätten inte är tillämplig om den sätter sig över de uppgifter som godkänts av det tyska folket, den tar t.o.m. upp möjligheten att dra sig ur unionen om de tyska medborgarnas konstitutionella rättigheter inte respekteras.
Men domen, då författningsdomstolen tillåtit Tysklands godkännande av Maastrichtfördraget, utgör den officiella tolkningen av fördraget, och ger den samma värde.
Inför denna hotande situation för den överstatliga makten funderade de europeiska institutionerna länge över sitt motdrag.
De lyckades 1997, fyra år senare, att i Amsterdamförslaget via protokollet om subsidiariteten föra in ett onyanserat stöd för EG-domstolens rättspraxis: tillämpningen av subsidiaritetsprincipen " skall inte påverka de principer som domstolen har utvecklat i fråga om förhållandet mellan nationell rätt och gemenskapsrätt " sägs det, som om dessa principer redan var ordentligt fastställda, som om de fungerade av sig själva och inte krävde någon invändning.
Om Amsterdamförslaget ratificeras kommer folken att på ett indirekt sätt godkänna gemenskapsrättens totala överlägsenhet, även beträffande senare lagar, inbegripet folkomröstningslagar, vidare att de nationella konstitutionernas fullständigt underordnas gemenskapsrätten och att en europeisk federal stat inrättas, under strängast tänkbara form, den som helt enkelt förnekar folkens rätt att förfoga över sig själva.
Låt oss stanna upp ett slag kring den använda metoden.
Denna reform, som är av stor omfattning - det kommer vi att vara överens om - diskuterades aldrig ordentligt under regeringskonferensen.
Ingen har heller upprättat någon exakt förteckning över de rättspraxisprinciper som fördraget skulle bekräfta om protokollet om subsidiaritet skulle antas.
Det är fullständigt otydligt trots att vi här behandlar känsliga frågor, mycket viktiga för den nationella suveräniteten och där man endast får acceptera att precisa och mycket begränsade befogenheter delegeras.
Om vi accepterar denna oklarhet utgår vi från att EG-domstolen kan lämna tolkningar vilka vi redan i förväg vet kommer att vara så omfattande som möjligt till gagn för gemenskapens befogenheter.
Allt det här är inte seriöst och man undrar hur våra förhandlare tänker när de vill få oss att acceptera ett sådant fuskverk.
När det gäller bakgrunden har gruppen De oberoende för nationernas Europa sedan länge lagt fram sina motförslag, bl.a. i utkastet till betänkandet om Europeiska unionens institutionella ordning, som jag själv lämnat och som självfallet inte följts av den federalistiska majoritet som härskar i denna kammare.
Vi anser att nätverket av värderingar, juridiska regler och solidaritet, som är grundläggande för våra nationer, är den naturliga ramen för att kunna utöva demokratin på ett korrekt sätt.
Det nuvarande europeiska företaget - som består i att förstöra det och försöka att i dess ställe bygga upp ett motsvarande nät, som kliver fullt beväpnat ur eurokraternas huvuden och täcker hela unionen - detta företag är tokigt.
Det kan, efter att ha monterat ned allt, bara lyckas med att lämna våra medborgare i en tomhet som inte kan gynna någon.
Vi anser därför att vi måste bevara de nationella demokratierna och på den grunden successivt bygga kompletterande samarbete på europeisk nivå.
De nationella konstitutionerna och lagarna måste därför klart erkännas som normer med företräde i unionen.
EG-domstolen är inte en konstitutionell överdomstol utan en domstol med uppgift att ärligt tolka ett fördrag vars domar måste kunna underordnas folkens högre utslag om de ändrar den ursprungliga uppfattningen om reglerna.
Av alla dessa anledningar förkastar vi Amsterdamförslaget och även Albers betänkande om gemenskapsrätten.
Lindqvist (ELDR), Seppänen och Sjöstedt (GUE / NGL), Holm, Lindholm och Schörling (V), Bonde, Krarup och Sandbæk (I-EDN), skriftlig.
(DA) Beslutsförslaget innehåller dels en detaljerad beskrivning av EU: s grundläggande integrationsmekanismer, nämligen principen om att EU-rätten går före nationell rätt (företrädesprincipen, punkterna 1, 3-8, 10 och 13) dels en rad rättspolitiska uppmaningar i syfte att bygga ut och befästa företrädesprincipen och därmed integrationen (punkterna 2, 11, 12 och 14-17), dels ett avståndstagande från " utvecklingen inom vissa delar av de nationella rättsväsendena, varigenom den gemenskapsrättsliga möjligheten att pröva härledd gemenskapsrätt tas i beaktande " (punkt 9).
Med detta sista avser man i betänkandet dels den tyska författningsdomstolens praxis med utgångspunkt i Maastricht-domen av den 12 oktober 1993, dels den danska högsta domstolens dom av den 12 augusti 1996, där man tillåter danska domstolar att pröva den danska grundlagens betydelse i förhållande till Maastricht-fördraget.
Vi motarbetar de tendenser som ligger i betänkandets konstateranden och uppmaningar.
Dessa tendenser kommer att på en gång skärpa integrationen och förringa betydelsen av det nationella grundlagsskyddet över EU: s maktutövande.
Vi röstar därför mot betänkandet.
