# ID: svediakorp-gov481801
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1997-10-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 609
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Det gemensamma uttalandet från Europa och Kanada av den 17 december 1996 och den tillhörande åtgärdsplanen förefaller oss inte respektera gällande rätt inom unionen och vi förstår inte hur de nationella regeringarna som är representerade i rådet kunnat acceptera det.
Man sökte förgäves i fördraget efter någon juridisk grund som kunde tillåta unionen att underteckna sådana åtaganden.
Det handlar inte om en gemensam ståndpunkt enligt artikel J 2 eftersom det gäller ett avtal med tredje land.
Det handlar heller inte om en gemensam åtgärd enligt artikel J 3 av samma anledning, men också därför att förfarandet i detta fall inte har följts.
Man måste också reservera sig mot det slag av områden som omfattas av uttalandet och åtgärdsplanen.
De behandlar förvisso handelsrelationer, där gemenskapen har behörighet, men också säkerhet, nedrustning, rättvisa, invandring, terrorism, etc, dvs. områden som är strikt nationella eller mellanstatliga.
Förvåningen blir ännu större när man upptäcker att detta diversedokument också i sin helhet undertecknats av kommissionen trots att denna endast har förhandlingsbefogenheter för vissa begränsade avsnitt.
Det stämmer att kommissionen redan i sitt ursprungliga meddelande till rådet i början av 1996 kyligt förklarade nödvändigheten av att beakta " förändringen av Europeiska unionens yttre förbindelsers natur efter Maastricht ".
Man skulle gärna vilja veta vad denna förändring består i, eftersom såväl före som efter Maastricht är den gemensamma utrikespolitiken fortfarande mellanstatlig.
Det är sannolikt för att illustrera denna påstådda förändring som Leon Brittan lade fram sitt förslag för Kanada, redan innan han fått klartecken från rådet.
Och det är sannolikt i samma anda som unionen genom hela det undertecknade avtalet framställs som juridiskt likvärdigt med Kanada, som om unionen var en stat, trots att den inte ens är en juridisk person.
I verkligheten skulle dessa avtal ha undertecknats gemensamt av samtliga europeiska länder eller av de mest berörda.
I deras nuvarande skick har de inget juridiskt värde.
Till författarnas vilja att framställa Europeiska unionen som en slags federal stat kommer också deras ihärdighet att i texten sudda ut allt omnämnande av medlemsstaters egna namn, t.o.m. när det gäller Frankrike eller Storbritannien som har de mest uppenbara historiska band med Kanada.
Man måste ha läst dokumentet för att, om än med stor förvåning, bli medveten om detta fullständiga raseri att vilja sudda ut nationerna.
Själva benämningen medlemsstat förefaller ha blivit avskaffad.
Den förekommer endast i förbifarten i en kort och gåtfull mening som lagts till i sista minuten under förhandlingarna: " Dessa dokument har ingen inverkan på den juridiska ställningen för Europeiska gemenskapen, dess medlemsstater eller Kanada ".
Det är det enda stället i texten där läsaren får veta att det finns medlemsstater i unionen.
Notera även den dunkla stilen (" den juridiska ställningen ") avsedd att undvika att visa upp denna ofrånkomliga sanning: de enda fullständiga aktörerna i unionens yttre politik är de suveräna medlemsstaterna.
Eftersom man framförallt inte får tala om medlemsstater och deras särskilda utrikespolitik nämner naturligtvis Europa-Kanadadokumenten aldrig förekomsten av privilegierade förbindelser mellan Frankrike och Quebec och nödvändigheten av att bevara dem.
Här ser man integrationsmekanismen i arbete: i stället för att skydda olikheter som unionen teoretiskt är skyldig att göra tenderar den att avskaffa dem, i stället för att uppvärdera medlemsnationerna och försvara dem försöker unionen sudda ut dem för att sätta näsan i vädret och placera sig själv främst.
Det förefaller mig som om de nationella regeringarna och diplomatkåren borde fundera över texten och dra sina slutsatser.
